Storstrejkåret 1909 debuterade Karl Östman som författare med novellsamlingen Pilgrimer. Till detta hundraårsminne ger Karl Östman-sällskapet ut noveller och tidningsartiklar av Karl Östman, med titeln I Stenstad. Här är nämligen det samlande temat själva staden Sundsvall, inte sågverksarbetet, som i många andra av hans texter.

Karl Östman var stabbläggare, han och Maria Sandel i Stockholm blev de allra första arbetarförfattarna.
Det finns en stark fysisk närvaro i Östmans texter, ett slags kroppslig medkänsla som påminner mig om den tyska ruinlitteraturen, Wolfgang Borchert och Heinrich Böll.
Kläderna känns som plåt på kroppen – läsaren känner verkligen hur berättaren fryser.

I flera av novellerna vandrar en frysande sågverksarbetare runt i Sundsvall. Han har sökt sig in till staden från vinterns arbetslöshet hemma ”på platsen”. Ibland får han påhugg i hamnen, ibland finns ingen annan lösning än att lämna rocken på stampen.
I små detaljer fångas längre skeenden, hela livsöden träder fram ur några repliker på ett café, några tankar utanför stampen.
Och bakom upplysta fönster lever de mätta och välbärgade sina liv, i skyltfönstren glittrar ouppnåeliga varor, alltmedan vandrarens fötter värker alltmer.

Parallellen till våra glaspalats- och plastkortsstäder, med växande antal uteliggare, är skakande. Stenstadens tunga, slutna kvarter i början av 1900-talet, dagens glaspalats med kodlås – en växande skara människor utestängda, klyftorna växer.
Östmans texter är mer aktuella än på länge.