Föreställ dig att dina arbetstider – och lön – bestäms av en algoritm, en maskin. Föreställ dig att du inte vet hur mycket lön du kommer att få ut i slutet av månaden och att din lön betalas ut per avslutat arbete snarare än i antal timmar. Föreställ dig att du måste stå för sjukpenning, semester och pension själv.

Det är verkligheten för många av Londons prekära arbetare i den så kallade ”gig-ekonomin”, som ibland också kallas plattformsekonomin eller delningsekonomin.

Namnet kommer från den dominanta arbetsformen där inkomsten baseras på avslutade uppdrag – ”gigs” – snarare än en fastställd timlön. Genom företrädesvis digitala medium sammanförs de som säljer och köper arbete eller tjänster, ofta med framgångsrika företag som mellanhand.

Gig-ekonomin föddes i Silicon Valley, där programmerare och datortekniker anlitades för enskilda uppdrag via företag som Elance och oDesc. Men formerna har snabbt spridit sig till traditionella sektorer utanför internetindustrin, och fungerar i symbios med den tilltagande automatiseringen av arbetsuppgifter.

Många företag inom gig-ekonomin har specialiserat sig på utlagda tjänster åt större företag. För de ”anställda” innebär detta att uppdragen är tillfälliga. Företag som exempelvis Uber och Deliveroo har alltså kombinerat de tidstypiska prekära anställningarna med automatiserade mellanhandsjobb. Formeln är särskilt framgångsrik i storstäder där det ofta råder arbetsbrist, samtidigt som levnadskostnaderna är höga.

Formeln är särskilt framgångsrik i storstäder där det ofta råder arbetsbrist, samtidigt som levnadskostnaderna är höga.

Bra, säger gig-ekonomins förespråkare. En arbetsform som passar vår flexibla livsstil. Vi flyttar oftare, reser mer, och få av oss jobbar på en arbetsplats hela livet. Vi behöver en arbetsform som matchar vår moderna frihet.

Andra – oftast de som har sektorns mer lågavlönade jobb – betraktar flexibiliteten som en ursäkt för att försämra arbetsvillkoren. Bristen på stabilitet orsakar ofta stress och ångest samt höga skuldsättningsnivåer, eftersom många försäkrar sig mot otryggheten genom lån.

En stor grupp som arbetar inom sektorn delar alltså inte entusiasmen kring gig-ekonomin. Vad som i stället efterfrågas är möjligheten till organisering och politisk reglering.

Tvingas kommunicera med algoritmer

Vid två tillfällen under augusti månad gick hundratals matleverantörer i det brittiska företaget Deliveroo gick ut i vild strejk. Anledningen var att företaget, som är en av de ledande firmorna inom gig-ekonomin, ändrade löneformen för många anställda. I stället för en timlön på sju pund i timmen plus ett pund i ersättning per avslutad leverans, vill företaget betala tre och ett halvt pund per arbete.

 

– Det här har blivit den nya industristandarden, att slopa timlöner. Vi i leverantörsbranschen har varit testkaninerna för vad som händer i gig-ekonomin, förklarar cykelkuriren Mags Dewhurst.

Likt många andra unga, sökte sig Mags till kurirjobbet för att flexibiliteten som tjugoåring lockade henne. Åtta år senare är hon fast i branschen. De ökade levnadskostnaderna i London har tvingat henne att jobba mer.

Den nystartade fackföreningen Independent Workers Of Great Britain (IWGB) som Mags är aktiv inom har vuxit snabbt bland dem som har Londons mest utsatta arbeten, exempelvis i privata städfirmor, som säkerhetsvakter eller som vårdare i fosterfamiljehem. Som ordförande för kurirsektionen är Mags självutnämnd expert på gig-ekonomin.

– Våra arbetsvillkor är betydligt sämre än för folk med vanliga arbeten. Vi får oftast mindre än minimilönen, vi jobbar isolerat och vi utsätts ofta för mobbning av våra överordnade, fortsätter Mags.

