Journalister och statsvetare har funderat mycket på om de Nya moderaterna menar allvar med sin politik eller bara luras. Facit efter fem år med regeringen Reinfeldt är dock entydigt: de är på låtsas och på riktigt. Omläggningen av a-kassan var uttalat till för att de fackförbund med högst andel arbetslösa – exakt desamma som de med högst andel lågavlönade – skulle få dyrast a-kasseavgifter. Och nu har det blivit exakt så.
”Så många som var tredje svensk i arbetskraften mellan 16 och 64 år står helt utanför a-kassan/…/Det är nära på en fördubbling mot 2005” enligtAnders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet, som forskar om fackförbund och a-kassan (Metro 11/10).
”– I dag är det en klassfråga att vara med i a-kassan. Avgiften är dyrast för arbetare och de som behöver a-kassan mest medan en civilingenjör som tjänar 40 000–50 000 kronor i månaden betalar 90 kronor” säger Anders Kjellberg.
Arbetet är grunden för det mesta som avgör om man får ett bra liv: boende, utbildning och hälsa. Det finns ingenting som kan kompensera för det hårda fall som oförsäkrade arbetare nu riskerar när vi närmar oss en ny omgång av finanskrisen. Regeringen har medvetet förstört vårt sociala skyddsnät.
Det var just den insikten, för att inte säga paniken, över vart vi är på väg som fick Socialdemokraterna att omhulda Håkan Juholt. Det var också därför människor rördes till tårar av hans installationstal med huvudbudskapet att vi har en plikt att hålla ett paraply över människor som annars får stå ute i det kalla regnet. Det är därför det idag är så sorgligt att se Reinfeldts enda riktigt starka utmanare malas ner.
Håkan Juholt är inte vem som helst – han är skogens och landets man, och han är dessutom vänstersosse. Partiledarstriden mot den mer liberala stockholmselit som länge haft greppet om huvudkvarteret på Sveavägen 68 blev hård och bitter. När Juholt valdes utbrast ett Socialdemokraternas tyngsta kommunalråd: ”Vi har tagit tillbaka partiet!”. Det skulle visa sig helt fel. Redan innan Juholt valdes hade den avgående ledningen besatt nya chefer på 68:an. Än idag kommer i stort sett alla tjänstemän kring Juholt från den gamla ledningen. I gengäld bytte han ut den gamla politiska ledningen.
På en berömd bild från SvD:s valreportage om Sahlins krets sitter Thomas Bodström, Sven-Erik Österberg, Stefan Stern, Ylva Johansson och Thomas Östros och äter vid ett bord. Ett halvår efter valet, den 1 april 2011 konstaterar Aftonbladets Lena Mellin att bara bordet står kvar. ”Efter mindre än en vecka är hela den gamla partitoppen utraderad.”. När Juholt sedan ersatte dessa erfarna politiker med folk som i rörelsen inte räknas till de främsta begåvningarna blev bitterheten dubbel. Juholt skapade fiender. Redan när det skedde utfärdades varningar för hämndaktioner. Men agerandet har också fjärmat Juholt från hans vänner. Vad var poängen med att byta ut en skicklig högersosse som Thomas Östros mot en oskicklig, som Tommy Waidelich?
Under hösten uppstod en situation där det var oklart om Juholt egentligen visste vilka förslag som förbereddes, och där många var redo att kasta sig över honom. En allvarlig varningsklocka var processen kring a-kassan. Utan någon motivation – troligen mest för att a-kassan enligt opinionsmätningar inte anses vara en valvinnare – lade Tommy Waidelich fram ett luddigt förslag som i praktiken skulle acceptera flera av Reinfeldts försämringar. Nu exploderade missnöjet i riksdagsgruppen.
Sedan kom den riktiga skandalen. Håkan Juholt har missat reglerna för riksdagens hyresersättning och under flera år fått ut för mycket. Den totala summan är 160.000 kronor. Juholt har erkänt felet, men det finns nu en antal polisanmälningar och åklagaren har inlett förundersökning.
Misstaget hade i sig säkert varit besvärligt för Juholt. Men som i så många andra politiska skandaler är det tipsen och senare kritiken från det egna partiet som utgör det dödliga hotet.
Situationen är nu så allvarlig att även om Juholt frias från misstankarna att medvetet ha lurat till sig skattepengar, är han allvarligt skadeskjuten som oppositionsledare. Nu pekar det mesta på att Socialdemokraterna, efter Göran Persson och Mona Sahlin får sin tredje partiledare i rad förstörd av skandaler. Vi vet vad det ledde till 2006 och 2010. Och vi kan gissa att det räcker för att vi skall få en borgerlig regering igen 2014.
Nu krävs en omvändning: att Socialdemokraterna för en så stark oppositionspolitik att Juholts skakiga början långsamt kan blekna bort. Det krävs att Juholt lever upp till sina stora tal om rättvisa med en politik som i alla delar håller måttet. Det krävs en långsiktig konsekvens i politiken istället för svajighet och klent uttänkt triangulering. Det krävs att partiet sätter kompetens först istället för att låta interna fejder avgöra vem som ska ha nyckelpositioner.
Om Håkan Juholt själv ska klara sig som partiledare krävs djärva grepp som har direkt bäring på de misstag som begåtts. Till att börja med: Juholt bör göra upp med traditionen att ha direktörslön. 144.000 kronor för en socialdemokratisk partiledare är ett av skälen till att folk inte tolererar minsta misstag. Juholt bör göra upp med kulturen att betrakta riksdagens förmåner, andra skattemedel och partiets egna pengar som en godislåda.
Det handlar om valet 2014.
Fredrik Reinfeldt kommer med tiden att bli känd som den politiker som förstörde livsviktiga försäkringar för arbetande människor. Håkan Juholt skulle kunna bli den första politikern som står upp mot den skadliga bidragskultur som verkligen existerar – den politiska elitens.
