Häromdagen råkade jag skriva på Twitter att Karin Broos, som nyligen öppnade sin stora utställning på Liljevalchs konsthall, i bästa fall, hade platsat på en (1) gallerivägg ”på landet”. Det var förstås elakt sagt, men det var inte min mening att vara plump mot en enskild konstnär, eller mot landsorten heller för den delen. Jag har själv skrivit om hur det just nu är slående hur sorgligt bekräftande storstadsinstitutionerna är medan mer regionala initiativ tar sig an stora frågor med bubblande av lek- och experimentlusta. Men tillbaka till Karin Broos.
Karin Broos har gjort sig folkkär med sina melankoliska målningar av familjenära, vardagliga scener, enligt mig knappt habilt målade i realistisk stil. Det är inte det att jag vill se hennes målningar uppeldade (även om jag inte heller hade släckt branden), det är bara att för en anrik institution som Liljevalchs med ett kommunalt uppdrag och saftiga anslag från staden (bara driftskostnaderna är 40 miljoner kronor, den totala budgeten torde vara det dubbla), bör ribban vara högre satt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Att en så pass medelmåttig konstnär slinker igenom nålsögat kan bara bero på en konstnärlig ledning som antingen saknar kunskap om samtidskonst i allmänhet och måleri i synnerhet. Eller också har samma grupp eller individ gett vika för trycket att skapa en garanterad publikdragare, lätt att sälja in till media för personliga reportage. (Hon oroar sig för klimatet, tycker att vi borde bry oss mer om det lilla livet och berättar att hon nästan tappade bort sig under tonårstiden. Perfekt.)
Befriade från denna säljlogik är det i periferin som Sveriges konstlivet händer. Storstäder som Stockholm liknar allt mer en provins.
Mest bekymmersamt är att utställningen är curerad av Isak Nilson, en Handelshögskoleutbildad person som förre chefen Mårten Castenfors dessförinnan anlitat som konsult för att se över organisationen och som sedan själv fick den prestigefyllda tjänsten med bara en sökande, en tveksam hantering som DN granskade när det blev känt. Säkert tycker många att det är snobbigt att diskvalificera Karin Broos lättuggade Allers-novell-illustrationer, men som offentligt finansierad institution är det inte övermåttan fräckt att förvänta sig en Hanna Nordenhök snarare än en Camilla Läckberg, utan att bli anklagad för cancel-fasoner.
Ändå ångrade jag snabbt min tweet efter att pseudonymen La Résistance replikerade: ”På landet??” Då skämdes jag. Bakom namnet finns Johanna Linder, inte bara en av de vassare på vänstertwitter, utan även grundare och verksamhetsledare för uppstickaren Österängens konsthall, en formidabel konstoas mitt i spenaten utanför Jönköping. Häromveckan öppnade även Smålandstriennalen bland annat på hennes initiativ. Ett konstprojekt som knyter samman några av de mest intressanta svenska konstnärerna och som har en anknytning till det gamla industrilandskapet med skog och glas. Nyligen hände också ”Wander/Wonder” i Västernorrland, en konstutställning längs en vandringsled i Örnsköldsvik. Projektet samlade verk av sju konstnärer som alla ger mig glädjepuls. Det är alltså ”på landet” som konsten händer.
Ordet jag egentligen sökte var kanske provinsiell? Det vill säga, en kultur som är så internaliserat ängslig att inslaget av nyfikenheten och chansning malts ned i processen och resulterat i harmlösa kolosser utan någon annan curatoriell idé att än att rafsa runt i en enda konstnärs ateljé. Befriade från denna säljlogik är det i periferin som Sveriges konstliv händer. Storstäder som Stockholm liknar allt mer en provins.
