SPORT Undertecknad var i påskhelgen i Tyskland för att hälsa på en kär vän. Som tur var gick resan att kombinera med fotboll.
Staden som besöktes var Rostock, gammal Hansastad och för många svenskar känd som färjeanläggningstad, förr i DDR nu i det förenade Tyskland.
Staden har precis som många andra östtyska städer problem med stor arbetslöshet, ett stort varv har lagts ned och stadens stolthet är fotbollslaget Hansa Rostock, det enda före detta DDR-lag som hängt med i högsta alltyska ligan Bundesliga, i princip från starten.
Föreningen leddes länge av en lokal kristdemokratisk politiker, Eckhardt Rehberg, känd som en av få borgerliga politiker som förstod DDR-medborgarnas lynne och kunde tala till dem utan att skrämma bort dem.
CDU har klara problem att etablera sig i det gamla DDR och Hansa Rostock blev en östframgångssaga, ett bevis på att framgångsrika projekt kunde ros hem också i östra delen av landet. Hansa Rostock stöds därför av många tyskar i de ”nya förbundsländerna” som det heter i Tyskland.

För svenskar är Hansa mest känt som svensklaget nummer ett i Tyskland.
Ett tag var där hela fem svenskar, bland annat landslagets Andreas Jakobsson som nu spelar i FC Köpenhamn och Peter Wibrån, nu i Öster i Superettan. För tillfället huserar Rade Prica, Joakim Persson, Marcus Lantz och Magnus Arvidsson i laget, stort inflytande från Sverige och Helsingborg fortfarande alltså. Prica har haft det svårt och sitter på bänken.
Matchen vi såg var hemmamötet mot Borussia Mönchengladbach från delstaten Nortrhein-Westphalen i Ruhrområdet i västra Tyskland. På grund av att vi hade ett stort Borussiafan med oss placerades vi med Borussias stora bortaklack; eftersom Borussia spelat dåligt i ett par-tre matcher hade spelarna skrapat ihop till ett specialchartrat tåg för sina fans.

Vi var ett rätt brokigt gäng som tog plats på Das Ostseestadion: en japan och en svensk utan särskilda lojaliteteter, en berlinare som håller på ”vänsterlaget” S:t Pauli från Hamburg, en ursprunglig Düsseldorfare vars favoritlag och lokalkonkurrent till Borussia, Fortuna Düsseldorf, numera huserar i regionalligan, motsvarande svenska division II.
Det skapade oss dock inga problem, stämningen var vänlig och sången hög.
Flera ville prata med ”utbölingarna” och efter matchen bjöds vi på öl av en solariebrunbränd bodybuilder som kunde säga ”allihopa” på svenska, efter att ha varit på EM i Sverige 1992 och hört ”Vi är svenska fans allihopa”.
Han hade också varit på framsidan av Aftonbladet under vistelsen, om det hade varit ett trevligt eller mindre smickrande sammanhang framgick dock inte.
Man drogs med lite och jag kom på mig själv med att stå och sjunga som ett medfött Borussiafan, ”Hansa ist ein Dose Bier”, ”Hansa är en burk öl” anspelande på en ölsort med samma namn som fotbollaget.

Stadion var nästan fullsatt, kanske 25 000 åskådare av möjliga 30 000, vädret perfekt.
Något tifo som blivit så vanligt på svenska matcher de senaste åren såg vi dock inte, klackdelen av Hansafansen var rätt liten, bara en hörna med rätt lite banderoller och dylikt.
Matchen höll god kvalitet med svenska mått mätt, Borussia sprang bra, passade väl men sköt alldeles för litet. Hansa var däremot en besvikelse, alla svenskar utom Prica spelade men laget var mycket tillbakapressat och såg knappast ut som ett hemmalag.
Därför kändes det orättvist när laget gjorde mål på sin i princip enda chans i första halvlek. Om man vänder på det kan säga att Hansa visade den effektivitet som Borussia borde ha haft.
Jämfört med den mittenmatch, Parma-Bologna, som jag såg i Italien i början av året var detta snabbare och roligare fotboll men med mycket sämre organiserat försvars- och mittfältsspel.
I andra halvlek lämnade Hansa ytor stora som åkrar åt Mönchen-
gladbachs anfallare och mittfält att springa på.
Borussia Mönchengladbach kvitterade snabbt Hansas ledning och kunde i andra halvlek avgöra matchen som slutade 1–2.