Det politiska året 2004 var ett av de år i historien då vänstern sprängdes upp i nya konstellationer. Men liksom efter alla tidigare splittringar handlar det nu om hur man kan säkra en majoritet till nästa val. I historiens ljus är det förklarligt att alla splittringar från vänsterpartiet förr eller senare hamnar hos socialdemokraterna. Kan det bli så även nu?
Om man skall begripa sig på vad som hänt hittills, bör man läsa de mer grundläggande analyser som finns bakom striden om symbolord som kommunism.
”Vänsterpopulismen har gjort sig bred och tagit många seriösa partiaktivister på sängen. I allians med övervintrande ‘kommunister’ håller den breda koalition som formats under 90-talet på att slås sönder”, skriver Anders Rosén på Vägval vänsters hemsida.
Lösningen är lika självklar, från Vägval vänsters sida. ”Idealet hade varit en rödgrön, feministisk valallians som var beredd att ta ansvar och som fanns överallt, på alla nivåer”, som Vägval vänster i Skåne skriver. Det som här eftersträvas är exakt det som vänsterpartiet varit 1990-talet.

Det dröjde inte länge innan möjligheten att bilda nytt parti dryftades från enskilda personer i Vägval vänster. I dagsläget låter det som om Vägval vänster inte ännu bildar eget. Att det finns tvekan handlar inte bara om taktiserande, utan om de reella svårigheterna att bilda ett nytt parti.
Hos Gudrun Schymans feministiska initiativ är partibildningen, liksom den politiska plattformen, än så länge luddig. Klart är att ett feministiskt parti med en så känd centralfigur har större möjligheter att lyckas som partibildning. Därför är det inte säkert att ett feministiskt parti skulle vilja förknippas med Vägval vänster.
Men även om både Schyman och Vägval vänster beslutar bilda parti är det en annan faktor som avgör deras framtid: Socialdemokratin. Hur passar detta in i regeringspartiets planer?
Socialdemokratin vill inget hellre än att marginalisera vänsterpartiet. Försöken att knyta fastare band med miljöpartiet är ett utslag av denna önskan. Nu öppnar sig kanske en ny möjlighet, med två nya partier som kan ingå i ett nytt regeringsunderlag. Skall man förklara varför just vänsterpartiet skall uteslutas kommer det gamla kommunistspöket vara lätt att använda.

Förlagan till ett sådant samarbete kan ses i Tyskland, där socialdemokraterna lyckats tämja tidigare radikaler. Det mest iögonenfallande exemplet är den gamle revolutionären Joscha Fisher, från det tidigare pacifistiska gröna partiet, vilken som utrikesminister förordade invasion av Afghanistan. Det påminner inte heller så lite om hur det politiska landskapet såg ut i det Italien där socialdemokrater och kristdemokrater styrde med hjälp av De gröna och Comunisti Italiani. Utanför detta fanns det mer radikala Rifondazione Comunista, profilerade på proteströrelserna.
Men innan man kommer dit finns några problem att klara av för Persson. Hur förhindra att Schyman tar för många röster av s? Kanske kan ett löfte om en ministerpost påverka ett feministiskt parti att inte vara oresonliga i sin kritik av regeringen och vice versa? Den feministiska kritiken kan med fördel användas så att alla andra partier framstår som lika goda kålsupare. Socialdemokratin kan då, speciellt om man stämmer i bäcken med olika feministnätverk, framstå som rimligt feministiska.
Nästa problem är att se till att inga av de nya samarbetspartierna hamnar under fyraprocentspärren. Valtekniskt har Johan Lönnroth visat hur risken minimeras: Bilda öppna vänsterlistor för feminister, vägval vänstrare och vänstersinnade miljöpartister. Problemet med Lönnroths förslag är störst för feministerna, som behöver en tydlig profil för att bryta igenom och knappast vill dela uppmärksamheten med folk som inte ens har en läpparnas bekännelse till feminismen. Men utan dem behövs verkligen en massiv medial uppbackning för att Vägval vänster skall komma någon vart.
Om denna operation lyckas kan flera parter få ut precis det som de siktat på länge. Schyman och Lönnroth har i ett årtionde arbetat för att få regera med socialdemokratin och miljöpartiet. Persson kan fortsätta bygga en så kallad center-vänsterregering utan störande inslag.

Det enda problemet är att vänsterpartiet hamnar i ofrivillig opposition. Det finns de inom partiets vänsterflank som skulle förorda en sådan lösning, men opposition ligger långt ifrån den nuvarande partiledningens agenda. Försöken att överbrygga konflikten i denna grundläggande strategiska fråga skapar en otydlighet, som förvärras av att två nya aktörer kan erbjuda sig att fylla vänsterpartiets plats i samarbetet med regeringen.
Om det är något det senaste året visat är det att otydliga strategier, i kombination med oförutsedda problem, kanske till och med är värre än en dålig politik. Det är dags att förbereda sig för ett nytt politiskt landskap.