I virala trender om eremitliv framstår fattigdomen plötsligt som ett livsstilsval.
”Det billigaste är att sova så mycket som möjligt”, sade min arbetslösa kompis. ”Då gör man av med minst energi.”
Det var lite på skämt, men bakom orden fanns den eviga kalkylen av nödvändiga men alldeles för höga kostnader. Äta bör man, annars dör man. Det var bleka januari och snön smulade med gruset på gatorna. Allt var fult. Allt var fattigt. Sverige har nu en arbetslöshet på 10,4 procent, en ökning med nästan två procentenheter jämfört med förra året, enligt SCB.
Det är 114 000 fler som letar jobb, som sitter på möten med Arbetsförmedlingen, som vänder på slantarna, får avslag från a-kassan, lånar pengar av mamma, tar sms-lån. Arbetslösheten närmar sig 1990-talets historiskt höga siffror. Vi ligger fyra i EU, efter Spanien, Grekland och Finland.
Samtidigt låtsas vi som ingenting. Detta allt mer utbredda tillstånd är inte en del av det allmänna samtalet. Arbetslösheten är den arbetslöses problem, skärp dig och skaffa dig ett jobb. Skicka ännu ett personligt brev. Manifestera en annan arbetsmarknad där du är attraktiv, anställningsbar.
Ändå sipprar den fram, ängslan och uppgivenheten, i trender på Tiktok och andra sociala medier. Det talas seden några år om bed rotting, sängröta, att ligga raklång en hel dag eller helg som en omsorg om sig själv. Inte för att sova men för att vila.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det är inte utan risker. ”Var uppmärksam på om aktiviteten påverkar din förmåga att hinna med jobbet, familjen eller skolplikter, samt om du kämpar med grundläggande hygien”, kan man läsa i Time-artikeln ”Is bed rotting bad for you?”. Sängröta kan vara ett tecken på depression. Sängröta är depression, med identiska symptom och beteenden. Ändå kan det framstå som attraktivt jämfört med hetsen och hysterin i samtiden. Att bara få ge upp.
I Judith Kiros diktbok Det röda är det gränslösa från 2023 är den medeltida anakoreten och mystikern Julian av Norwich en central figur. Hon är känd för sina uppenbarelser och för att vara en av de tidigaste kvinnliga författarna på engelska. Att hon var anakoret betydde att hon levde sitt liv i avskildhet: hon var bokstavligen inmurad i en särskild del av kyrkan. Det förekom inte bara i England. I de tysktalande länderna var seden att dödsmässan lästes när anakoreten murades in, för att symbolisera avvikandet från människornas värld.
Att bli anställd löser bara akuta problem som hyran och räntan på bolånet. Sedan ska allt annat betalas.
Hos Kiros är Julians inmurade existens en parallell till det deprimerade diktjaget som går under av tomheten, av lägenheten vars hyra ska betalas, av Försäkringskassan som ska övertygas, inkasso som ska betalas, och så vidare:
”en främling hjälper mig upp från närbutikens golv, frågar mig om jag äter ordentligt, lutar mig varsamt mot brödhyllan. jag låter honom röra vid min höft. oförsiktigt / om man börjar och slutar i precis samma längtan / låt mig, ber jag honom, förbli dunkel”.
Tänk att i stället få vara en anakoret, eremit, att hyllas för sitt tillbakadragande från världen, vördas som mystiker.
”ansiktet och händerna. jag glömmer hur man andas. testar mediciner som får ansikte och händer att darra. julian, låt mig inte vara vettig i en galen tid. låt dem komma. de vita fåglarna, med fingerborgar fulla av härsken mjölk. för mig är tiden meningslös, men inte för inkasso”, skriver Kiros.
Jag hör min falska röst när jag försöker peppa min arbetslösa kompis. ”Snart vänder det! Det känns bara hopplöst nu! De som får ha dig som anställd sedan kommer bli så glada!” Jag har ju ingen aning. Jag vet ingenting.
Att bli anställd löser bara akuta problem som hyran och räntan på bolånet. Sedan ska allt annat betalas. Det vanligaste yrket i Sverige är undersköterska, och de tjänar i snitt 126 kronor i timmen efter skatt. Det är mindre än vad en lunch kostar ute. Det går inte ihop.
Det är inte den verklighet som man ser på Tiktok när man spanar in ”No buy year”-posterna, en av 2025 års stora trender, enligt tidningar som Forbes och Dazed. Där berättar videoinfluerare om hur mycket de tidigare har handlat, för att sedan vända på det och köpa inget alls. På så vis kan de betala tillbaka sina kreditkortsskulder. De köper bara det nödvändiga på ett år. De köper inget annat än de absolut mest nödvändiga förbrukningsvarorna på ett år. Inga kläder, inga skönhetsprodukter, ingen takeaway-mat, inga inredningsprylar. Bara det man gör slut på, som schampo eller deodorant, får köpas in.
Själv hoppade jag på trenden, utan att veta att det var en sådan, redan under pandemin, då jag hade ett ”köpstopp” under ett år, eftersom jag ville spara maximalt med pengar och kände att utgifterna hade spårat ur. Ja, det var tillfredsställande, måste jag erkänna. Känslan av att ha kontroll över de egna utgifterna går emot ungefär alla ens andra känslor gentemot konsumtionssamhällets tvingande grottekvarn. Det inger en känsla av lugn, av integritet gentemot tryck utifrån, av ett slags motstånd mot den allomfattande algoritmen.