Företagen inom gig-ekonomin anställer officiellt mycket få personer, i stället är de flesta, liksom Mags, ”egenföretagare” som anlitas för enskilda uppdrag.

– I de företag som inte har automatiserats, är våra arbetsuppdrag helt beroende på vår ’kontrollant’, alltså chef, som är den enda person som vi har regelbunden kontakt med. Vi ser många fall av favorisering, och mobbning – särskilt om du är fackligt aktiv, säger hon.

– De som jobbar i företag med automatiserade kontrollanter, som till exempel Deliveroo eller Uber, har det ofta ännu sämre, eftersom de förlorar den lilla kontakt som gör det möjligt att prata om ett problem eller diskutera ett uppdrag med en riktig person. Nu händer det till exempel att vi skickas ut tio kilometer från vår station för att hämta mat som ska levereras 400 meter därifrån, allt för fyra och ett halvt pund [cirka 50kr] i ersättning, säger hon.

För Mags och andra fackmedlemmar i Deliveroo, berättar kurirerna hur de väntar i flera timmar på uppdrag av algoritmer som de inte kan kommunicera med. Den väntetiden är obetald, likaså ersättning för eventuella skador på jobbet.

– Vi är många som skuldsatt oss på grund av arbetsskador, där våra cyklar eller kroppar skadats och vi tvingats ta lån för att företaget frånsäger sig ansvaret. De här företagen är bland de girigaste företagen i världen, säger hon.

 

 

Samhällets ”Uberisering”

En vecka efter Deliveroo-strejken gick matleverantörer hos UberEats ut i strejk för liknande anledningar, med IWGB och Mags i spetsen. De anställda hos Uber inspirerades av strejken på Deliveroo, och nya medlemmar flödade in till facket.

Trots upprepade intervjuförfrågningar, hänvisas jag till ett pressmeddelande av Deliveroos grundare och VD William Shu. Uber kunde ej nås för kommentarer.

”Våra leverantörer är blodomloppet i vårt företag, utan dem skulle vi inte existera /…/ Detta är ett temporärt förslag ämnat för att ge mer flexibilitet /…/ I slutänden, om den här modellen inte funkar för våra leverantörer, funkar den inte för oss.”

Företagets samarbetsvilliga ton dämpar inte motivationen hos organisatörer som Mags Dewhurt.

– Jag är rädd att samhället håller på att ”Uberiseras” och att alla en dag kommer jobba för ett Uber-liknande företag, så länge ingen gör något åt saken. Facket är en bra början, men våra lagstiftare måste reglera sektorn hårdare. De här företagen bryr sig inte om oss och kommer aldrig bry sig om oss, säger hon.

För Mags är agerandet typiskt för företagen i fråga.

– Detta är ett tydligt försök att skära ner ännu mer i våra redan dåliga villkor. Det rör sig om giriga företag som vill göra så höga vinster som möjligt.

En mytomspunnen fackförening

I en enkel lägenhet i södra London träffar jag Jason Moyer-Lee, generalsekreteraren för de, särskilt efter strejkframgångarna, nästan mytomspunna IWGB. Många jag har talat med menar att IWGB är en anarkistisk organisation, medan andra hävdar att de inte är ett riktigt fackförbund. Jason reagerar med ett skratt på frågan om det stämmer.

– Självfallet är vi inte en anarkistisk organisation, vår fackförening har ingen ideologi. Förutom pragmatismen, som motiverar arbetet med våra medlemmar, förklarar Jason.

Precis som många av de latinamerikaner som är med i fackförbundet, emigrerade Jason till Storbritannien från USA via Uruguay, ett land som ligger honom varmt om hjärtat. När vi möts välkomnar han mig med yerba maté, en tedryck som dricks i många delar av Sydamerika.

Jason berättar att facket är öppet för alla, men många av förbundets medlemmar jobbar i prekära arbeten inom och utanför gig-ekonomin.

– Våra medlemmar ser oss som de som alltid tar kampen offentligt. Vi vågar sätta oss emot cheferna när någon behandlas dåligt, och vi förlitar oss på strejker och demonstrationer för att vinna. Vi organiserar folk som ignorerats av de stora facken, berättar Jason.

