Häromdagen råkade jag skriva på Twitter att Karin Broos, som nyligen öppnade sin stora utställning på Liljevalchs konsthall, i bästa fall, hade platsat på en (1) gallerivägg ”på landet”. Det var förstås elakt sagt, men det var inte min mening att vara plump mot en enskild konstnär, eller mot landsorten heller för den delen. Jag har själv skrivit om hur det just nu är slående hur sorgligt bekräftande storstadsinstitutionerna är medan mer regionala initiativ tar sig an stora frågor med bubblande av lek- och experimentlusta. Men tillbaka till Karin Broos.
Karin Broos har gjort sig folkkär med sina melankoliska målningar av familjenära, vardagliga scener, enligt mig knappt habilt målade i realistisk stil. Det är inte det att jag vill se hennes målningar uppeldade (även om jag inte heller hade släckt branden), det är bara att för en anrik institution som Liljevalchs med ett kommunalt uppdrag och saftiga anslag från staden (bara driftskostnaderna är 40 miljoner kronor, den totala budgeten torde vara det dubbla), bör ribban vara högre satt.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
