Mitt på dagen sitter Katinka Stordal och dricker vin på stans konditori, hon vägrar att gå hem och slår sig i slang med en hamnsjåare. Ewa Carlson gestaltar mästerligt med små medel finsömmerskan och behärskar den svåra balansgången att spela deprimerad utan att hamna i sentimentalitetens träsk. Den lilla stadens fina damer och deras män passerar på konditoriet och försöker få henne att återvända för att bli färdig med alla avancerade klänningar som societeten har beställt. Hur ska det gå med det stundande jubiléet om de inte blir färdiga i tid? Hur kan Katinka bara ge upp allt och sätta sig ner mitt i brådskan? Skandalen är ett faktum.
Men Katinka har fått nog av det mesta och självmordet ligger på lur som enda utväg.
– Knappnålar, dammtussar, tygtrasor, och så disken, upprepar hon och tar ett glas till. Nattarbetet och den usla betalningen har tagit ut sin rätt, och på det kräver tonårsbarnen lagad mat och fina kläder till sin examen. Den ende som märker hur det är fatt är hamnsjåaren.
– Låt henne va ifred, säger han och försvarar henne mot väninnans käcka ”ta dig i kragen”! Det är inte svårt att se parallellerna från Kranes konditori, som utgavs som bok 1946 och har satts upp ett otal gånger, till dagens diskussion om kvinnors utbrändhet och dubbelarbete. Och råden Katinka får känns igen.

I dag anklagas sjukskrivna för att vara inbillningssjuka, lata fuskare. En nyligen genomförd undersökning av vad som gör kvinnor sjuka har urartat i en medial häxkampanj mot sjukskrivna. Trots att den egentligen speglar ett antal samhällsproblem snarare än individproblem.
Kranes konditori väcker frågan om det egentligen hänt särskilt mycket när det gäller synen på utslitna kvinnors situation vad gäller diagnos och vård.
50 procent av långtidssjukskrivna kvinnor idag har efter två månader, ibland mer, inte fått någon passande behandling. Och fortfarande återfinns en majoritet av arbetarklassens kvinnor inom ett fåtal yrken. Men Kranes konditori väcker fler diskussionsämnen utan att komma med några pekpinnar till svar. Till exempel den om moderskapet, känslan av att uppslukas av krav, den ensamma mammans svårighet att sätta gränser på grund av det ständiga dåliga samvetet.
– Ni står med era knän på mitt hjärta, snart brister det, ropar Katinka till tonårsbarnen.
Riksteaterns uppsättning är tidstrogen boken. Med spänning ser jag fram emot en nutida variant som lika gärna kan heta Pacos pizzeria där en Rohypnolknaprande dotter gör sitt intåg för att kräva morsan på pengar.