Uganda är sedan länge ökänt för sin stränga lagstiftning i hbtq-frågor. Senast 2014 startades en kampanj i landet som globalt kom att kallas för ”Kill the gays”, då lagförslaget initialt föreslog att homosexuella skulle straffas med döden. Detta mildrades i slutändan till livstids fängelse, och lagen upphävdes av landets högsta domstol efter drygt fem månader.

Den 28 maj i år undertecknade president Yoweri Museveni en ny variant av lagen, som än en gång ger livstids fängelse för homosexuella handlingar. Den som engagerar sig i frågan riskerar att fällas för ”främjande av” eller ”konspiration för att engagera sig i homosexualitet” som i båda fall kan leda till fängelse. Även dödsstraff finns med på straffskalan för ”försvårad homosexualitet”.

Redan när lagen lades fram till parlamentet i mars fördömdes lagen av FN, vars människorättskommissionär Volker Türk kallar det en ”kraftig avledning från de åtgärder som krävs för att stoppa sexuellt våld.” Ugandas talman Anita Annet Among däremot skriver i ett uttalande den 29 maj att landet ”har stått starkt i försvaret av folkets kultur, värderingar och ambitioner” och uppmanar rättsväsendet att verkställa lagen ”rättvist, målmedvetet och bestämt”.

När vi ses är det en söndagsförmiddag runt påsk, en dag då de allra flesta ugandier är i kyrkan. Gatorna i kvarteret vi befinner oss, som annars kännetecknas av sin i det närmaste kaotiska trafik, ekar tomma. Emanuel kommer från en konservativ katolsk familj, men är själv inte troende. Ingen i hans familj eller vänskapskrets vet om hans sexuella läggning och så kommer det att förbli. Då och då har han föreställt sig hur de skulle reagera om han ”kom ut” – en tanke som skrämmer honom och nu känns mer avlägsen än någonsin. Släktens syn på samkönade relationer blev smärtsamt tydlig för Emanuel under den omtalade kampanjen ”Kill the gays”, som fick stor uppmärksamhet globalt då den pågick i landet 2014.

– Min familj satt och diskuterade den nya lagen i vardagsrummet. De sade: ”Det är rätt åt dem, det är enda sättet som vi kan utrota homosexualitet en gång för alla.” Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, tänk om de visste, säger han.

I den ursprungliga versionen av det nya lagförslaget, som offentliggjordes i mars, fanns en punkt som krävde att vänner, familj och medlemmar i samhället rapporterade individer i samkönade relationer. Detta angiverisystem har spridit stor oro inom hbtq-rörelsen i landet och människorättsorganisationer har flaggat för ett potentiellt ökat våld när ryktesspridningen tar fart. I det reviderade förslaget är klausulen borttagen och inkluderar nu bara de fall där barn är inblandade.

När vi möts finns ingenting som skiljer ut Emanuel från mängden, men så har det inte alltid varit enligt honom själv. Han har fått kämpa länge för att passa in. Under nästan hela sin skoltid blev han mobbad och utsattes för våld av sina klasskamrater.

– I Uganda blir man en måltavla så fort man sticker ut. De andra eleverna på skolan tyckte att jag var feminin och det skvallrades om huruvida jag var en kille eller tjej, berättar han.

Ett särskilt traumatiskt minne utspelar sig under mellanstadiet då han bodde på internat. En annan elev på skolan tog sig in i hans rum och försökte ha sex med honom, mot hans vilja medan andra tittade på.

– Jag kände stor skuld och skam över det som hände, men i dag förstår jag att det inte var mitt fel.

I dag arbetar Emanuel som ansvarig läkare på ett hospis där han vårdar patienter i livets slutskede. Med tiden upplever han sig mindre ifrågasatt av sin omgivning, men trots att han själv inte har utsatts för våld i vuxen ålder blir han ständigt påmind om det pågående förtrycket mot homosexuella, inte minst i sin yrkesroll.

Klockan är runt midnatt när akutmottagningens jourtelefon plötsligt ljuder. Det är år 2018 och Emanuel befinner sig i slutet av ett nattpass på en akutmottagning i den lilla staden Mubende, cirka 15 mil väst om huvudstaden Kampala. Resurserna på mottagningen är begränsade och han är den enda läkaren på plats.

