Den djupa sprickan mellan S-ledningen och vänstersocialister av olika röda nyanser har sällan synts så tydligt som när S presenterade sin valplan och Katalys sitt stora klass-projekt. Anna Herdy spår en ljus framtid för den breda vänstern – i arbetarrörelsen 2.0.
Det är nästan lite ironiskt. Två viktiga institutioner inom arbetarrörelsen skrev dagarna efter varandra två olika sorters historia. På ena sidan sjösatte den fackliga tankesmedjan Katalys sitt viktiga projekt Klass i Sverige som handlar om att under sociologiprofessor Göran Therborns ledning mejsla fram en ny klassanalys och genom tankesmedjechefen Daniel Suhonens initiativ lyfta klassfrågor till den politiska dagordningen. På den andra presenterade Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad och valledare John Zanchi det som kommer att bli sossarnas valplan – en plan som helt har släppt löntagarperspektivet och den sociala delen av sin egen rörelse.
Katalys och S-ledningen läser alltså av verkligheten på två helt olika sätt och blottar den numera enorma spricka som finns mellan en socialistisk vänster och den socialdemokratiska partiledningen. I den fackliga tankesmedjan kommer man under detta valår framför allt att försöka synliggöra klasstriderna på svensk arbetsmarknad, prata om arbetarklassens livsvillkor till följd av klyftorna som stadigt ökar, samt söka och förhoppningsvis finna de frågor som kommer mobilisera arbetarklassen till att rösta för jämlikhet och rättvisa i valet i höst. S-ledningen däremot, de konstaterar att man är ”självsäkra i tanken på att vi befinner oss i en position där vi kan fortsätta styra efter valet” (Expressen, 30/1, 2018). Verkligen tydligt. Planen är att vinna 700 000 ”lättrörliga röster” över till ”sin” sida blockgränsen – 300 000 av dem ska komma från SD (SvD, 30/1, 2018).
Detta ska göras framför allt genom att prata om det som partiets egna mätningar visar att väljarna är mest intresserade av just nu, nämligen brott och straff, men också ”jobben”, sjukvården, integration, oroligheterna i förorter och gängkriminalitet. Det vill säga mer av samma fluffiga signalord om ordning och reda i statens finanser, ”bättre” välfärd, ”snabbare” integration och att ”alla som kan jobba ska jobba”. Inte oväsentliga frågor – men partiet har redan visat att man inte avser fylla dem med något innehåll värdigt ett arbetarparti.
Kritiken lät inte vänta på sig. Tobias Baudin, Kommunals ordförande menade att S-ledningen glömt välfärdens arbetare och Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys, menade att valplanen var ”en plan för förlorare”.
Katalys, som beskriver socialdemokratins problem tydligt i sin senaste rapport, vill opinionsbilda gentemot det socialdemokratiska partiet, men det finns en nackdel: Det socialdemokratiska partiet vill inte lyssna.
Att den här konflikten finns inom S är positivt för partiledningen. När man öppet kan redovisa de interna striderna, oavsett om de handlar om kärnvapenavtalet, strejkrätten eller valplanen, så befäster det bilden av ett brett socialdemokratiskt parti där det ser ut som att det är högt i tak och att alla får plats – eller att man håller vänstern i partiet stången – beroende på vem man riktar sig till. Men den där höga takhöjden är enbart en chimär. Det som tidigare var socialdemokratins politiska subjekt, arbetarklassen, är nu borta och har inte synts till i kommunikationen eller opinionsbildningen på flera år. Partiledningen har lämnat sitt arv och sin mest lojala väljarbas – därför tappar LO-kollektivet röster till Sverigedemokraterna. Katalys, som beskriver socialdemokratins problem tydligt i sin senaste rapport, vill opinionsbilda gentemot det socialdemokratiska partiet, men det finns en nackdel: Det socialdemokratiska partiet vill inte lyssna. I stället visar man med all önskvärd tydlighet att det är i den imaginära mitten man nu avser stanna kvar.
Göran Therborn lyfter i en intervju i veckans nummer av Flamman den intressanta idén om en utomparlamentarisk vänsterrörelse som ställer krav på både S, V och MP, och hur han hoppas att Klass i Sverige-projektet kan bidra till det. Det är en upplyftande tanke – för det som behövs är inte bara att arbetarklassen mobiliseras till valurnorna – utan att arbetarklassen organiserar sig i en rörelse som förmår förändra premisserna för den politiska debatten, och framförallt den politiska verkligheten. Det socialdemokratiska partiet har lämnat sina kärnväljare utan sociala sammanhang och är inte längre intresserade av att organisera arbetarklassen i sitt parti. Vänsterpartiet är om vi ska vara ärliga inte (ännu) så fruktansvärt bra på det. Även om medlemsantalet är det högsta sedan 80-talet så utgör partiet ännu inte förstahandsalternativet för arbetarklassen. I stället för att prata generellt om brott och straff, arbetslöshet och integration måste det vänstersocialistiska alternativet vara att erkänna och möta klasskonflikterna i varje givet tillfälle. Se människorna som är oroliga för att deras barn ska bli gängmedlemmar, förbättra tryggheten på arbetsmarknaden och göra upp med det fattigdomscementerande pensionssystemet.
Missförstå mig rätt: poängen är inte att säga arbetarklass flest gånger. Poängen är att bygga något för arbetarklassen att tro på. Att göra arbetarklassens villkor till centrum för den politiska debatten.
