De flesta journalister antog att Ohlys tidigare envisa nej enbart var taktiskt.
Men om man ser till hur Ohly skött det hela – hans ”nej” i olika varianter har ju körts i repris ett antal gånger redan – finner man att han alltid lämnat en taktisk eller ärlig bakdörr till sitt nekande genom att relativisera sitt svar. ”Argumentationen håller fortfarande”, ”Jag kan inte se just nu hur det skall bli möjligt” var sådant som följde på det halvårslånga ”nej:et”. Vissa menade till och med att Ohly skulle ha bestämt sig för att ta över redan då Gudrun Schyman avgått, men väntat till det tillfälle då partiets behov av ledning blev så akut att han själv skulle framstå som en ”frälsare”.

Ohly menade själv att diskussioner med familjen och ett samtal för två veckor sedan med en person inom partiet som han inte ville namnge, gjort att han ändrat sig.
Hur det nu är med den saken får vi förmodligen inte reda på, men oavsett hur Ohly tänkt har han nu ett guldläge.
Han är nu den självklara kandidaten sedan den enda andra riktigt starka kandidaten, Jonas Sjöstedt, valt att inte ställa upp.
Partistyrelsen har satt sig emot valberedningens förslag om flera kongressvalda vicekandidater och på presskonferensen deklarerade Ohly själv att han tyckte det var en dålig idé.

Lars Ohly har presenterats av vissa som en vänsterkandidat, av andra som en representant för mitten i partiet.
Det ligger något i båda dessa bedömningar. Samtidigt som han hållit en hög profil i klassiska vänsterfrågor i debatten har Ohly varit en av dem som format vänsterpartiets 1990-talspolitik. Så mycket kan man säga att enbart Ohly inte behöver betyda att vänsterpartiet genomför någon rättning vänster.
Men om man skall se till antal nomineringar till partiledarposten och eventuella vicepositioner, väntar sig medlemmar och föreningar i Vänsterpartiet en rättning till vänster. De kandidater som räknas till högern har ojämförligt svagare stöd: enstaka distrikt, varav Bohuslän varit speciellt aktivt med att nominera, och därutöver enskilda nomineringar. Efter Lars Ohly och Jonas Sjöstedt har överraskande nog stödet hittills varit starkast för Camilla Sköld Jansson och Kalle Larsson två av dem som klart ligger till vänster, därefter Alice Åström, Peder Pedersen och Nina Fållbäck Svensson. Övriga saknar nomineringar från mer än ett distrikt.
Vilket förslag valberedningen kommer lägga fram i övrigt är nu osäkert. Antingen kan de välja att försöka ”balansera” Ohly med vicekandidater eller partistyrelse för att tillfredsställa en muttrande höger. Eller så kan de välja att balansera förslaget efter en tämligen tydlig intern opinion.
Två saker är klara: att Ohly sitter i guldsits inför partiledarvalet, och att det är fortsatt osäkert hur kongressen i februari kommer att gå.