– Jag var inne på den 24:e timmen av mitt 36-timmarspass och jag låg och vilade i ett rum. Det ringde på telefonen och de sade ”doktor Emanuel, du måste komma fort, en svårt skadad man är på väg in”, berättar han.

I korridoren möts han av fyra polismän som bär på en medvetslös man.

– Jag frågade vad som hänt, hans kropp var helt sargad. Trafikolycka? Misshandel? Poliserna skrattade bara och berättade att han var gay och att han ”fått vad han förtjänat” av sina grannar.

Sjuksköterskorna stod vid sidan om och fnissade, säger han och fortsätter:

– Jag kände på mannens puls, men det fanns ingen. Jag sade: ”Den här mannen är död.” Jag fick dödförklara honom på plats.

Händelsen tog hårt på Emanuel som fick kämpa för att orka igenom de återstående tolv timmarna av passet. Han hade ingen att prata med och ingen förstod varför han reagerade så starkt.

– Ett mord på någon som är gay ses inte ens som ett riktigt mord, utan mer som en samhällstjänst.

Emanuels vittnesmål är inte unikt. Den nya lagen har brett stöd hos befolkningen och antalet hatbrott mot homosexuella i landet ökar enligt uppgifter från bland annat Human Rights Watch.

– Livet känns meningslöst, och det finns stunder då jag önskar att jag aldrig fötts. Visst är det fantastiskt att jag som läkare får vara med och rädda folks liv, men det är också tungt när jag vet att ingen hade gjort detsamma för mig om de visste vem jag var, säger han och fortsätter:

– Majoriteten hade dödat mig utan att blinka. Det är inte kul att tänka så, men jag kan inte hjälpa att tankarna kommer.

Enligt Emanuel får barn lära sig redan från tidig ålder att kärlek mellan människor av samma kön är fel och onaturligt. De som försöker nå ut till ungdomar med andra värderingar tar en stor risk. Senast för ett par månader sedan blev en kvinnlig gymnasielärare gripen efter att hon pratat öppet om samkönade relationer under en lektion utan att fördöma det. Staten anklagade henne för att uppmuntra eleverna till ”onaturliga sexmetoder”. Hon åtalades därefter för grov oanständighet och sitter nu i fängelse i väntan på rättegång.

– Ingen vågar säga något, och det gör inte jag heller så jag har full förståelse. Ensam har man ingen chans att stå upp mot myndigheterna.

Trots att de lärare som vågar stå upp för hbtq-personer är få, hade Emanuel turen att stöta på en under sin läkarutbildning.

– Alla studenter skulle lyssna på en föreläsning om psykiatri. Professorn kom in i salen och det första han gjorde var att fråga: ”Vilka här inne hatar bögar?”, berättar han och fortsätter:

– 90 procent höjde sina händer, resterande 10 procent satt tysta, inklusive jag.

Ingen vågar säga något, och det gör inte jag heller så jag har full förståelse. Ensam har man ingen chans mot myndigheterna.

Därefter sade professorn något som chockade alla.

– Han sade: ”Ni som håller upp era händer har valt fel yrke.” Jag ville egentligen ställa mig upp och applådera, samtidigt som jag kände sorg över att så många räckte upp sina händer.

Emanuel torkar bort ett par svettdroppar som samlats precis vid hårfästet. Han är tyst och andas i ett par sekunder för att orka fortsätta berätta. Vårt samtal pågår i timmar och solen steker över uteserveringen. Ljudnivån under mötet varierar från försiktiga viskningar till vanlig samtalston, beroende på mängden gäster som kommer och går. Emanuel är imponerande frispråkig, det märks att han njuter av att fritt kunna ventilera om allt från politik och jobb till känslor och familjerelationer. Han har ett stort intresse för omvärlden och har till och med grundläggande koll på svensk politik. Han avundas oss – svenskarna som får klä sig i regnbågar och fira kärleken i färgsprakande Prideparader, som han beskriver det.

– Tänk om vi kunde få leva lika fritt här. Jag har sett bilder och drömmer mig bort. Jag minns när den hemska kampanjen pågick 2014, då smygtittade jag på Eurovision Song Contest. Minns du Conchita Wurst?, frågar han och syftar på den österrikiska dragartisten som tog världen med storm med bidraget ”Rise like a phoenix”.

– Jag älskade varje aspekt av det framträdandet, det gav mig så mycket att få se någon vara sig själv på det sättet.

