Det är måndag eftermiddag och jag står i ett fullproppat tåg mot Norsborg. Jag pratar samtidigt med min mamma i telefon och berättar att jag är på väg till en feministisk bokcirkel i Alby där vi läser en bok om avkoloniserad feminism. Vi ställer oss båda undrandes till varför feminister i väst har svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt och som vanligt avslutar vi samtalet med att vi båda är oroliga över dagens förvirrade vänster.
Väl på bokcirkeln möter jag kvinnor med olika bakgrunder. Vissa bär slöja och andra inte. En del är från förorten medan andra är bosatta i innerstan. Diskussionerna är livliga, men vi är i princip överens om att många av dagens feministiska analyser och praktiker inte tar hänsyn till alla kvinnor, deras bakgrunder och förutsättningar. Frågan blir ännu mer komplex satt i relation till mångkulturella samhällen där frågan om kvinnlig frigörelse ofta ses med majoritetssamhällets glasögon ute i offentligheten.
Ta kvinnor med slöja som exempel. De har porträtteras som undergivna offer, oförmögna att fatta beslut kring sina egna
kroppar
Jag börjar reflektera över varför den rörelse som jag själv tillhör – vänstern – som bland annat har feminism högt på agendan, inte har kunnat adressera dessa frågor på ett solidariskt och konstruktivt sätt. Varför det finns ett så stort motstånd mot att diskutera att klass, kön och ras som social konstruktion är samverkande, förtryckande mekanismer som aktivt försätter exempelvis kvinnor i utanförskap. I stället har delar av vänstern vunnit mark genom att skuldbelägga och trampa på de kvinnor som är mest utsatta i samhället, i feminismens namn – påhejade av borgerligheten. Ta kvinnor med slöja som exempel. De har porträtteras som undergivna offer, oförmögna att fatta beslut kring sina egna kroppar under det ”kalifat” som också kallas för förorten. Samtidigt som kvinnor organiserar sig på gräsrotsnivå med slöjan som motstånd mot sexismen i samhället. Man fråntar, likt de man försöker kritisera, kvinnans rätt till sin egen kropp. Ledande vänsterpolitiker har med uppbackning inom de egna leden, men också den nöjda högern, lyckats att både omyndigförklara en del av Sveriges kvinnor samtidigt som de ökat stigmat mot områden i samhällets marginaler som är hårt drabbade av nedrustningar, arbetslöshet och barnfattigdom. Då måste man ställa sig frågan vilka det är man säger sig kämpa för när man i praktiken motverkar dem.
De interna konflikterna har varit många och skadliga för en rörelse som till synes bär både feminismen och antirasismens fana högt i kampen mot klassamhället. Å ena sidan har det funnits de som slängt begreppen ”identitetspolitik” och ”kulturrelativism” som glåpord omkring sig så snart försök till bredare analyser gjorts. Å andra sidan har vissa av de bredare analyserna tenderat att sväva ut i en halvliberal dimma med liten fokus på klassperspektivet. Ur detta har en vilsen, visionslös och splittrad rörelse uppstått – medan borgarna och rasisterna i full fart fortsatt cementera klassamhället där klyftorna konstant ökar och där svaga grupper effektivt ställs mot varandra.
Mantrat lyder att alla ska med, men hur kommer det sig att det är så många som lämnas bakom? Europa bygger murar, en av världens supermakter bygger väggar och en blåbrun röra i Sverige väntar runt hörnet. Vi måste se allvaret i situationen och enas kring de progressiva vänsterkrafter som förenar oss i praktiserad solidaritet, i stället för att skapa utrymme för att förödande och kontraproduktiv politik förs i de egna leden med avsikt att splittra och skapa stigma. Vi måste ta tillvara på de krafter som finns och förankra både idéen och viljan till ett mer rättvist och inkluderande samhälle genom konkret politik – i alla led internt. Annars har vi inget alternativ att erbjuda inför en framtid som inte ser särskilt ljus ut.
