Utrikes 23 april, 2022

Ordning och reda i öknen

I öknen öster om Kairo håller Egyptens regim på att bygga en ny huvudstad. Officiellt är målet att skapa jobb och ge landet en nationell renässans. Men bakom fasaden handlar det om att skydda makten från Kairos upproriska invånare.

I mars 2015 vallfärdade världsledare och internationella finansiärer till den egyptiska badorten Sharm el-Sheikh vid Röda havet för att delta i en statligt arrangerad ekonomisk konferens. Efter år av politisk oro hoppades Egyptens nya diktator Abdel Fattah Al-Sisi kunna återuppliva landets stagnerade ekonomi. Multinationella företag och investerare från gulfländerna stod i kö för att investera. Detta var dock bara en försmak av sammankomstens stora höjdpunkt: presentationen av en så kallad ”ny administrativ huvudstad för Egypten”. Den nya huvudstaden skulle byggas i öknen öster om Kairo och förutom sju miljoner invånare skulle den även rymma regeringsbyggnader, 660 sjukhus, 1 250 moskéer, kyrkor och en nöjespark fyra gånger större än Disneyland.

Många Egyptenkännare har varit skeptiska till att projektet går att genomföra. Men i dag, sju år senare, har byggandet faktiskt kommit en bit på vägen. Efter en tuff start där miljardärer från gulfländerna och kinesiska banker drog sig ur projektet har den alltjämt pålitliga egyptiska militären nu tagit över rodret. Även om flera av de djärvare idéerna har tonats ned är bygget i full gång och staten har börjat flytta dit en del administrativa funktioner och statstjänstemän. Var dessa ska bo är dock oklart då bostadspriserna långt överstiger tjänstemännens betalningsförmåga. När en reporter från den brittiska dagstidningen The Guardian frågade en talesperson för huvudstadsbygget hur många billiga bostäder som kommer att byggas svarade han: ”Glöm siffrorna, de är inte viktiga och inte satta. Vi har en dröm och vi bygger våra drömmar nu.”

Hur ska man egentligen förstå Egyptens beslut att bygga en helt ny huvudstad? Är det megalomani, en motor för ekonomisk tillväxt, eller svulstig nationalistisk symbolpolitik?

Den nya huvudstaden är långt ifrån det första spektakulära megaprojekt som genomförts i Egypten. Genom Egyptens moderna historia har urbana ökenprojekt tjänat en viktig roll i statens maktutövning. De tidiga industriella ökenstäderna från 70-talet byggdes för att kringgå arbetarnas ökade organisering i de befintliga tätbefolkade städerna. På 90-talet köpte Hosni Mubaraks regim oligarkers lojalitet genom att ge dem statsfinansierad mark i planerade Kairoförstäder där de kunde utveckla så kallade ”gated communities” och andra lyxbyggen. Den nuvarande regimens dröm om en ny huvudstad bör även den ses som en politisk strategi, ett försök att komma ur det politiska kaos som har följt efter arabiska våren 2011.

Det är inte bara i Egypten som den här typen av planerade urbana megaprojekt på obebyggd mark är populära. Huvudstaden är snarare en del av en global trend. Under de senaste två decennierna har över 150 nya städer planerats i över 40 länder. Det som förenar dessa moderna stadsbyggarprojekt är att de i regel är skapade för den globala ekonomin snarare än för den egna befolkningen. De är avsedda för produktion, export, och att göra landets territorium attraktivt för utländska investeringar. Dessa städer är nämligen kombinationer av detaljplanerade städer och särskilda ekonomisk zoner, vilket innebär att de har andra regler och lagar för företag, investerare och i förlängningen arbetare, än övriga landet. De 41 miljoner människor som arbetar i zoner är enligt den Internationella Arbetarorganisationen regelbundet utsatta för en fängelseliknande disciplin, osäkra arbetsförhållanden och upphävda rättigheter. Intresset för särskilda ekonomiska zoner, eller ”rumsliga kapitalackumuleringsmaskiner” som forskaren Jonathan Bach har kallat dem, har växt kraftigt de senaste decennierna. Hela en fjärdedel av all tillverkningsindustri i världen ligger i dag i sådana ekonomiska zoner. Shenzhen i Kina och Mexikos maquiladora-städer är några kända exempel, och just nu bygger Saudiarabien två stora zonstäder, NEOM och King Abdullah Economic City, som ett led i ett försök att bygga upp landets nya post-olje-ekonomi.

