Efter valet i Zimbabwe inleds nu det mödosamma arbetet med att få till stånd någon form av politisk uppgörelse i det splittrade landet. Trycket på såväl regeringen som oppositionen om att komma överens har ökat sedan grannlandet Sydafrika nu förespråkar en nationell samlingsregeringen som början på en lösning.
Direkt efter att ha installerats som president för en sjätte period for Robert Mugabe till den Afrikanska unionens (AU) toppmöte i egyptiska Sharm El-Sheik. Där möttes han av blandande känslor bland andra afrikanska ledare. Längst i kritiken gick Kenyas premiärminister Raila Odinga som tyckte att Mugabe skulle uteslutas ur AU och att fredsbevarande AU-trupp skickas till Zimbabwe för att övervaka nya val. Odinga, som själv surfade in i maktens centrum på en våldsvåg som krävde minst 1.500 kenyaners liv efter valet förra året, var dock ganska ensam i sin hårda kritik. De flesta afrikanska länder avvisar den spektakulära kritik mot Zimbabwe som EU och USA ägnar sig åt.
EU har hotat med nya aktioner men hittills är det bara Italien som har kallat hem sin ambassadör från Harare. USA har redan beslutat om skärpta sanktioner mot Zimbabwe och arbetar nu hårt för att få tillstånd en FN-resolution och ett vapenembargo. I Kina gjorde USA:s utrikesminister Condoleezza Rice uttalande som kunde tolkas som att USA kan tänka sig att inleda nya samtal med Nordkorea om Kina i FN inte motsatte sig USA:s planer mot Zimbabwe. Kina, tillsammans med Ryssland och Sydafrika och andra i detta samhang progressiva stater, har hittills motsatt sig FN-aktioner mot Zimbabwe med hänvisning till att FN:s mandat är att skydda internationell fred och säkerhet. Även AU gav en känga åt EU och USA genom att inte ha med Zimbabwe på den officiella dagordningen och hylla Sydafrikas Thabo Mbeki för hans medlingsinsats i Zimbabwe. AU:s ordförande, Tanzanias president Jakaya Kikwete. nämnde heller inte Zimbabwe i sitt inledningsanförande. I stället domineras AU:s toppmöte av frågor om hur unionen skall utvecklas, livsmedelskris och andra brännande problem för Afrika.
Robert Mugabe vann som väntat en jordskredsseger i den andra omgången i parlamentsvalet sedan motståndaren Morgan Tsvangirai dragit sig ur. Flera av de valobservatörer som fanns i Zimbabwe underkände dock valet och menade att det inte reflekterade folkviljan. Alltför mycket våld omöjliggjorde ett rättvist val, ansåg observatörer som dock var försiktiga i att peka ut någon sida som ensam ansvarig. Regeringspartiet Zanu-PF hävdade att valsegern berodde på den massiva mobiliseringen man gjorde av sina väljare. Valsiffrorna avslöjar också att Zanu-PF fick betydligt fler röster i sina kärnområden än vid första omgången i mars, medan antalet ogiltiga röster ökade dramatisk i områden där oppositionspartiet MDC dominerar. Men ingen, inte ens Mugabe själv, tror att valet löser Zimbabwes problem. I sitt installationstal uttalade han därför en vilja att förhandla med oppositionen. Någon annan möjlighet har han heller inte. MDC dominerar sedan valet i mars parlamentet och Mugabes utrymme att bedriva en egen politik är därmed stark begränsat.
Förhandlingarna kan komma att kompliceras av att oppositionen också är splittrad. Endast en enad opposition har majoritet i parlamentet. Enligt uppgifter till Flamman deltog den MDC-fraktion som leds av Arthur Mutambara vid presidentinstallationen medan Tsvangirai-fraktionen bojkottade ceremonin.
Tsvangirai har också kritiserats inom de egna leden för att han drog sig ur valet och inte minst för att han efteråt sökte skydd på den holländska ambassaden. Det gav motståndarna chansen att påpeka att ingen “riktig” afrikansk ledare flyr en svår situation för att söka skydda sig själv på en före detta kolonialmakts ambassad.
Ändå är det mest troligt att Tsvangirai och Mugabe blir huvudpersonerna i det fortsatta dramat.
För trots den stora skillnaden – inte minst politiskt – finns det åtminstone en slående likhet mellan dem – båda har tidigare flera gånger varit uträknade men alltid kommit på benen före tio.