I arbetslivet lyder vi våra chefer och försöker leva upp till de krav som ställs på oss där. I våra relationer lyder vi sociala spelregler. I vår vardag betalar vi räkningar i tid, inväntar grönt ljus och avstår från att knarka. Eller det är i alla fall målet. Ordning och reda. Jag har alltid haft problem med detta.
Många av de regler vi följer är till för att skydda oss, och kanske är det därför vi börjar lyda slentrianmässigt. Men lydnad är riskabel business. Det är på jobbet problemen med lydnad framträder tydligast. Vi skadas av stress som handlar om att uppfylla kraven, att vara duktig, förstå reglerna och lyda dem. Vi kämpar för att inordna oss, men vår lydnad skyddar oss inte. Över tvåhundra människor dör av jobbstress varje år, över trettiotusen blir sjukskrivna.
På jobbet blir det också tydligare hur vår lydnad drabbar andra. Varje gång en människa säger att hon bara följde order, eller bara verkställde ett beslut, eller bara gjorde sitt jobb så har hon gjort något hon inte själv kan, och inte heller känner att hon behöver, stå för. Lydnad skapar offer men befriar gärningsmän.
Jag kan inte se det på något annat sätt i alla fall.
Min bild av situationen har lett till att jag förlorat flera jobb. Lydnad sker i relation till dem ovanför och går ut över dem nedanför. Prioriterar du brukarens intressen framför chefens får du sparken. Prioriterar du målgruppens delaktighet framför styrelsens prestige så får du sparken. Lyckligtvis gör det mig inte särskilt ont, eftersom jag inte gjort värderingssystemet till mitt eget blir jag inte heller så kränkt över hur det fungerar, och jag har A-kassa.
Lydnad skapar offer men befriar gärningsmän. Jag kan inte se det på något annat sätt i alla fall.
Jag vill inte vara med och skapa uteslutningsmekanismer eller stressa ihjäl folk, eller förstärka hierarkier och göra det lättare att begå övergrepp, men i vardagen är det svårt att låta bli. Även om jag framställer mig själv som olydnadens mästare här, så är det inte riktigt sant. Systemen är konstruerade för att motverka effektiv olydnad, och jag har ofta ångest över att människor ska bli ledsna, jag känner mig ensam, och jag tycker det är svårt att navigera bland alla krav.
Det går inte att tro att vi kan lyda jämt, och sedan plötsligt när det är skarpt läge kommer vi att ha strategier för att göra motstånd. Jag tror lösningen är att skapa sammanhållning kring olydnaden. Med vänskap och humor kanske?
Jag klottrar ett ”K” framför ordet ”räkfrossa” i reklambladet i lunchrummet, och fiskar efter likasinnade.