Jämfört med dessa ekonomiskt orienterade zon-städer förefaller Egyptens nya huvudstad snarare blicka tillbaka mot 1900-talets stora nybyggarprojekt, såsom Brasiliens anlagda huvudstad Brasília eller Indiens Chandigarh. Dessa städer skapades i nationsbyggandets tjänst som ett sätt för staten att projicera och legitimera sin makt. Egyptens nya huvudstad har även den uppenbart starka symboliska pretentioner och kan inte förstås med enbart strikt ekonomisk logik. Men precis som med dagens zonstäder bygger huvudstadsprojektet också på ett slags rumslig undantagslogik: att stärka statens makt, att försvaga oppositionell organisering och att kringgå problem i befintliga byggda miljöer.

Ända sedan president Anwar Sadat sjösatte ett program för nya ökenstäder 1974 har egyptiska regeringar planerat, konstruerat och försökt befolka över 20 städer i öknen, med förevändningen att de vill sprida ut befolkningen som trängs längs Nilens stränder. President Mubarak fortsatte på den inslagna vägen och när Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi blev president för en kort period efter upproret 2011 började han omgående planera nya urbana megaprojekt. Strax efter att Mursi hade avsatts i en militärkupp 2013 började slutligen Sisi-regimen planera det mest spektakulära av alla urbana projekt: en helt ny huvudstad.

Men trots decennier av ökenexploatering har i princip varje projekt misslyckats med det uttalade målet: att geografiskt omfördela befolkningen. Mindre än en procent av befolkningen har flyttat till ökenstäderna under åren. Enligt en folkräkning 2006 var de flesta bostäder i ökenstäderna obebodda. Men det primära målet med de nya städerna är i själva verket förstås vara ett annat än geografisk omfördelning.

När Sadat på 70-talet ville liberalisera Egyptens ekonomi spelade de nya planerade ökenstäderna en viktig roll. I dessa städer, som låg långt från varandra, med separata förvaltningar och regleringar, kunde regimen experimentera med subventioner och skattelättnader för att locka privata företag att skapa en ny dynamisk privat industrisektor. Efter Gamal Abdel Nassers statssocialism som hade rått sedan 50-talet var misstron mot staten nämligen fortfarande stor bland kapitalägarna. Efter hand flockades företagen till de nya ökenstäderna där de kunde åtnjuta lättnader såsom tullfri import för utländsk högteknologisk produktionsutrustning.

En bit in på 80-talet fanns stora delar av den privata tillverkningsindustrin i nybyggda ökenstäder. I isolerade enklavstäder med lätt överskådliga platser och rationella gatusystem hoppades regimen också noggrant kunna övervaka sammansmältningen av privat kapital och arbetare. Att undergräva arbetarmotstånd var helt avgörande för att Sadats marknadsexperiment skulle lyckas. I Egyptens stora statliga industrier var nämligen arbetarrörelsen både stark, utbredd och militant, såsom vid textilfabrikerna i Kafr al-Dawwar eller Mahalla al-Kubra, där strejkerna hade avlöst varandra under hela 70-talet och kulminerade i 1977 års brödprotester som skakade regimen i dess grundvalar. Traditionellt var arbetarklassens organisering djupt inbäddad i sociala nätverk utanför fabriken och som frodades i tätbefolkade urbana miljöer. I de nya ökenstäderna blev det lättare att kontrollera de arbetare som jobbade i fabrikerna jämfört med i Egyptens befintliga myllrande städer.

