I slutet av oktober 2020 försöker en grupp unga män ta sig in i Europa. De har rest från Pakistan och Tunisien. Ett par timmar efter att de klivit över gränsen från Bosnien-Hercegovina till Kroatien stoppas de av en skara poliser.

De flesta i migrantgruppen försöker fly tillbaka. Poliserna springer efter och fångar in omkring hälften av dem. De förs till en kontrollstation och visiteras, en efter en. Poliserna lägger migranternas ägodelar i en väska. Sedan slår de sönder den.

Under visiteringen kommer det fram att en av migranterna har ljugit – han sade tidigare att han lämnat över sin enda mobiltelefon, men visar sig nu ha en till. Gruppen trycks in i lastutrymmet på en skåpbil och körs iväg. Tillbaka vid gränsövergången möter de nya, maskerade poliser. Skåpbilsföraren berättar för de nya poliserna att en av migranterna har ljugit och pekar ut vem det gäller.

Den utpekade tvingas ned på marken. En polis tar sats och sparkar honom i bröstkorgen. En annan polis slår honom med sin batong över ben, knän och armar. De avslutar med slag mot bröstkorgen. Mannen kippar efter andan.

Gruppen ställs på rad, med händerna mot nacken, och tvingas tillbaka över gränsen. De allra sista metrarna börjar poliserna springa bakom dem.

Så lyder ett av vittnesmålen ur den nyutgivna och tegelstenstjocka The black book of push­backs. Aktivister från ett tiotal frivilligorganisationer har under fyra års tid varit på plats vid EU:s ytterområden och dokumenterat hur människor tryckts tillbaka med våld när de försökt korsa gränsen. I boken samlas knappt 900 vittnesmål som visar att över 12 000 personer har drabbats av sådana ”push­backs” sedan 2016, i strid med asylrätten. Frivilligorganisationerna poängterar att den totala siffran sannolikt är långt mycket högre än så.

Boken läggs till en växande hög av bevis. Efter många års förnekande börjar EU:s gränspolis Frontex nu också ställas till svars av unionens egna institutioner.

Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk är en av dem som synts allra mest med boken om pushbacks i hand. Hennes partigrupp i parlamentet finansierar publiceringen och har kopplat ihop den med en migrationspolitisk offensiv.

– Mycket av vårt arbete i de här frågorna sker i samarbete med organisationer som är på plats vid gränserna, och i slutet av 2019 var vi ett par personer som åkte till gränsområdena vid Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Slovenien. Varenda migrant vi träffade hade varit utsatt för våld och pushbacks. Varenda en. Man behövde inte vara där länge för att förstå systematiken. Efter det har vi försökt lyfta frågan och fick bland annat till en parlamentsdebatt om det under Kroatiens ordförandeskap, säger Björk till Flamman.

Vänstergruppen är inte ensam i sin kritik. Den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet har anslutit till ett avgångskrav mot Frontexchefen, liksom enskilda parlamentariker ur andra grupper, som den svenska moderaten Tomas Tobé.

Att just Frontex hamnat i blickfånget beror på ett antal journalistiska avslöjanden under förra året. Ofta slutar kontroverser kring europeisk gränskontroll med fördömanden av enskilda medlemsländers agerande och konstaterandet att EU inte kan lastas för vad exempelvis Italiens eller Kroatiens gränspolis gör. Men i oktober 2020 rapporterade bland andra tyska Der Spiegel att Frontex – som alltså är en gemensam EU-myndighet – aktivt deltagit när grekisk gränspolis skjutit iväg migranter på havet i små gummibåtar.

Kort därefter berättade New York Times om liknande händelser. Där anklagades Frontex också för att ha försökt förhindra en incidentrapport från en grupp svenska kustväktare som tjänstgjort hos EU-myndigheten och bevittnat pushbacks. Patrik Engström, chef för den svenska gränspolisen, förnekar att några sådana påtryckningar ägt rum.

– De som sade ja till att bilda Frontex har skapat ett monster. Det är en av EU:s absolut mäktigaste myndigheter och den är satt att skydda gränser snarare än människor, bortom all demokratisk kontroll, säger Malin Björk.

När Frontex internutredning hävdade att det inte fanns några bevis för att man bevittnat pushbacks inledde parlamentets mänskliga rättigheter-utskott en egen utredning. Det gjorde även EU:s anti-bedrägeribyrå OLAF. Men enligt Malin Björk är den viktigaste delsegern att man har lyckats skjuta upp parlamentets beslut om ansvarsfrihet för Frontex. Exakt vad som händer om beslutet permanentas är oklart, men när Europeiska stödkontoret för asylfrågor nekades ansvarsfrihet för ett par år sedan ledde det till förändringar i ledning och organisationsstruktur.

