Butlerrapporten. Senatens kommission. Chalabi. Kay. Hutton. Vi översköljs av rapporter som förklara ”vad som gick fel” i lögnen om Iraks massförstörelsevapen.
För närvarande florerar flera olika ”förklaringar” till aggressionskriget mot Irak.
Den mest återkommande är att skylla på underrättelsetjänsterna CIA, FBI eller brittiska MI6. De lurade de stackars hederliga politikerna. Med otillförlitliga källor, överdrifter, icke kontrollerade uppgifter.Dåliga rutiner alltså; en förklaring svenska kommentatorer gärna ansluter till.

Andra teorier, som ännu sparsamt spritts i Sverige, pekar ut den exilirakiska oppositionen och den numera avpolletterade Ahmed Chalabi. De lurade CIA som i sin tur lurade sina politiker.
Nästa steg är att Chalabi i själva verket var en agent, eller möjligen en nyttig idiot, för Irans intressen. Således: Iran lurade Chalabi, som lurade CIA, som lurade Bush (en teori som kan bli användbar vid en eventuell attack mot Iran).
En tredje tråd är att ge skulden till Israel. Några av USA-regeringens nykonservativa hökar har de facto arbetat för Israels regering, bland annat med att 1996 skriva ”Clean Break”, ett strategidokument för israeliska intressen i Mellanöstern. Vicepresidenten Dick Cheney har suttit i ledningen för Jinsa, Jewish Institute for National Security Affairs, längst längst ut till höger. Det finns åtskilliga länkar mellan hökarna i de två länderna, vilket i sin tur ger nästa tankefigur: USA har i själva verket inte krigat för sina egna utan för Israels intressen – de listiga judarna lurade oss, är en slutsats som faktiskt luftats i USA.

Var för sig kan alla dessa teorier verka rimliga. Men de har också några saker gemensamt: Först ett outtalat men mycket centralt antagande om att George W Bush och Tony Blair trots allt har hederliga avsikter. De ville ju bara befria världen från massförstörelsevapen och ge demokrati till det irakiska folket. Att det inte blev så, måste alltså vara någon annans fel.
Det andra är att teorierna helt befriat sig från det faktiska händelseförloppet. Hur USA:s och Storbritanniens respektive ledare arrogant avfärdade allt som sades från FN:s vapeninspektörer, hur deras underrättelsetjänster sattes under hård press från sina styrande att leverera beställda ”sanningar”. Colin Powell blåljög FN upp i ansiktet. Irak skulle bli första exemplet på doktrinen om förebyggande anfall, och bara ett av många steg i de nykonservativas strategi för världsherravälde. Blairs folkrättsrådgivare varnade honom, och två av hans ministrar avgick för att de vägrade köpa lögnerna. Att Chalabi är en kriminell bluffmakare var redan känt – om man ville veta.
Och hur allt detta konsekvent undertrycktes av dem som nu får hjälp att två sina händer.

Vad hände egentligen med de FBI- och CIA-agenter som till äventyrs försökte hålla sig till sanningen? I USA pågår nu ett illustrativt rättsfall kring Sibel Edmonds, en FBI-översättare som upptäckte allvarliga underrättelsemissar innan den 11 september. Justitieminister Ashcroft tackade för hennes nit – med att beordra munkavle, med att försöka retroaktivt hemligstämpla (!) redan kända uppgifter i fallet.Vad kallas sånt – tankeförbud?
Dock: Nu är kommissionernas rapporter skrivna, och nu ska vi tro att allt är tillbaka till det normala. CIA-chefen George Tenet avgick som ansvarig för ”misslyckandet” och 21-åriga Lynndie England fick bli symbol för tortyren i Abu Ghraib. Ingen ska befrias från ansvar för sina egna handlingar – se så självkritiska och ödmjuka vi kan vara i väst.
Men verkligheten pågår fortfarande därute. Klusterbomberna fortsätter att brisera, och Iraks kvinnor föder missbildade barn i många år framöver. Lögnerna kommer snart åter hinna ifatt presidenter och ”oberoende experter”. Snart kommer krigets astronomiska prislapp – över 1 000 miljarder dollar – att dimpa ned också i USA. Vem kommer det skuldsatta imperiet att plundra och vem ska få bära hundhuvudet den gången?

Världens folk genomskådade bluffarna förra våren. De såg att det handlade om oljan, om strategiska intressen i en explosiv region, om dollarimperiets desperation och arrogans. Ett segerrusigt USA, där de nykonservativa skröt med att inte planera för något annat än seger, skulle ha rusat vidare mot nästa mål längs med ”Ondskans Axel” – om man inte hade kört fast i Irak.
Det var det som gick ”fel”. Inget annat.