Låt oss först avverka en sak: Ja, Killinggänget är en homogen grupp. Berättelsen om Killinggänget – den skamlöst oinspirerade titeln på SVT:s nya dokumentär om humorgruppen – hade lika gärna kunnat heta ”En liten film om manlig vänskap”, eller varför inte ”Fyra nyanser av vitt”. Jag tror inte att man hör en enda kvinnoröst som inte kommer från ljudarkivet.

Män i grupp som jobbar med humor driver ofta mot allvaret. Kalla det Glenn Killings lag. Mellan svartvita stillbilder av komedikungarna spelas Sonic Youth, Stereolab, Broadcast. Som för att visa att nej, morsan – det här är inte Galenskaparna. Självklart ska också myten om det plågade geniet lyftas fram. Under dokumentärens tre timmar varvas snack om ”inre mörker” med berättelser om att ta piller för att kunna sova. Nilecity, den humorserie som blev gängets stora genombrott, hastas igenom på en kvart till förmån för gruppens mer seriösa filmsatsningar.

För ultraortodoxa 90-talsironiker måste det vara en plåga att se Johan Rheborgs teppanyakikomedi i Solsidan

Och visst verkar grabbarna ha haft det tufft. Vissa i perioder, andra mer permanent. Men dokumentären visar också att det inte är dämonerna som föder geniet. För den största humorn verkar ha producerats när de mådde som bäst. Och allra bäst verkar de ha mått när någon airdroppade en påse pengar i händerna på dem – oavsett om det handlar om statliga stimulanser eller det riskkapital de fick in under it-boomen till webbsajten Spermaharen. Pengar de brände på en bricktidning på en lunchrestaurang i Frihamnen, i vad som bara kan tolkas som en sorts klärvoajant parodi på Elon Musks köp av Twitter.

Men pengarna blev också Killinggängets förbannelse. ”Man ska aldrig försöka ge folk vad de vill ha, det funkar aldrig”, säger en gråhårig Henrik Schyffert. Tyvärr är det också marknadens lag – det som fungerar bra för plånboken har desto sämre effekter på humorn. För ultraortodoxa 90-talsironiker måste det vara en plåga att se Johan Rheborgs teppanyakikomedi i Solsidan, för att inte tala om Schyfferts präktiga poserande.

Den där omtalade ironin då? ”Det vi gjorde var i ärlighetens namn inte så ironiskt”, säger Schyffert, i ett ögonblick av klarhet. Och nej, det är faktiskt inte så avancerat. Vi har snarare att göra med någon sorts buskis, förklädd bakom extremt höga pretentioner. ”Vi var The Clash” säger Andres Lokko – ett annat gäng som mest låter buskis och maskerad för den moderna lyssnaren. 

Hur mycket reverbgitarr du än lägger över illern Göran är det i slutändan bara trams

Det är ”randomhumor”, lösmustasch och lyteskomik, med en stor dos billiga bögskämt och ett par dåligt åldrade adoptivpäron. Utklädningslådan verkar hela tiden stå öppen bakom kulisserna. Lägg på en skopa av den kryptiska ingrediens som Andres Lokko och Martin Luuk kallar ”estnisk referenshumor” – där höjden av komedi tydligen är frasen ”herrstrumpa av normallängd”. Skratten måste ha mullrat från Ilmar Reepalus lägenhet under det glada 90-talet.

Det sägs att generation Z har mer gemensamt med generation X än med min egen millenniegeneration. Vi växte upp på textens och stillbildernas internet. Generationen innan och efter formades i stället av rörlig video – på MTV respektive Youtube. En värld av intryck som blir för mycket och bara kan hanteras genom en bortkopplad nihilism. 

Ändå tvivlar jag på att sketcherna från I manegen med Glenn Killing kommer bli hits på Tiktok. Hur mycket reverbgitarr du än lägger över illern Göran är det i slutändan bara trams. Men är det så fel? För släpper man pretentionerna och accepterar de osammanhängande männen för vilka de verkligen är, så är Killinggänget faktiskt väldigt roliga. Helt oironiskt.