Bilden av makten idag är fortfarande en vit medelålders heterosexuell man. I Fokus lista över Sveriges mäktigaste är 18 av de 25 första på listan vita medelålders män, i den amerikanska tidskriften Forbes lista över världens rikaste människor är nio av de rikaste tio vita medelålders män och vad gäller mitt eget parti, Vänsterpartiet, är fortfarande två av tre kommunala gruppledare i Stockholms län män.
Men även förväntningar på hur en ledare ska vara till sin person och till sitt utseende styrs utifrån normen. Det talas om ”ledarskap” och ”kvinnligt ledarskap”, där normen alltså får vara allt det som inte kan kopplas till det som traditionellt anses vara kvinnligt, men eftersom det är norm får det inte epitet ”manligt” utan heter bara ”ledarskap”.
När jag blev nominerad till ordförande för Vänsterpartiet Storstockholm första gången fick jag ett råd från en välmenande man, såhär sade han ”Ta fram ditt stadsmanna-Seluah!”. På så sätt skulle medlemmarna få en mer seriös bild av mig. Utifrån diskussionen förstod jag att det var för att kompensera det faktum att jag är ung kvinna med invandrarbakgrund.
Som dessutom inte är särskilt torr och sansad, som män med makt brukar vara, utan snarare är rätt glad och framåtblickande. Så jag försökte anpassa mig. Eftersom positiv inställning kunde tas som naivitet försökte jag tona ner de uppmuntrande orden. Jag försökte peka med hela handen, som jag tänkte att manliga ledare gör, samtidigt som jag kände mer för att lyssna in och föra dialog.
Hela uppväxten försöker samhället forma oss utifrån kvinnligt eller manligt genus. Och sen när kvinnor får framträdande positioner förväntas de agera mer traditionellt manligt, eftersom allt som associeras till kvinnligt innebär lägre status. Jag känner alltför många kvinnor som tvivlar på sig själva och sina prestationer. Som känner att de lurat den församling som valt dem, som känner att de när som helst kommer att bli avslöjade, som är nervösa varje gång de ska hålla tal fastän de gjort det hundra gånger tidigare.
Även min klädsel förändrades. Örhängena rykte, hade aldrig sett en man av staten bära stora guldringar och då skulle inte jag göra det heller. Jag började bära kavaj. Varje gång jag skulle köpa en ny tröja blev det istället en ny kavaj. Premisserna är att om du ska få respekt måste du utstråla makt, det gör du helst med manliga attribut. Titta bara på till exempel miljöpartister, som sedan de började aspirera på ministerposter, bytte koftan mot kavaj.
Jag vill inte sitta i någon regering, men vill leda en organisation. Därför min kavajmani. Men hur ska vi kunna representera våra medlemmar om vi vägrar att klä oss som vanligt folk? För mig går det inte ihop. Sen några veckor tillbaka har jag börjat lämna kavajen hemma. Det blev aldrig någon stadsmanna-Seluah av mig. Jag känner mig less på att behöva kompensera rasistiska, patriarkala och åldersfixerade strukturer med att ge avkall på min personlighet. Den heterosexuella vita mannen kommer inte längre att vara min modell för en bra ledare.
Jag pratade häromdagen med en jämnårig kvinna som gjort samma resa som jag, men som representerar en annan organisation. Som tagit på kavajen. Och sen tagit av sig den. Vi skojade om att fixa en loppmarknad med våra gamla kavajer för blivande kvinnliga ledare.
Så om du behöver en snygg kavaj så tveka inte att höra av dig. Jag kommer inte att döma dig. Bär det du behöver bära. Men när vi träffas ska vi också prata om systerskap och om hur vi tillsammans ska stötta varandra för att orka.