– Vi har lyckats mobilisera en viss politisk kraft från vänstergruppen och upp till socialdemokratiska och gröna gruppen. Men högern vill ha de stängda gränsernas politik, och de är beredda att acceptera våld som en konsekvens, säger Björk.

Men pushbacks och våld vid kontinentens gränser är bara en sida av EU:s gränspolitik. Den verkliga kärnan finns i avtalen med omkringliggande länder som Turkiet, Libyen och Niger, där EU byter stora biståndssummor mot att länderna ”hindrar illegal migration”.

Avtalen motiveras med att man på så sätt stoppar migranter från att drunkna i Medel­havet, genom att bland annat stärka libysk kustbevakning. Journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson visar vad det faktiskt innebär i sin nyutgivna reportagebok Till varje pris. När migrantbåtar plockas upp ur medelhavet löper resenärerna risk att hamna i libyska interneringscenter och tvingas till slavarbete.

Boken följer bland andra en ung sydsudanes vid namn Lam Magok som gör envisa försök att ta sig till Europa. Under resan över vattnet observeras båten han sitter i av ett flygplan tillhörande EU:s marinkår. Kort därefter plockas resenärerna upp av libysk kustbevakning och förs tillbaka till det ökända interneringscentret Tariq al-Sika. Därifrån flyttas Lam Magok till ett högsäkerhetsfängelse och slutligen till ett inofficiellt fängelse vid en flygplats i utkanten av Tripoli. Flygplatsen har bombats sönder under inbördeskriget och tillsammans med andra fångar tvingas han till slavarbete för att bygga upp den.

Från havet till slavarbete, med hjälp av den EU-finansierade libyska kustbevakningen.

– Det har skett en dramatisk minskning av migrationen till EU, och det beror inte på att människor har bestämt sig för att inte komma hit, utan på en medveten politik, säger Johan Persson till Flamman.

Samma sak kan sägas om det faktum att färre människor ens försöker ge sig iväg på gummibåtar över Medelhavet. Både svenska och utländska politiker lyfter ofta den saken som en framgång. I Till varje pris ges en annan bild: de avstannade flödena beror på att transitländer som Niger har belönats med stora EU-bistånd när de stängt sina gränser och kriminaliserat den tidigare lagliga migrationen. Konsekvensen blir att de som trots allt försöker korsa gränsen till exempelvis Libyen för att resa mot Europa hamnar i händerna på hänsynslösa smugglare, som tar långa omvägar genom öknen för att kringgå militära checkpoints. Historierna om människor som helt enkelt lämnats att dö i öknen när smugglarna anat oråd staplas på varandra.

– Om liken flyter upp på EU:s stränder så är det ett europeiskt problem. Men om folk försvinner i öknen i Niger ses det inte som ett europeiskt problem, utan som ett afrikanskt. Man har försökt, och lyckats, att skjuta problemet ifrån sig, säger Johan Persson.

Enligt Malin Björk är migrationsavtalen med EU:s grannar och pushbacks vid kontinentens egna gränser två sidor av samma mynt.

– Har man väl bestämt sig för att hindra människor från att ta sig till Europa så är steget inte så långt till att agera i tredje land. Tvärtom finns det fördelar med det, för där är insynen begränsad och EU:s asyllagar gäller inte. Det började med Turkietavtalet och sedan har det fortsatt.

Är det då inte viktigare att granska sådana utlandsavtal, som i praktiken förlägger EU:s gränser till andra länder och stänger dem, än att lägga fokus på pushbacks och våld mot de få som lyckas nå den europeiska kontinenten?

– Man måste jobba med båda. Sådana här tredje land-avtal och det våld som begås av Frontex och medlemsländernas gränspolis drivs fram tillsammans, av en medveten politisk inriktning. Däremot är det som sker i exempelvis Niger ännu svårare att bevaka. Och då är det ganska svårt att bevaka länder som Kroatien också, kan jag säga.

I The black book of pushbacks läggs stor vikt vid att flyktingar har rätt till en juridiskt ordnad asylprocess snarare än att tryckas tillbaka vid gränsen. Men regeringar kan väl föra en dödlig migrationspolitik även om den är ordnad, genom att till exempel klassa farliga länder som säkra att återvända till?

– Vi har de lagar vi har, och de har vi i Vänsterpartiet varit kritiska till. Men det skulle spela väldigt stor roll om man faktiskt använde sig av EU-rätten och respekterade FN:s flyktingkonvention. Jag tror på ett helt annat system för migrationspolitik och gränsregim, men jag tänker inte sluta slåss för att varenda människa ska slippa den brutalitet jag har sett vid gränserna.

En av alla de människorna, sydsudanesen Lam Magok, lyckades till slut fly ifrån slavarbetet och våldet. Men när jag frågar Johan Persson var Magok har tagit vägen nu svarar han snabbt och luttrat.

– Lam är kvar i Libyen.