Bok
Sykle på vatnet
– historia om Klassekampen
Alf Skjeseth.
Samlaget, 2011.
En daglig upplaga på strax under 14 500 ex låter kanske inte så mycket. Men med nordiska mått och för en publikation som ägnar sig åt samhällskritik från vänster istället för kändisskvaller och pseudohändelser är det imponerande nog – särskilt i en tid då de flesta papperstidningar går kräftgång.
Bär tidningen i fråga – som ökat mest i norsk dagspress både 2010 och 2009 – dessutom det föga insmickrande namnet Klassekampen blir det ännu mer beundransvärt.
Klassekampens upplagemässiga succé de senaste åren får tveklöst kallas något av ett mirakel i skandinavisk press men historien börjar redan i slutet av sextiotalet.
Under vänsteruppsvingets röda år startades många nya tidningar, mer eller mindre professionellt gjorda. Här i Sverige hade Klassekampen sin närmaste motsvarighet i SKP:s Gnistan.
I likhet med Gnistan var Klassekampen en maoistisk tidning som sa sig vända sig till de arbetande massorna men aldrig lyckades nå dem i någon större utsträckning.
En annan likhet är att bägge tidningarna fungerat som plantskola för unga journalistbegåvningar som senare gjort karriär i betydligt större mediehus. Den stora skillnaden är att Gnistan slocknade och försvann, medan Klassekampen alltså alltjämt lever.
Söker man efter förklaringar hittar man flera i Alf Skjeseths bok som han döpt till Sykle på vatnet, efter en dråplig episod som är välbekant för alla som läst Dag Solstads tragikomiska roman om gymnasieläraren Pedersen och ”den stora politiska väckelsen.”
Det parti som Solstad – utifrån egna erfarenheter – där begår lustmord på bar det ståtliga namnet Arbeidernes Kommunistparti – marxist-leninisterna (AKP m-l för folk som hade bråttom) och hämtade inspiration från Maos Kina och dåvarande Albanien.
Ett parti med högt ställda revolutionära mål hade inte oväntat också ytterst bestämda önskemål om hur en tidning ska se ut.
De första åren ställde partidisciplinen därför så hårda krav både på innehåll och medarbetarna att det stundtals gick ut över hälsan. Däremot stämmer det tydligen inte att kvinnliga medarbetare måste begära tillstånd av redaktionsledningen innan de lät sig bli gravida – det är en myt som Skjeseth avlivar.
(Själv medarbetare i flera omgångar har han förmodligen fått gå en viss balansgång här och där men om detta påverkat hans historieskrivning negativt så är det i alla fall inte så mycket att man som svensk läsare störs av det.)
Hemlighetsmakeriet var stort, utifrån att AKP m-l ansåg sig leva under ett överhängande krigshot. Medarbetarna använde sig av täcknamn, även inbördes, vilket inte kunde undgå att få dråpliga konsekvenser ibland.
Även om Klassekampen i dag är en framgångssaga har den förstås inte undgått sina kriser under de dryga fyra decennier den existerat. Det djärva språnget från veckoblad till sexdagarstidning 1977 höll på att sluta riktigt illa. Bara efter något år stod man på randen till konkurs.
Räddningen blev det statliga presstödet. Att tvingas ta emot stöd från den borgerliga stat AKP m-l ville omstörta var självfallet ett rejält surt äpple att tugga i sig, men presstödet är sedan dess ett stötteben som tidningen inte skulle kunna överleva utan.
Dock, som Alf Skjeseth framhåller, långt ifrån det enda. Att Klassekampen överlevt är till stor del också tack vare det norrmännen kallar ”dugnad”, frivilliga arbetsinsatser. Miljontals kronor har dragits in insamlingsvägen och den årliga julmarknaden i Oslo är fortfarande ett stort evenemang som ger välbehövligt tillskott.
Att upplagan fördubblats under 2000-talet är ett kvitto på att allt fler uppskattar tidningens radikala hållning och kanske då inte minst den utrikes- och kulturjournalistik som hör till Klassekampens främsta kännetecken. Men framgångarna hade heller aldrig varit möjliga utan att man befriat sig från de första decenniernas sekterism.
Lösgöringen från AKP m-l (som upplöstes 2007) inleddes i början av nittiotalet. I dag är Klassekampen – med bibehållen revolutionär målsättning – ett brett vänsterorgan med gott förhållande till både SV, Arbeiderpartiet och den etablerade fackföreningsrörelsen.
Bland de fasta kolumnisterna märks både före detta s-ministern Hallvard Bakke och SV-veteranen Dag Seierstad och Fagforbundet (Norges Kommunal) som är LO:s största förbund med över 300 000 medlemmar, har rentav gått in som en av huvudägarna.
Pappersutgåvan av Klassekampen är tyvärr inte så alldeles lätt att komma över på vår sida Kölen, men de gånger man lyckas känner man sig till lika delar både avundsjuk och imponerad.
För en svensk vänster som ständigt klagar över sitt mediala underläge – och en socialdemokrati som numera mest ägnar sig åt att göra sig av med de tidningar som en gång startats – ter sig Klassekampen som ett nästan osannolikt fenomen.
Att en tidning med ett sånt namn inte bara lyckats överleva utan också nå framgång visar att det kanske ändå går att cykla på vattnet – åtminstone i Norge.