Om det överhuvudtaget nämns i Sverige bedöms förändringarna i Latinamerika en som politisk konjunktur. Men det viktiga som sker är inte det faktum att vänsterns kandidater vinner presidentval. ”Vänster” och ”höger” kan som bekant ofta vara namn på relativt ytliga rörelser.
I Latinamerika ser vi något djupare än regeringskiften, början på en process som mycket väl kan jämföras med USA:s frigörelse från det brittiska imperiet, en frigörelse som börjar på det politiska planet och som nu fortsätter med skapandet av nya ekonomiska strukturer. Kontinentalplattorna rör sig.
Motorerna för denna rörelse är flera. Ett av de mer moderata inslagen är handelsavtalet Mercosur, som skall skapa en öppen marknad mellan länderna. Från att ha varit ett samarbete mellan Argentina, Uruguay och Brasilien, får Mercosur fler och fler stater som medlemmar, vilket ger många av länderna bättre förutsättningar än de bilaterala avtal som USA erbjuder. Men medan Mercosur inte är ett politiskt projekt – det påminner vagt om EES – föreslår de länder som vill gå längre något som närmast liknar en federal statsbildning. Motorn finns i Venezuelas, Kubas och Bolivias projekt, med det symboliska namnet ALBA (gryning).
Projektet formulerades av Hugo Chávez 2001 som en antites till USA:s förslag om en frihandelszon för hela kontinenten ALCA/FTAA. ALBA skulle, till skillnad från andra handelsavtal, inte syfta till privatisering och förment ”frihandel”, utan göra den raka motsatsen: erbjuda länderna rätten att själva äga och bearbeta sina resurser, och praktiskt stärka dem med samarbetsprojekt för hela kontinenten. ALBA siktar på samarbete på 19 samhällsområden, allt från militärt, till vetenskapligt, politiskt och ekonomiskt samarbete.
Hittills är glappet stort mellan idé och verklighet, men det lilla som blivit verklighet har gett växande resultat. Bland det som hittills blivit verklighet finns finns tv-kanalen Telesur, som kan ses över hela kontinenten. Denna typ av gemensamt finansierade projekt med nytta för hela kontinenten är en form som återkommer i ALBA-projekten, där gemensamma gasledningar, gränsöverskridande infrastruktur regelbundet presenteras.
Samtidigt som det finns politiska risker för de länder som väljer att positionera sig med Kuba och Venezuela demonstrerar vad som kan åstadkommas med en annan ekonomisk ordning. Kuba och Venezuela marknadsför effektivt principerna om osjälviskt samarbete med uppseendeväckande projekt som Operation Milagro (Mirakel), där kubanska läkare utför gratis ögonoperationer åt tiotusentals latinamerikaner årligen och PetroCaribe, ett avtal som sedan 2005 gett de karibiska länderna möjlighet att köpa olja från Venezuela till kraftigt reducerat pris och till att bygga upp en fond för sociala investeringar.
Trots att USA varnade de karibiska länderna att ingå i PetroCaribe, var det inget av de 14 länderna som backade ur. Jamaicas premiärminister PJ Patterson kallade projektet för ”en välkommen livlina”, vilket det förmodligen var för fler småländer.
Men den latinamerikanska integrationen är långtifrån en uniform process. Den mest uppenbara splittringen finns idag mellan, enkelt uttryckt mellan länderna vid den Indiska oceanen å enda sidan – Chile, Peru och Colombia – som fortfarande är knutna till USA, och resten av kontinenten, som söker latinamerikansk integration. Men förändringar på det planet kan gå snabbt: bara förra året rycktes Bolivia och Ecuador ur USA:s grepp.
Andra sprickor finns mellan Brasilien, kontinentens stormakt, som tycks vilja se sig som ledare för Latinamerika, och som är mest tveksamt till ALBA. Hittills har dock Brasilien på flera sätt deltagit.
Det troligaste sättet för USA att förstöra planerna på latinamerikansk integration ligger istället i att bryta loss de svagaste länkarna. I Bolivia har en separatistisk rörelse för de gasrika regionerna startats. I Ecuador, ett land där regeringar störtats på löpande band, finns en klar potential för manipulationer. USA har hittills varit för upptaget av sitt katastrofala ingripande i Irak. Men ett outtalat skäl för att dra sig tillbaka därifrån är just att kunna intervenera i Latinamerika. Det vore en historisk tragedi av enorma mått. Länderna i Latinamerika gör samma sak som USA gjort för mer än tvåhundra år sedan: de gör sig av med en förtryckare som behandlat dem illa, som gång på gång visat sin oförmåga att förstå dem och låta dem att utvecklas. Det vore att gå emot en nödvändig utveckling.
Världens fattiga länder har länge sökt vägar till reell självständighet, till demokrati med innehåll och till utvecklingsmodeller som ger dem mer än landningsbanor och hotell för utländska investerare.
Titta noga: det händer nu.