Han erbjuder matén på ett sedvanligt sätt, och fortsätter.

– Många traditionella fackförbund är besatta av kollektivavtalsförhandlingar, vilket vi också tycker är viktigt. Problemet är när det blir fackets enda aktivitet. Då finns det ingen som tar kampen för medlemmarna. Vi i IWGB började som medlemmar i de större facken, men många av våra överordnade stoppade våra försök att strejka. Så vi bröt oss ut och formade ett eget fack, förklarar Jason.

– Vi använder de metoder som funkar bäst för våra medlemmar, och ibland är det syndikalistiska metoder. Men vi är också för kollektivavtalsförhandlingar. Det är situationen som avgör.

I Storbritannien skrivs kollektivavtal mellan individuella företag och det fackförbund som blivit ”erkänt” av arbetsgivaren. Om inget fack är erkänt, så skrivs ett avtal antingen frivilligt av företag och fackförbund, eller av det fack som har 50 procent av de anställda som medlemmar. Skulle ett nytt fack bli populärare än det etablerade facket – så som ofta är fallet med IWGB – finns det inget sätt att tvinga fram ett kollektivavtal med det största facket.

I praktiken innebär detta att IWGB saknar skrivna kollektivavtal, något som Jason vill ändra på. För honom är det egna förbundets popularitet en bekräftelse på kritiken mot den försvagade arbetarrörelsen.

Anpassning av metoderna

Bland många etablerade fack prioriteras kollektivavtalsförhandlingar framför andra, mer synliga aktiviteter som demonstrationer och strejker. Facket förvandlas då, från arbetarnas perspektiv, till en passiv organisation där medlemmarna är mindre delaktiga. För organisationer som IWGB har demonstrationer och strejker varit ett effektivt sätt att växa i sektorer som ansågs vara ”o-organiserbara” av de etablerade facken.

Martin Smith, ledande organisatör i brittiska facket GMB, håller med Jason i hans kritik av rörelsen, och tycker att fackförbund generellt har mycket att lära av IWGB. Hans fack representerar folk i alla yrkesgrupper, och har över 700 000 medlemmar.

– Jag tycker att IWGB gör ett fantastiskt jobb i sektorer som vi aldrig vågat röra. Helt klart funkar deras nätverkskultur, där de bygger en stark och kampvillig gemenskap mellan olika arbetsplatser. Deras synliga och högljudda demonstrationer visar vägen för fackföreningar i Storbritannien, förklarar han.

Sittandes framför en heltäckande målning som skildrar fackets anrika historia, berättar Martin Smith om GMB:s nya strategier för att möta gig-ekonomin och automatiseringen.

– Sedan krisen 2008 har arbetsmarknaden förändrats drastiskt. I samband med åtstramningarna tog arbetsgivare tillfället i akt att omstrukturera arbetsmarknaden, vilket har lett till fler otrygga jobb. Samtidigt har automatiseringen drivit på förändringarna och tillsammans med nedskärningarna har det reducerat många arbeten. Till skillnad från andra fack, anser vi att de här förändringarna är permanenta, förklarar Martin.

 

Han menar att den passiva förhandlingskulturen måste kompletteras med en starkare kampanjkultur, som är anpassad för den moderna gig-ekonomin. Han vill sprida IWGB:s metoder över hela Storbritannien, och pratar stolt om det stöd som GMB ger dem.

”De stora facken bryr sig inte”

Utvecklingen har även skakat liv i andra fackförbund som United Voices of the World (UVW). Enligt deras generalsekreterare Petros Elia, finns det både ett stort behov av och en aptit på organisering i de utlagda och prekära sektorerna, där huvuddelen av UVW:s medlemmar finns.

Petros och hans fack har många lågavlönade migranter som medlemmar, och på mötena är spanska det vanligaste språket.

