Jag har alltid funnit ordet ”Europa” på läpparna hos dem som vill ha något från andra, men inte vågat be om det i sitt eget namn.
Det tyska kejsardömets kansler, Otto von Bismarcks konstaterande är fortfarande sant, mer än ett sekel efter att orden uttalades. Både i bemärkelsen att man med den Europeiska Unionens hjälp begär saker av medborgarna som annars vore omöjliga. Att göra om folkomröstningar när de gett fel resultat eller att diktera en inriktning för politiken utan att tillfråga medborgarna, som skett med gång på gång i Lissabonprocessen, den gemensamma valutan och senast, konstitutionen.
Men Bismarcks ord gäller också för att beskriva det mindre synliga spel bakom kulisserna som handlar om nationella intressen. Olika intressen har dominerat på olika områden och i olika perioder – Tyskland är idag det mäktigaste landet inom EU. Detta sagt finns sedan länge en strävan att utveckla det Europas förenta stater ingen vill tala högt om.
Ofta, för att inte säga nästan alltid finns en avsiktlig förväxling mellan EU-processen och europeiskt ”samarbete”. Men EU är varken en gemensam dröm, ett fredsprojekt eller ett ”samarbete” i allmänhet. EU är en maktapparat med nationella motsättningar under uppbyggnad, med rätt att av sina länder kräva avgifter, med egen utrikespolitik, med allt fler juridiska befogenheter. EU-apparaten har sina egna intressen också. EU kan bäst – skillnaderna till trots – jämföras med våra egna statsapparater. En i betydligt högre grad borgerlig statsapparat dessutom, som skulle behöva förändras i grunden innan man kan förvänta sig speciellt goda saker. Hur förhåller man sig till denna apparat efter tio års medlemskap?
Jag skall svara för mig själv. Jag tror att Sverige både skulle klara sig själv bättre utanför EU och kunna utveckla en mer progressiv politik på många områden, vilket skulle hjälpa oss bryta politikens onda tvillingpar: den nyliberala politiken och den lågintensiva demokratin. Om Norge efter den förväntade vänstersegern i höst verkligen sätter ny kurs, skulle det vara lättare än för ett land inom EU. Få kan förneka att det skulle ha effekter utanför Norge. Men nu är vi medlemmar i EU. Ett utträde är inte i sikte även om många i likhet med mig fortfarande önskar sig det.
Förhållandet mellan mål och delmål är inte olikt förhållandet till socialismen. Med utgångspunkten att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle vore det dåligt för vänstern att sätta sig ned och vänta på att det rasar ihop eller hoppas att det går så dåligt som möjligt. Hellre arbeta för arbetsrätt, mot lönedumpning och för en stärkt arbetarrörelse, bygga våra krafter i konkreta dagsfrågor, hålla ögonen på vad makten sysslar med och arbeta på bredast möjliga front i olika frågor. I Sverige, så ock i EU.
Att arbeta mot nyliberalismen och överstatlighet i dagens EU förbättrar vår möjlighet att slutgiltigt bryta med båda. Att tala om vad problemen är med överstatlighet i enskilda fall gör det lättare att argumentera mot det reellt existerande EU i sin helhet.
Jag kan inte se någon motsättning mellan att göra det och att fortsätta kräva utträde ur EU. Man kan bara göra kompromisser och forsätta att sträva åt ett håll om man har klart för sig vad man vill.
Partier som avlägsnar socialismen från sina program lurar alltid några genom att påstå att det handlar om att det inte är realistiskt eller att det skall återupptas så fort möjlighet ges. Men de gör det alltid för att de inte längre vill sträva mot socialism. Resultatet i enkla vardagsfrågor brukar visa att det principiella ställningstagandet betyder viss skillnad. De som inte vill sikta mot stjärnorna brukar inte nå trätopparna heller. De som förväxlar stjärnorna i dypölarna med himlens, bökar sig nedåt.
Just nu tror jag att det finns en öppning för att agera bort från det EU så många människor inte vill ha. Hur gör vi?