Dazeds kulturredaktör Halima Jibril skriver: ”Vi har fått höra att vi kan köpa lycka och avslappning genom ’self care’-produkter som ansiktsmasker och till och med köpa ett nytt liv genom inköp av de ’rätta’ kläderna och skorna.”
Jag behöver nog inte säga att dessa virala löften om ett köpstopps-år är kvinnligt kodade, en reaktion mot Temu-samhällets löfte om omedelbar njutning och tillfredsställelse. Artikeln är skriven som en guide, med hjälpsamma och stöttande tips som ”var snäll mot dig själv om du misslyckas” och ”skaffa dig en ansvarspartner” som checkar in under året. Kontentan är att ett år utan konsumtion är närmast omöjligt. Det ger tröst, underhållning, och hopp om självförbättring i samma lilla beteende. Vem är du om du inte shoppar?
Att läsa artiklarna parallellt med kritiken mot kinesiska ultrasnabbmode-företag som Shein är närmast en overklig upplevelse. I dag räknar man att en miljon paket skickas från företag till kunder runt hela världen – varje dag. De innehåller kläder som sytts av kinesiska arbetare med usel lön och utan lediga dagar, vilket går emot till och med den kinesiska lagen. Sheins succé bygger på näthandel, ofta via sociala medier som Instagram och via influerare som tipsar sina följare om trendiga, billiga kläder. När en tröja trendar lägger Shein ut beställningarna direkt till sina underleverantörer, fabrikerna i ”Sheinbyn”.
Att snabbmodet är en smutsig bransch är ingen nyhet, men att Shein 2024 vägrade svara på huruvida bomullen kommer från slavarbete i Xinjiang-provinsen satte nytt fokus på den misär som möjliggör vår köphets.
Men längtan efter att bli en eremit utanför Sheinkapitalets klor kan vidgas till att gälla mer än snabbmode. I ett reportage i Dagens Nyheter som blev viralt kan man läsa om 50-årige Rickard som lever på 8 000 kronor i månaden, enligt mottot att varje spenderad krona gör ett klimatavtryck. Han jobbar 35 procent med sin firma inom grafisk form, hyr ut sin bostadsrätt ibland och dumpstrar sin mat, det vill säga letar upp den i containrar. Han kallar det för ”kontrollerad nedväxt”. Han strävar inte efter mer, utan efter mindre.
Det krävs liksom att fattigdomen är ett livsstilsval, att den är frivillig. Bara då kan vi kalla den för kontrollerad nedväxt.
– Man måste inte vara bäst på allt, man måste inte ha det fetaste av allting, det räcker med tillräckligt. Det är verkligen en kärna i det, säger han till DN.
I SVT i januari publicerades ett liknande reportage om Johanna som lever ”off the grid”, utan vatten, avlopp och el, i en stuga i Gävleborg. Det framgår inte om hon arbetar över huvud taget men fokus ligger även här på att få ned kostnaderna till ett absolut minimum.
– Jag måste veta att jag klarar ett liv utan pengar, säger hon i intervjun.
Ett annat SVT-reportage berättar om britten Carrie Ellis som flyttade till en stuga utan el och vatten i Ställdalen.
Inslagen och Tiktokspaningarna ger en bild av en ny trend, där medelklassen frivilligt avstår från bekvämlighet och konsumtion för att söka andra värden. Kanske uttrycker det en ny längtan, eller en gammal sådan, om oberoende. Men att de som är arbetslösa, lever på socialbidrag eller gör en skuldsanering tvingas leva på 8000 i månaden eller mindre, verkar inte vara något som man hurrar åt. Det krävs liksom att fattigdomen är ett livsstilsval, att den är frivillig. Bara då kan vi kalla den för kontrollerad nedväxt.
Jag och min kompis ska göra pannkakor, han går ned till Coop för att köpa ingredienser jag inte har hemma, mjölk och bananer. Det kostade 45 kronor, sade han, och jag hör den stilla bitterheten i rösten. Det går liksom inte att handla under 45 kronor även om man köper något litet, vad man än köper kostar det för mycket. Pannkakorna växer i munnen när smöret kostar 74 kronor. Och då vet vi att pengarna inte går till mjölkbönderna, de stannar hos Ica.
I början av 2023 kallade finansminister Elisabeth Svantesson till sig matkedjorna för att ta dem i öronen. Nu är det som att inget hänt. Priserna har stigit med 45 procent på tio år.
Andreas Cervenka skriver i Aftonbladet: ”Historien ger vid handen att snabbt stigande matpriser i ett land är lite som att bjuda in till korvgrillning vid en ammunitionsdepå – det är att be om problem.” Särskilt, kan man tänka, om det sker parallellt med arbetslöshet.
Ändå är det som om detta inte vore politik. I stället fastnar vi vid individens misslyckande. Losern som inte kan få ett jobb, losern som inte kan stå emot lånföretagens pockande och lockande, losern som inte kan få ned sina kostnader. Människor som ofrivilligt måste ha köpfria år för att överleva, utan att få några reportage i Dagens Nyheter.
