Tyvärr får varken klassresan eller livet i musiken något utrymme. I stället ligger fokus på sångarens inre demoner, alkoholmissbruk och trauman efter föräldrars förtidiga död med en sträng och krävande pappa (Jakob Eklund), som till karaktären är misstänkt lik Mozarts stränge far i Milos Formans Amadeus.

Berättelsen är uppbyggd kring en serie av huvudpersonens sammanbrott i uppstyckad kronologi och brott mot autenticitet i scenografin genom en central inspelningsstudio varifrån regissören skriker ”bryt!” med jämna mellanrum. Mattias Nordkvists labile Jussi, hudlös och självföraktande, spelas med fingertoppskänsla. Världstenorens själ är sargad av förlust och rädsla för att inte räcka till. Den som ska fylla bråddjupet – och förlåta missbruk och återkommande otrohet – är hustrun Anna-Lisa (Vanna Rosenberg), som följer med maken på alla världsturnéer och lämnar barnen hemma. En otacksam och opersonlig roll som säkert skildras sanningsenligt, men som inte ger pjäsen någon näring. Jo, vi vet, den generationen var proppfull med mansbebisar och ingen trodde väl att Jussi var annorlunda?

Det som gjorde Jussi Björling så stor är framför allt hans unika uttolkningar och röst. Ett tema i berättelsen är mötet med den ungersk-judiske dirigenten Georg Solti i Rom (där sopranen Birgit Nilsson gör ett udda parodi-framträdande) och det skär sig mellan de två giganterna när de ska spela in Verdis Maskeradbalen. Solti, förstår man, tillhör framtiden, medan Jussis husgud, italienaren Toscanini, är ett spöke ur det förflutna. På vilket sätt får publiken aldrig veta. Musikens mysterier förblir slutna.

Jag lämnar salongen otillfredsställd. Ju närmare pjäsen försöker ta oss Jussi via psykologiska gestaltningar, desto längre kommer vi ifrån allt det som fick hans röst att vibrera över världen.