Nyss besökte jag Oswiecim. År 1939 införlivades den polska staden i Tredje riket, det var nazisterna som ändrade namnet till Auschwitz. Oroad över att stället förvandlats till en trasgrann marknad, som så många andra historiska platser i den nya EU-staten Polen, möter jag guiden. Oron kom på skam. Större delen av block, baracker, portar, vakttorn och taggtrådsstängsel står som de lämnades.
Ett par medelålders tyska män pratar högljutt precis som om de medverkade i en parodi över just tyska turister. Vår guide visar sig vara dotter till en kvinna som tjänat tid i dödslägret. Hon ledsagar oss in genom den berömda porten med inskriptionen ”Arbeit macht frei”. Medan guiden berättar kunnigt och osentimentalt säger tyskarna något om fina kulisser. De tuggar nu på medhavt bröd och korv. När vi passerar urnan med en handfull människoaska tagen från lägret, för att gå in i den första byggnadenm, påpekar guiden att det inte är tillåtet att äta, hela området är klassat som en jättelik grav. Det är för vår egen hälsas skull, säger hon. Tyskarna skrattar som om hon hade dragit en fräckis, säger något om ”skicklig kommunistpropaganda” och att stället funkar bra till filminspelningar. Det blir droppen som får bägaren att rinna över för flera av oss. Vi ber dem dra åt helvete medan guiden står tyst framför montern med tyger gjorda av mänskligt hår. Kanske hennes mors hår. De vänder, för vi som vägrar dem sällskap är många och representerar ett otal nationaliteter.
Det var ryssarna som den 27 januari i krigets slutskede befriade fångarna i lägret Auschwitz. Bland det första man företog sig var att filma de mötande fasorna. Filmen finns kvar, jag har själv sett den. Och det var ryska krigsfångar tillsammans med medlemmar ur polska motståndsrörelsen, män, kvinnor och barn, som var de första att skickas dit. Då var det 1940 och lägret fortsatte under hela kriget att vara just de politiska fångarnas avstjälpningsplats. År 1942 blev Auschwitz centrum för judeutrotningen. Det förtjänar att påpekas i en tid när Förintelsedagen enbart förknippas med massdödandet av judar. Det förtjänar också att påpekas att många andra nationaliteter, till exempel romer och tyskar, gick ett grymt öde tillmötes där.
Fortfarande lever antisemitismen i Polen, och i dag har en diskussion kring polackernas relation till judarna tagit fart. Den berör den långvariga samexistensen såväl som trakasserierna. En svår men nödvändig diskussion.
