Trots att de senaste halvåret har varit ett av de mest händelserika i svensk politik, så har vi just nu en av de mest stillastående politiska debatterna. Decemberöverenskommelsen gjorde att Sverige slapp en parlamentarisk kris och ett nytt riksdagsval, men både regeringen och oppositionen vinglar betänkligt. 

Den borgerliga delen av oppositionen försvarar vad de gjorde när de hade makten, kommer inte med mycket nytt och skäller på regeringen. Att Annie Lööf vill vara oppositionsledare är något den här ledarsidan har skrivit om tidigare (9/12 2014) och det faktum att centerledaren är den piggaste politikern i oppositionen kvarstår efter måndagens partiledardebatt. 

Regeringen i sin tur vill inte prata om vilka länder som är diktaturer, inte heller bestämt avfärda tillfälliga uppehållstillstånd. Något som Löfvén uppenbart ville få ur sig var att den borgerliga regeringen har sänkt skatten med 170 miljarder, men han fick inte fram ett enda ord om regeringen vill ta tillbaka de 170 miljarderna till välfärden.

Jonas Sjöstedt fick ett gott betyg av tyckarna efter debatten. Men det är uppenbart att hans och partiets strategi nu är att få till bra comebacks. Att fokusera på att tvåla till Miljöpartiet om vapenexporten och kolkraften är kul för tittarna och det gör att Sjöstedt får bra betyg för att han gör en urtrist debatt lite roligare. Att likt kannibaler kalasa på Miljöpartiets misslyckanden gynnar kanske Vänsterpartiet kortsiktigt, men knappast på längre sikt. Det håller inte för Sjöstedt att vara minst engagerad i frågan om skolan och arbetslösheten, inte för ett vänsterparti som vill breddas och växa i arbetarklassen och inte enbart i den välmående medelklassen.

I en sån miljö står SD:s Jimmie Åkesson i mitten och karvar guld.