– Sedan värsta krisen 1993 har det skett en viss tillväxt i ekonomin, men inte tillräckligt. Själva modellen har visat sig skapa mycket ineffektivitet. Förutom detta har vi följderna av den internationella finanskrisen och USA:s blockad. Detta är de dåliga nyheterna, men det finns också en bra nyhet. Det är förändringar på gång.
Rafael Hernandez är chefredaktör för den kubanska tidskriften Tema. Han är i Sverige för att berätta om förändringarna på Kuba och om den interna debatten.
– Vi har nu börjat reformera ekonomin, det var nödvändigt. I efterhand har vi kommit fram till att det var olyckligt när all privat verksamhet eliminerades 1968.

”Vi är inte kineser”

De kinesiska och de vietnamesiska erfarenheterna är intressanta men ingen av dem kan föras över till Kuba. Kina skapar en kapitalistisk enklav längs kusten, det är inte möjligt i ett land av Kubas storlek. Fattigdomen på landsbygden i Kina tillåter också att en människa arbetar 12 timmar om dagen i en fabrik, det skulle en kuban aldrig göra, ler Rafael lite snett.
– Vi är inte kineser och 75 procent av kubanerna lever i städerna.
Tanken är inte att skapa stora företag med kubanska företagsledare, utan små och medelstora. I Kina eller Vietnam kan en innevånare, till och med en partimedlem äga en stor bank eller ett företag. Så kommer det inte att bli på Kuba, man är rädda för en ny bourgeoisie.
Efter den stora ekonomiska krisen efter östblocktes fall genomfördes en del förändringar 1993. Det blev möjligt att arbeta för egen räkning och det skapades kooperativ, statlig jord fördes också över till kooperativ. Det öppnades för privat matproduktion och dollar tilläts cirkulera.

Ingen strategi

– Det var ingen genomtänkt strategi, det var en nödsituation, ibland väl fungerande men ingen ny strategi. Det saknades fortfarande mat, energi, transport och bostäder. Det hjälpte till men löste inte problemet, vi blev inte självförsörjande på livsmedel.
Basmaten på Kuba är ris och bönor, det måste man fortfarande importera, trots att Kuba borde ha stora möjligheter att producera mat. Nu är tanken att uppmuntra människor att ge sig ut på landet och producera mat. Man har beräknat att minst en halv miljon av dem som arbetar för staten är undersysselsatta. De ska efterhand förlora sina arbeten, antingen tvingas söka ett nytt arbete eller börja med egen verksamhet. Staten är beredd att göra sig av med hälften av sin jord.
– Vi kan faktiskt säga att vi genomför en jordreform. Matfrågan är den absolut viktigaste frågan att lösa.
Dessutom hoppas Kuba på investeringar utifrån, för att utnyttja sina naturresurser bättre och exportera. Det finns gott om välutbildad arbetskraft som väntar på uppgifter.

Tjänsteexport

– En av våra viktigaste exportprodukter just nu är faktiskt tjänstesektorn, läkare och lärare, idrottsinstruktörer och kulturarbetare.
På så sätt får Kuba nu inkomster, en del av dessa sätts in på personernas konton i Kuba, pengar som de sedan kan använda för ett bygga ett hus.
– Bostäder är faktiskt det viktigaste problemet på Kuba idag. Vi har kommit lite längre med mat, transporter och energi eftersom vi har hittat mer olja. Nu skall det också bli möjligt att sälja bostäder. Det viktigaste skälet till att folk vill lämna Kuba är att de inte kunnat lösa sina basbehov.
Amnesty som inte har fått besöka Kuba sedan 1990 talar fortfarande om politiska flyktingar och inskränkt pressfrihet.
– Det finns fortfarande människor som sitter i fängelse på Kuba, inte enbart för att de talat mot regeringen. De flesta av dem har samarbetat med an främmande makt. Men jag tror att det är politiskt kontraproduktivt att fängsla dem, de blir till martyrer och hjältar.
Rafael Hernandez egen tidning ligger under kulturministeriet, men han kallar den ändå autonom. Han menar att den ger stort utrymme för diskussion och debatt, även med dem som inte stödjer revolutionen. Inte heller framöver kommer det att tillåtas några privatägda tidningar på Kuba

Ingen privat media

– De är inte nödvändiga för mer yttrandefrihet och variation i åsikterna. Det som publiceras i en privatägd tidning är ägarens åsikter. Jag tycker inte att det är frihet. Vi vill ha en frihet som använder sig av det offentliga utrymmet på ett demokratiskt och pluralistiskt sätt. Jag tror på behovet av att diversifiera och socialisera det offentliga utrymmet. Det privata utrymmet är inte socialt, det är privat. De offentliga medierna skall öppnas för debatt och kritik från medborgarna. Raul Castro har nu kritiserat dem mycket hårt för att inte göra det.
Den viktiga relationen till USA är ett frågetecken inför framtiden. På statlig nivå vet ingen vad som kommer att hända, inte ens presidenterna.
Fast på det lokala planet sker mycket. Det finns utbyten både mellan kommuner och universitet. Rafael Hernandez kommer själv att åka till Harvard och tala om Kuba under september. Under förra året besökte hela 400 000 amerikaner Kuba. De flesta av dem var visserligen Kuba-amerikaner, Men intresset är stort, inte minst finns stort intresse bland amerikanska affärsmän.
Till sist, vilka är de viktigaste krafterna som motarbetar förändringar på Kuba?  
– Det är byråkratin, den fördröjer och försvårar. De är helt enkelt rädda för att förlora i makt och inflytande, menar Rafael Hernandez.