När vi stannades på Lernacken visade jag mitt pass och han sitt likbleka, berusade ansikte. Tulltjänstemannen såg på honom. Min blonda vän såg slött tillbaka, och sluddrade fram att han supit bort passet.

Antagligen konstaterade tullaren att mannen i baksätet befann sig i ett mer svenskt tillstånd än vad vilket papper som helst kunnat bevisa. Han lät oss passera.

Vi betalade för taxiresan i höjd med Södervärn. Jag tittade på taxametern och kände mig lättad – ingen broavgift. Då insåg taxichauffören sitt misstag. Jag fick lätta på plånboken i stället. Men nudlar är ju gott.

Inför Öresundsbrons 25-årsdag har Sydsvenskan skrivit flera artiklar om de höga priserna för att köra över till Danmark. Lånet för brobygget är snart avbetalt, och pengarna som tickar in från betalstationen blir rena intäkter. Läsarkommentarerna är upprörda. Skåningarna vill inte betala 700 spänn för att köra över bron.

När marknaden sköter rubbet finns inga gemensamma beslut att bråka om.

Någon menar att de höga priserna är en klassorättvisa. Någon annan skriver argt om att först beskattas på lönen för att bygga Öresundsbron – och sedan beskattas en andra gång för att använda den. I själva verket finansierades inte bygget genom beskattning, men reaktionerna är inte svåra att förstå. Bron väger tungt som lokal identitetsmarkör.

Efter att Kockumskranen skeppats i väg till Sydkorea försökte man fylla tomrummet i Malmös stadsbild med skrytbygget Turning Torso. Men Ilmar Reepalus HSB-skyskrapa kom snarare att symbolisera forcerad framtidstro efter ett hårt 90-tal. När det skruvade bygget stod färdigt hade redan Öresundsbrons 200 meter höga pyloner etablerat sig som stadens nya landmärke.

Bropelarna symboliserade en verklig framtidstro, där Sverige skulle bli en del av det nya, fria Europa. Tron på marknaden var stark. Svenskt Näringsliv hade forskning på att Europa var en optimal valutazon och brände en halv miljard på eurokampanjen. Lars Leijonborg kom hem från en inspirationsresa till Kina och predikade om hur svenska företag skulle leda landet till demokrati.

25 år efter att bron invigts sker det visserligen en hel del arbetspendlande över gränsen, men någon egentlig integration mellan Malmö och Köpenhamn har inte ägt rum. Förutom att vi fortfarande inte förstår vad de säger så är priserna fortfarande för höga, och öppna gränser är inte en idé för vår tid. I samband med flyktingkrisen 2015 sattes stängsel upp på stationerna i Hyllie och Kastrup, och för första gången sedan Rock-Olga var ett framtidsnamn patrullerades gränsövergångarna av uniformerade passkontrollanter.

I stället för en symbol för den nya, öppna världen har Öresundsbron förvandlats till en kassako för svenska och danska politiker. Broavgifter är förstås inget fel i sig: de kan finansiera annan infrastruktur som ytterligare en Öresundsförbindelse eller kollektivtrafik som på riktigt kopplar ihop alla delar av Skåne. Vi kan också lägga pengarna på helt andra saker. Öresundsbron är en gemensam resurs som ligger i medborgarnas händer.

Ändå blir jag glad när jag läser de arga kommentarerna på Sydsvenskans hemsida. Det är uppfriskande att vi över huvud taget har en debatt om hur mycket något får kosta den vanlige konsumenten och hur vi ska fördela avkastningen från en växande resurs.

Det är frågor vi inte får lov att ställa när det handlar om elproduktion, bostadsbyggande eller matpriser. Där har marknaden ersatt de politiska besluten och till följd av det har kulturkriget ersatt den politiska debatten. När marknaden sköter rubbet finns inga gemensamma beslut att bråka om.

Men att tiderna håller på att förändras märks på fler sätt än i passkontrollen över Öresund. Vilken politiker skulle i dag säga att handel med diktaturer gynnar demokratin? På gott och ont är marknadsliberalismen död. Tar vi bara chansen kan framtiden ligga öppen för oss, likt en ljus gryning efter en lång natt på Istedgade.