Hålen i Sveriges coronastrategi fylls av arbetare som inte har något annat val än fortsätta ta risker. Beror det på juridiska begränsningar, ekonomiska utmaningar eller politisk ovilja?
Regeringen vill begränsa allmänna sammankomster till åtta personer. Förslaget går på tre dagars remiss och väntas införas 24 november.
Statsminister Stefan Löfven återkom under måndagseftermiddagens digitala presskonferens till ett och samma budskap: Det värsta är inte över. Det är nu smittspridningens framtid avgörs. Undvik gymmet, biblioteket, restaurangen och biosalongen.
Löfven ägnade mindre tid åt de personer som arbetar i sådana verksamheter. Hur ska den som inte har bil kunna ta sig till jobbet på ett säkert sätt? Vilka arbetsuppgifter har hen rätt att vägra utföra? Och varför ska hen över huvud taget bemanna en plats som människor uppmanas undvika?
Ett svar kan finnas i juridiken. Regeringen lutar sig mot ordningslagen, som reglerar evenemang i allmänna utrymmen: Konserter, sportevenemang, demonstrationer. Det är ett trubbigt verktyg som inte begränsar oorganiserade folksamlingar i butiker eller köpcenter. Den som frågar sig varför det inte går att utöka smittskyddslagens befogenheter eller snabba på den pandemilag som ska bli mer övergripande hänvisas av Socialminister Lena Hallengren (S) till de regionala smittskyddsrekommendationerna. När en journalist fortsatte fråga under den digitala presskonferensen sammanfattade ministern: “Det är inte helt enkelt att stänga alla köpcenter.”
Oavsett vad man läser in i svaret så är en sak tydlig: regeringen hoppas att juridiska begränsningar av allmänna sammankomster ska leda till att människor också undviker det som är lagligt. Att vi på eget initiativ stannar hemma även från klädaffären och biblioteket.
Det besvarar dock inte frågan om varför de som jobbar där fortfarande väntas åka dit. En delförklaring kan finns i ekonomi och politik. Det är enklare att införa råd om att undvika köpcentrum än att be alla som arbetar där att åka hem och sedan behöva betala deras lön. Det är inte heller särskilt bekvämt för en mittenregering med borgerliga stödpartier att behöva säga till Sveriges storföretagare att deras näringsfrihet ska begränsas. Lättare då att dra ut på processen genom permitteringar och krisstöd och hoppas på ett snabbt vaccin.
Resultatet är en ökad smittspridning bland arbetare – både sådana som i praktiken hade kunnat stanna hemma och sådana som måste ge sig iväg för att samhället inte ska kollapsa. När Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson fick frågor om de trånga situationer som trots allt lär finnas kvar svarade han: “Man löser inte en trängselsituation med munskydd, man löser trängselsituationen. ”
Han har nog inte åkt stadsbuss i rusningstid.
