Konjunkturinstitutet (KI) räknar med att svensk ekonomi krymper 5,4 procent i år.
Inte sedan andra världskrigets början har ett så stort fall registrerats.

Enligt Arbetsförmedlingens senaste prognos kommer över elva procent, fler än en halv miljon människor, att vara arbetslösa 2010. Ungdomsarbetslösheten beräknas krypa upp över 30 procent. Sverige är ett av de länder i Västvärlden där krisen slår in allra hårdast. BNP-raset i Sverige blir troligen större än i USA. I Norge, där regeringen knappast vidtagit revolutionära åtgärder, men väl valt att göra en del infrastruktursatsningar, räknar man med att arbetslösheten i år hamnar på 3,5 procent.

Den svenska regeringens svar på krisen är istället att mycket aktivt göra ingenting. Samma dag som KI presenterade sin prognos, talade statsminister Reinfeldt i riksdagens partiledardebatt stolt om att ”vi hanterar våra offentliga finanser så att vi undgår den typ av sparpaket där skattehöjningar och utgiftsminskningar följer”.
Med andra ord ska regeringen undvika investeringar som kan stärka svensk ekonomi och hålla nere de stora kostnader arbetslösheten innebär, så att de skattesänkningar som genomförts kan fredas.

Att regeringens finanspolitik skulle skydda oss från nedskärningar är förstås båg. Minst var tredje kommun har varslat lärare om uppsägning. Sjutton av 21 landsting sparar i sjukvården. Visstidsanställd personal inom en hårt pressad äldreomsorg har redan fått gå. Alltfler tvingas till socialbidrag, och kostnaderna för det har ökat med 13 procent på ett år.

Regeringens handfallenhet har också demonstrerats i näringspolitiken. Maud Olofssons vägran att agera i samband med konkurshotet mot Saab, och mer brett för jobben inom industrin, är ideologiskt betingad. En glad lyxbilsentusiast, en excentrisk norsk investerare och ett gäng ljusskygga finansspekulanter får nu större inflytande än det offentliga, över sådant som påverkar stora delar av svensk ekonomi.
Genom sin politik driver regeringen inte fram omstrukturering, utan riskerar snarare avindustrialisering, ackompanjerad av otrygghet.

Men på andra områden agerar regeringen beslutsamt för att organisera fram en bestämd typ av näringsverksamhet. I den marknadiserade sjukvården har vi bland annat sett bonusar till läkare som ”hanterar” patienter så snabbt som möjligt. Vårdutbudet i områden där behoven är som störst har minskat, medan vårdcentraler har etablerats där folk har höga inkomster och god hälsa.
För att fira denna utvecklig kom regeringen förra året med ett lagförslag som *tvingar* landstingen att införa ”kundvalssystem”, och därmed med skattepengar garantera profiter till privata vårdbolag. Denna statsdrivna resursöverföring från offentligt till privat går igen inom utbildning, äldreomsorg, bostadssektorn.

Dessa tendenser hänger samman. När nyliberalismens pris betalas, i form av fallande investeringar och trögare realekonomisk utveckling, tar staten på sig uppgiften att sätta sugröret djupare ned i de gemensamma resurserna – för att bjuda kapitalet.
Den politik som Reinfeldt menar ”handlar om att inte skicka notan på framtiden”, handlar om att skicka notan på framtiden – med betalningsdispens för villaägare och höginkomsttagare.

Vänstern och arbetarrörelsen måste förtydliga sin näringspolitik. Det behövs nationella utvecklingsstrategier som samordnar offentliga och privata resurser, för framåtsyftande innovation, modernisering och full sysselsättning.
Ett minimikrav på ett rödgrönt alternativ, borde kunna vara att det pekar ut en väg ut ur det civilisatoriska blindspår som nyliberalismen fört oss in i.
Ali Esbati