Det är enkelt att tycka om Venezuela under president Chávez styre. Äntligen finns det ett land som gör något vettigt med sin oljerikedom. I Venezuela har hälsovården byggts upp i imponerande takt, analfabetismen har i det närmaste utrotats i en nationell kampanj och de fattigaste i landet har fått en rad ekonomiska förbättringar. Som socialist kan jag bara applådera, det är imponerande. Jag tycker om att nationella rikedomar och kommunikationer ska ägas av invånarna i landet, inte av privata profitörer.

Det är också välkommet att Chávez formar en motvikt mot USA med andra progressiva regeringar i regionen. President Hugo Chávez har vunnit ett antal val, hans politik har ett massivt folkligt stöd. Venezuela är en stabil demokrati med fria val och fri press. En del av dem som kritiserar dagens Venezuela hårdast gav sitt stöd till det försök till militärkupp som för några år sedan försökte upphäva demokratin i landet, det är ynkligt.

Är då allt frid och fröjd, har vi äntligen hittat det goda exemplet på ett land som försöker kombinera socialism och demokrati? Tyvärr är det inte så enkelt, och vänstern bör nog släppa tanken på att hitta perfekta länder som alltid ska försvaras. Få idéer har skapat så mycket elände i vänsterns historia som den blinda lojaliteten med olika stater.

Chávez har uppenbart dåligt omdöme i flera av sina val av internationella allianspartners. Irans president är en förtryckare av sitt eget folk, det samma gäller Vitrysslands grå diktator Lukasjenko. Att omfamna dem är att ge dem legitimitet. Det finns också några oroande drag i utvecklingen i Venezuela. Varför ska Chávez styra Venezuela med dekret när landet inte är i kris? Dessutom vill Chávez ändra landets konstitution för att kunna sitta vid makten i fler perioder. Det är ett mycket dåligt tecken när en makthavare börjar ändra demokratins själva regelbok för att förlänga sin personliga makt. Det måste också göras klart för våra vänner i Venezuela.