Jag var alltid klassens clown. Receptet för att få folk runt mig att skratta hittade jag i en obskyr kodex: de Killinggänget-vhs:er som en kompis av någon anledning hade hos sig. Den ironiska humorn som jag plockade upp fick en kille i klassen över att ge mig smeknamnet ”den osammanhängande mannen”.
Det var kärleksfullt, men frustrerande. Han verkade missta den avancerade humorn för någon form av afasi.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!