I Uganda finns få sammanhang där hbtq-personer är skyddade. De flesta söker sig till underjordiska sällskap för tillhörighet. Ibland arrangeras regnbågsevenemang under stort hemlighetsmakeri i huvudstaden, där bara den innersta kretsen vet tidpunkt och plats. Myndigheterna kämpar hårt för att lokalisera och splittra dem.

– Vi som är gay vet ju till vilka barer vi ska gå. Men jag tror att folk kommer att vara ännu mer försiktiga nu. Alla sammanhang jag tidigare har varit en del av har splittrats för länge sedan, säger Emanuel.

Kritiken från väst har inte låtit vänta på sig sedan det stod klart att presidenten signerat förslaget. Flera länder planerar nu att göra nedskärningar i biståndet till följd av beslutet. Detta kan få katastrofala konsekvenser eftersom Uganda historiskt sett varit en betydande mottagare av biståndspengar från olika givarländer, inte minst Sverige. Vi ringer upp Emanuel kort efter att lagen trädde i kraft, för att ta del av hans tankar kring omvärldens reaktioner flera månader efter vårt möte i Kampala.

– Våra politiker kommer att ta skada där det sårar dem som mest – ekonomiskt. Men min oro är att de svagaste drabbas hårdast, säger han.

De eventuella nedskärningarna kommer att påverka landets arbete i hanteringen av bland annat smittsamma sjukdomar som tuberkulos och aids, som i dag till stor del finansieras av västerländskt bistånd. Emanuel lyfter även det faktum att västs påtryckningar riskerar att föra landet närmare Kina, som under Kill the gays-kampanjen 2014 var ett av få länder som gav fortsatt bistånd i större skala till Uganda. Relationen mellan länderna etablerades i samband med Ugandas självständighet 1962 och sedan Yoweri Museveni tillträdde 1986 har bandet stärkts ytterligare. Kinesiska aktörer har bidragit betydligt till byggandet av infrastruktur i Uganda och handeln mellan länderna har ökat markant under det senaste decenniet.

– Uganda kommer tvingas in i nya allianser och stärka sina relationer med andra länder nu om väst drar in stödet till flera av landets nyckelprojekt. Jag har svårt att tänka mig något annat scenario än att blickarna vänds mot Kina och Mellanöstern, säger han.

Att president Museveni beslutade att gå emot västvärlden, trots de förmodade konsekvenserna, tror Emanuel beror på flera faktorer. Han menar att regeringen nu gör allt för att vinna tillbaka förtroendet från befolkningen, efter att de skakats av ekonomiska skandaler och korruptionsavslöjanden högt upp i de politiska leden.

När saker går fel skiftar de styrande fokus och skyller på enkla måltavlor, i det här fallet skyller man problemen på hbtq-personer.

– När saker går fel skiftar man fokus och skyller på enkla måltavlor, i det här fallet skyller man problemen på hbtq-personer. Dessutom sprids antigay-propaganda hela tiden av religiösa grupper i Uganda, som spär på rädslan.

I ett offentligt uttalande tidigare i år kritiserade Ugandas president Yoweri Museveni omvärldens hot om slopat bistånd och klargjorde att landet inte kommer att ”anamma homosexualitet”. Vidare hävdade han att västvärlden försöker tvinga andra länder att ”normalisera avvikelser”. Emanuel är kritisk till regeringens utspel om att homosexualitet är en ny företeelse som västvärlden hittat på. Han menar att det alltid har funnits och att fördomarna i stället har spätts på av kristna missionärer.

– De säger att det här är något nytt och onaturligt, men hur ska de då förklara flera tusen år gamla grottmålningar som föreställer män som har sex med män? Det är ju knappast européernas verk, säger han.

Homosexualitet har varit olagligt i landet sedan den brittiska kolonialtiden. Det finns inga belägg för att homosexuella före det levde i frihet, men heller inget som pekar på något omfattande förtryck eller förföljelse. Nu står man dock inför en ny era som spås bli mycket utmanande för hbtq-personer. För Emanuel kom beskedet att den nya lagen träder i kraft som ett hårt slag i magen.

– Jag har nästan, men inte helt gett upp hoppet om vårt land. Det skulle krävas så mycket för att förändra det här nu, det går bara utför. Jag hoppas fortfarande på protester och motstånd, men det skulle kräva många liv och jag tvivlar på att det kommer ske, kanske i framtiden, konstaterar han.