Under 70- och 80-talen använde den lokala stadsförvaltningen i den planerade ökenstaden Tionde Ramadan påträngande övervakning och maktutövning på en nivå som var otänkbar för byråkrater i Kairo eller Alexandria. De utförde månatliga inspektioner för att säkerställa att inga förändringar hade gjorts i den byggda miljön. Exempel på vanliga ”överträdelser” som rapporterades var utbyggnaden av balkonger, uteserveringar, loppmarknader och användning av åsnor eller andra djur av gatuförsäljare – alla vanliga inslag i egyptisk urban arbetarmiljö. En annan förseelse som irriterade byråkraterna i Tionde Ramadan var när stadsborna satte upp kiosker – ett enkelt sätt att skapa jobb. Som svar inrättade stadsförvaltningen en ”kiosk-arbetsgrupp” för att stoppa ytterligare kiosker, med hänvisning till att de var ”osäkra strukturer”. Till sist satte de upp sina egna kiosker. Detta var typiskt för hur de upprätthöll byggregler och föreskrifter för att hindra människor från att bosätta sig i och göra staden till sin egen. Hyresgäster i Tionde Ramadan var också tvungna att regelbundet bevisa sin anställningsstatus för att få behålla sina hyreskontrakt. Om en anställd vid någon av stadens fabriker dog tvingades dennes familj att flytta från bostaden och staden. Resultatet av denna arbetarfientliga stadsbyggnad blev att väldigt få valde att bosätta sig i de nya ökenstäderna, vilket förklarar varför de ambitiösa befolkningsmålen aldrig möttes.

Den svenska teknikkonsultkoncernen Sweco tog 1974 på sig att skapa detaljplanen för Tionde Ramadan och blev snabbt varse det bristande intresset av att bygga bostäder. Swecos plan byggde på en strategi för balanserad tillväxt, en industristad fokuserad på produktion och adekvata bostäder och stadsmiljöer för arbetare och deras familjer. Tio år senare var alla områden som Sweco anlagt industrier i uthyrda medan nästan inga arbetarbostäder hade byggts. Mindre än fyra procent av de tilltänkta invånarna hade bosatt sig där och av de 12 000 allmännyttiga bostäder som Sweco hade planerat hade de egyptiska myndigheterna bara färdigställt en fjärdedel. I en intervju med forskaren Mary Luchetti sade en Sweco-­representant att ”vi utlänningar, vi har en bättre förståelse för de fattigas situation än vad våra egyptiska överklasskolleger har.” Tionde Ramadan kom främst att förbli en pendlarstad. Varje morgon anlände minibussar med olika företagsloggor fyllda med arbetare från Kairo eller omkringliggande byar.

Ända sedan arkitekten Georges­-Eugène Haussmann stöpte om Paris på 1800-talet har stater byggt städer för att kunna läsa av invånarnas beteende och upprätthålla den sociala kontrollen över dem. I separata enklaver ökar statens makt och där har den lättare att överblicka och hantera problem, vare sig det handlar om organiserade arbetare eller revolutionära ungdomsrörelser. Det är mot denna bakgrund som Egyptens nya huvudstad bör betraktas. Den Egyptiska journalisten Maged Mandour skrev nyligen för tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace att den nya huvudstaden i grund och botten är ett ”försök att flytta den politiska och ekonomiska maktens centrum bort från det besvärliga Kairo, med dess revoltbenägenhet. Dess smala gator, där polisarbetet är svårare och de fattiga massorna i städerna kan destabilisera statlig verksamhet, antingen genom strejker, ockupation av stadsutrymmen eller våldsam konfrontation med säkerhetsstyrkorna.” Precis som de besvärliga textilarbetarna i Mahalla Al-Kubra fick Sadat att bygga industristäder i öknen har det besvärliga Kairo, som gjorde sig påmint under arabiska vårens folkliga resning, fått dagens regim att planera för ordning och reda och ökad statlig kontroll i öknen.

Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 september, 2025

Avanza ger dig fyrverkerier – men huset vinner alltid

Skillnaden mellan nätkasinon och aktiesparande blir allt suddigare. Foto: Karin Wesslén/TT.

Med applådemojier och pushnotiser har aktieapparna gjort småsparandet till ett dopaminforsande mobilspel. Förlorarna är våra unga.

”Nästa lön kommer jag hit or miss”, skriver en användare. ”Hela lönen på en trade. Vinner jag, fortsätter resan. Förlorar jag stänger jag mitt Avanza.” Jublet i tråden är högt. ”Du hör hemma här! Lets fucking go”, kommenterar någon. Andra är mer återhållsamma: ”Låter som om du ska spara i fonder och hålla dig ifrån att nyttja marknaden som ett kasino 😂”.

Jag bläddrar runt på kanalen ”ISKbets”, småspararnas eget gladiatorforum på Reddit. Här samlas användarna för att posta dagens förluster och vinster – på allt mellan några hundringar till flera miljoner – och be om råd på bets, ett ord som påminner mer om kasinospel än investeringar.

Ungdomsbarometern visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet.

En användare har lagt upp Avanzas belöningsskärm för ”10K”, 10 000 sparade kronor, med applådemoji och texten: ”Den här milstolpen har 71 procent av alla avanzianer uppnått.” Gratulationerna strömmar in, och någon kommenterar: ”Minns när jag var yngre och många gick in med 500 kronor bara för att känna sig som DiCaprio i Wolf of Wall Street när man gick plus 30 kronor.”

Detta småsparande har varit argumentet när högern sålde in ISK-systemet i Sverige – och nog är många användare amatörinvesterare som riskerar allt de äger. Medan de stora pengarna håvas in av höginkomsttagare.

Vänstertidningen Jacobins sommarnummer pryddes av ett kasinobord med texten ”Huset vinner alltid”, men även finanstidningarna har börjat se mönstret. Den brittiska finanstidningen The Economist – knappast någon maoistisk kampbulletin – skriver om hur gränsen mellan spelbolag och banker luckras upp (28/8). Tidningen påminner om att ekonomer liknat börsen vid ett kasino åtminstone sedan John Maynard Keynes, men konstaterar att parallellen nu håller på att bli bokstavlig.

Amerikanska domstolar och myndigheter har öppnat för så kallade ”eventkontrakt”, där man kan satsa på allt från presidentval till idrottsresultat. Stora investeringsplattformar som Kalshi, Interactive Brokers och Robinhood erbjuder redan nu kontrakt på valutfall, sportstatistik och till och med Emmy-galan, vilket kallas ”förutsägelsemarknader”, prediction markets. Spelbolagen Fan Duel och Edge Markets har rentav gått ihop med banker för att ta fram konton och betalkort som är specialgjorda för sportspelare.

Läs mer

Gränsen mellan traditionella banker, nätmäklare och bettingjättar luckras alltså upp allt mer. I Sverige har appar som Avanza och Nordnet ”spelifierat” sparandet med jämförelser med andra användare, pushnotiser och animerade fyrverkerier. Allt för att ge samma dopaminkickar som Candy Crush eller enarmade banditer.

Systemet gör inte bara vanliga människors privatekonomier mer osäkra. Det skapar också en ny människa, som inte litar på samhället utan endast på sig själv. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2025 visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet. På fem år hade intresset för aktiesparande gått upp från 36 till 49 procent, samtidigt som var tredje ungdom uppger att de inte har råd med fritidsaktiviteter. Att man vinner val på ekonomiska frågor har alltså aldrig varit tydligare.

Vem vill egentligen ha en sådan utveckling? Svaret finns än en gång på Reddit. ”Sanningen är att huset alltid vinner”, skriver en användare. ”Den verkliga vinnaren är Kasino Avanza.”

Citaten är lätt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)