– Vi fungerar som ett litet samhälle för våra medlemmar, där vi erbjuder kurser i engelska, har gemensamma grillningar och så gott det går försöker att skapa en gemenskap och ett nätverk. Många av våra medlemmar har aldrig varit med i fackförbund tidigare, så vi har lyckats bygga en fackföreningskultur trots svårigheterna, säger Petros.

Utanför deras kontor, med utsikt över hela London, står en kö med människor från Latinamerika eller Spanien. Många behöver hjälp eller vill gå med i facket.

Petros uppger att UVW:s främsta aktiviteter går ut på enskilda representationer med arbetsgivare, eller högljudda manifestationer utanför affärer som behandlat förbundets medlemmar dåligt. Eftersom många av medlemmarna är anställda av städfirmor enligt gig-ekonomins principer (med nolltimmarskontrakt eller som ”egenföretagare”) är en strategi att pressa de stora butikskedjor som anlitar städbolaget.

– Våra medlemmar kommer till oss för att de inte får något stöd från de större fackförbunden. Jag tror helt ärligt att facken inte bryr sig. Hade de gjort det så hade de kunnat göra mycket för att hjälpa. Det här rör sig om utsatta arbetare som ofta inte får betalt ordentligt eller sparkas under olagliga förhållanden. Jag tror att facken är rädda för att det är riskabelt att organisera i våra sektorer. Men den här självbevarelsedriften skadar bara fackföreningsrörelsen i längden, menar Petros.

”Riskabelt att organisera i de prekära sektorerna”

För Alex Flynn, media- och strategiansvarig för Unite the Union, är organisering av prekära arbetare för riskabelt. Han anses av många som generalsekreterarens högra hand i Storbritanniens största fack med över en miljon medlemmar, lika många som hela svenska LO.

– De senaste årens fragmentering av arbetsplatsen gör det svårare för fackförbund att organisera folk, vilket i sin tur gör det möjligt för dåliga chefer att exploatera arbetare. Det är även riskabelt att organisera i de här prekära sektorerna, för oftast innebär nya medlemmar höga kostnader och få vinster. Vi måste trots allt använda fackets resurser ansvarsfullt, säger Alex Flynn.

Hans fack är ett av de mest politiska i brittiska LO och organiserar folk i alla yrken. De har länge kampanjat för Jeremy Corbyn, och aktivt tillämpat nya organiseringsmetoder för att kämpa mot automatisering och nedskärningar. Alex är snabb med att förklara att för Unite the Union är det prioriterat att arbeta för politisk reglering, eftersom endast ett hårdare regelverk kan stoppa de systematiska förändringarna på arbetsmarknaden.

Samtidigt tycker han situationen är krisartad för fackföreningsrörelsen i stort, och stödjer de oberoende fackförbunden. Unite förlitar sig dock, till skillnad från GMB, på att en ny regering kan reglera arbetsmarknaden och privilegierna för de företag som använder sig av gig-modeller.

Med en icke-vald premiärminister vars politik för tankarna till Thatchers nyliberalism, återstår det mycket att göra för att få ett nytt politiskt ramverk på plats.

”Framtiden är vår att forma”

I väntan på politisk reglering kan man sammanfattningsvis konstatera att gig-ekonomin fortsätter att breda ut sig, i London såväl som internationellt. Det uppenbara behovet av och intresset för organisering har givit resonans hos flera av sektorns fackförbund som också uppger att de effektivt har lyckats säkra bättre villkor för sina medlemmar.

I Sverige har Uber, liksom Deliveroos konkurrent Foodora, flyttat fram sina positioner de senaste åren.

Frågan är om det sker i takt med gig-ekonomins snabba expansion, samt hur förberedda andra länder är. I Sverige har Uber, liksom Deliveroos konkurrent Foodora, flyttat fram sina positioner de senaste åren. Den svenska arbetsmarknaden är dock mer reglerad än den brittiska och fackföreningarna har ett större politiskt inflytande. Men Martin Smith från GMB varnar för att ta situationen för given.

– Den svenska arbetsmarknaden är var vi var innan finanskrisen. Det som händer i Storbritannien visar framtiden även för Sverige. Men vi ger oss inte, framtiden är vår att forma, säger Martin.