I rapporten anklagas oljebolagen för att vara djupt insyltade i regeringens krig mot SPLA och befolkningen i södra Sudan. Deras anläggningar skyddas, de får använda militära vägar och flygfält, hjälp att fördriva befolkningen för byggandet av nya anläggningar – allt mot lämplig ersättning. Oljepengar ”ger bränsle åt inbördeskriget”, som en artikel i Washington Post uttryckte det.
Samtidigt uppskattas cirka 80 procent av Sudans invånare leva i absolut fattigdom – med en inkomst på mindre än en dollar om dagen. Landets oljeproduktion är idag cirka 400 000 fat per dag – en siffra som väntas fyrdubblas inom den närmaste femårsperioden.
”Vi är djupt oroade över administrationens energipolitiska strategi och de konsekvenser den kan få för de mänskliga rättigheterna i energiproducerande stater […] Trots att rapporten kommer med 105 rekommendationer, finns det i dess 170 sidor inte en enda referens till den påverkan utvecklingen av energiutvinning kan ha på mänskliga rättigheter”.
Det skrev människorättsorganisationen Human Rights Watch i maj 2001 i ett öppet brev till USA:s vicepresident Dick Cheney, efter att han mottagit en strategirapport, US National Energy Policy, i vilken Afrika deklarerades vara en av USA:s ”snabbast växande källor för olja och gas”. En av UD:s chefstjänstemän sade då att den afrikanska oljan är ”av nationellt och strategiskt intresse”.
Till år 2015 förutspås minst en fjärdedel av USA:s oljeimport komma från Afrika – idag är siffran 15 procent. Chevron Texaco, det bolag i vilket den nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice tidigare innehade en hög post, väntas exempelvis investera 20 miljarder dollar i Afrika inom fem år.

Oljefyndigheterna i södra Sudan var 1983 en av grunderna till konflikten mellan centralregeringen i Khartoum och SPLA (Sudan People’s Liberation Army) som krävde ökad autonomi. Från att ha härbärgerat USA-finansierade träningsläger för den islamistiska motståndsrörelsen i Afghanistan, blev landet senare samlingsplats för USA-fientliga islamister efter en militärkupp 1989, i vilket ett islamistiskt styre började etableras och oppositionen förbjöds.

Flera uppgifter pekar på att SPLA, som av USA:s kongress anses vara en förtryckt kristen minoritet, under större delen av 1990-talet fått stöd från CIA. Och USA har, via grannstater som Uganda och Egypten, gett åtminstone 20 miljoner dollar i militär utrustning till rebellerna. Regeringstrogna fredsgrupper talar om Sudan som ”1990-talets Nicaragua”. Khartoum, å andra sidan, har stöd från bland andra Frankrike och finansierar sitt krig med oljepengar. Efter en, som det skulle visa sig tillfällig, fredsuppgörelse mellan Khartoum och SPLA kom oljeutvinningen att starta i stor skala 1997.
Sent i våras förhandlades en ny fredsuppgörelse, under tryck från bland annat EU och USA, fram mellan Khartoum och SPLA. Bland annat om hur inkomsterna från oljeutvinningen i södra Sudan ska fördelas; 50/50 mellan SPLA och centralregeringen.
Men ett år tidigare hade ett annat uppror startat i Darfur, lett av SLA (Sudan Liberation Army) och JEM (Justice and Equality Movement), som svarades av Janjawidmilisens härjningar vilka står i fokus för dagens uppmärksamhet.
Parterna, inklusive de utländska, valde att låtsas bort denna konflikt under förhandlingarna. Inga krav ställdes då på regeringen att förändra sin taktik mot den egna befolkningen – i vilket Janjawid troligen ingår – och inte heller ett ord demokratisering eller om de sharialagar som tillämpas i norra Sudan. Dock diskuterades sistnämnda punkt.
Khartoum har stämplat SLA/JEM som terrorister, och fredssamtalen dem emellan har varit resultatlösa hittills.

Efter militärkuppen blev USA fientligt inställt. Sudan placerades 1993 på USA:s lista över länder som härbärgerar terrorism. Därmed förbjuds USA-bolagen från affärer i landet. I stället är det främst kinesiska, malaysiska och det inhemska bolaget Sudapet som står för utvinningen; jämte svenska Lundin Petroleum. Kanadensiska bolaget Talisman valde 2001 att dra sig tillbaka efter kritik.
Samma år erbjöd Sudans energiminister Awad Jaz goda villkor för USA-bolag, om sanktionerna skulle lyftas. ”Mitt mål är att Sudan ska bli världens största oljeexportör”, sade han då.
Kanske hade han läst vad BBC noterade den 29 januari 2001, efter USA-regeringens tillträde: ”Vad som gör den nya Bushadministrationen annorlunda från tidigare rika regeringar är att så många har länkar till samma industri – olja. Presidenten, vicepresidenten, handelsministern och den nationella säkerhetsrådgivaren har alla starka band med oljeindustrin”.
Sedan dess har Sudan strukits från USA:s lista över stater som inte är tillräckligt samarbetsvilliga i ”kriget mot terrorn”, och väntas strykas även från listan över länder som härbärgerar terrorism (där övriga utpekade är Nordkorea, Kuba, Syrien, Iran och Libyen).
Och när utrikesminister Colin Powell reste till Sudan i slutet av juni, för att tala om Darfur, följde en delegation av amerikanska bolag med.