Ideologier är, i motsats till vad deras upphovsmän ibland önskar, inte effektiva för sin moraliska överlägsenhet, inneboende konsistens eller skönhet. De vinner mark när de har en uppgift att fylla och när de kan sammanlänka krafter för specifika uppgifter.
Den nyliberala ideologin hade en specifik uppgift: att samla kritiken mot välfärdsstaten och uppmana borgerligheten att gå på offensiven. Den klassiska argumentationen som utgår från individens möjligheter kunde, under gynnsamma konjunkturförhållanden, intala folk att de skulle kunna göra karriär om skatterna sänktes och konkurrensen släpptes fri.
I varje land där det nyliberala skiftet genomförts, med resultatet att de socialliberala eftergifterna gentemot arbetarrörelsen inte längre stod på dagordningen, blev den viktigaste uppgiften att klubba ned varenda hot mot den nya ordningen. Så ser det ut i USA och Storbritannien.
Inte i Sverige, för här har, hur mycket vi än kan tycka att socialdemokratin har naggat det i kanten, vissa fundamentala grunder för välfärdsstaten kvarstått. Kollektivavtal, offentlig finansiering av sjukvården och föräldraledighet. De kvarstår, och därför ligger tyngdpunkten på borgerlighetens argumentation fortfarande där den senast körde fast.
Vi kan vara säkra på att högern kommer att vilja gå vidare, på varje område där socialdemokraterna släpper greppet. Högern tillåter sig att diskutera i fjärran och tänker nya möjligheter om den lyckas med sina primära uppgifter. Vad diskuteras idag? Nödvändigheten att sänka sjukersättningen. Vad diskuteras imorgon? Hemmafruns tillbakakomst! Och tänk efter riktigt noga: Har du inte redan hört det diskuteras?

På ett område kan vi se hur en konservativ agenda bryter fram. Det är på det utrikespolitiska området, där socialdemokraterna har släppt varenda tveksamhet mot amerikansk interventionism och europeiskt imperiebygge som finns. Där skjuter borgerligheten fram positionerna. För några år sedan skulle det vara omöjligt att hitta debattörer villiga att försvara Bush. Nu står liberaler och väger över till Bushdoktrinen. Nu kommer orden om ”kollektiv säkerhet”, vikten av att försvara världen mot ”kommunism” och ”totalitarism” med en fernissa av demokrati som är så tunn att den är genomskinlig. I debatten på borgerliga ledarsidor definieras demokrati, inte genom regler, utan av en regerings politiska inriktning. Är de med vårt intresse av kollektiv säkerhet? Då går det bra även om de bränner regeringsbyggnader och bryter alla konstitutionella regler, som i Kirgizistan. Är de mot oss? Då kan en regering vinna nio val och folkomröstningar, som i Venezuela, men de kommer att räknas som en ”halvdiktatur” i vilket fall. Det är precis här som gränsen går mellan hederliga demokrater och konservativa maktcyniker. Dessvärre är denna gräns helt utsuddad i dagens värld.

Vänsterns uppgift är komplex i denna värld. På sätt och vis kan man säga att vi tvingas försvara varje civilisatoriskt framsteg som borgerligheten hotar. Först fick vänstern överta försvaret av välfärdsstaten från socialdemokraterna. Och om utvecklingen fortgår kan uppgiften bli att försvara liberala ideal mot konservativa cyniker på allt fler fronter.
Paradoxen i det är att det blir omöjligt att inta dessa positioner, utan att ha en klar bild över vad vänstern själv vill. Utan att veta vad socialism är kan man inte identifiera de socialistiska dragen i välfärdsstaten: demokratisk styrning efter behov. Då blir den lätt att överge för ”valfrihet” eller ”social ekonomi”. För den som inte känner till de grundläggande principerna om vad som konstituerar en demokrati, kan vilken statskupp som helst ses som ett framsteg, vilka inskränkningar i demokratiska rättigheter som helst som ”säkerhetsfrågor”.