Om inte S-ledningen ångrar sig väntar ännu ett decennium av åtstramningar. Det har vi inte råd med.
I december 2019 ställde jag och några andra studenter upp ett bord på Columbiauniversitetets campus. På huvudet hade vi Bernie Sanders-kepsar och på bordet låg flygblad med löften om gratis utbildning för alla. En del studenter hummade uppskattande, andra ville påtala ogenomförbarheten i en sådant förslag.
Så bromsade en universitetsanställd fastighetsskötare in sin golfbil. Han berättade om drömmen om att klassrummen som varit stängda för honom skulle öppnas för hans barn. Om att han visserligen inte var ”politiskt intresserad”, men att Sanders löften skulle kunna förändra hans liv. En tumme upp, innan han behövde köra vidare mot arbetet igen.
Min politiska depression hade egentligen tagit mig bort från partipolitiken och in i ett engagemang för sakfrågor. En plats där det visserligen är lätt att ha ”rätt”, men svårare att få det.
Men på andra sidan Atlanten hade Bernies kampanj väckt något i mig. Tänk om världens kapitalistiska högborg skulle laga sitt sjuka sjukvårdssystem. Tänk om de skulle bli först med att ställa om ekonomin. Tänk om vi vanliga skulle vinna mot lobbyisterna. Tänk om.
Jag kom hem utan valvinst, men med insikten att verklig påverkan sker inom partipolitiken.
Så hittade jag S-föreningen Reformisternas rapport En grön ny giv för Sverige, som också den väckte något i mig. Ett fullt finansierat program för att klara den gröna omställningen, öka jämlikheten och få full sysselsättning. Tänk om.
Jag gick med i Socialdemokraterna. I grund och botten är jag ju trots allt en sosse som drömmer om en starkare socialdemokrati. Ju fler partikamrater jag träffade, desto tydligare blev det. Vanliga socialdemokrater runt om i landet saknar inte visioner, de saknar pengar.
Temperaturen, ojämlikheten och arbetslösheten ökar. Vad händer egentligen om vi inte vågar satsa på framtiden?
Den chockvåg 1990-talskrisen skapade skulle behandlas med en enda medicin – strama budgetregler. De offentliga finanserna skulle gå med överskott, det vill säga betala av statsskulden. Annorlunda uttryckt är staten tvungen att årligen skära ned.
Vi har visat oss exceptionellt bra på nedskärningar – för nu har Sverige en av världens lägsta statsskulder. Som Niklas Altermark och Åsa Plesner uttrycker det i den nya boken Konsten att avveckla en välfärdsstat (Verbal, 2024) har det skett till priset av en politisk nihilism, där samhällsförbättringar inte framstår som möjliga eftersom de ligger utanför budget. En bra grogrund för en epidemisk spridning av politisk depression.
Jag lyckades knipa en plats på partikongressen 2021. Redan under förberedelserna stod det klart för allt fler att den ekonomiska politiken var partiets ödesfråga. Det var där den stora striden stod.
Partistyrelsen föreslog ett balansmål. Det innebär att staten inte längre skulle betala av på statsskulden, utan gå plus minus noll. Ett litet steg i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. De cirka 25 miljarder som frigörs årligen är till exempel mindre än redan beslutade men ännu ofinansierade ökningar till försvaret.
Vi skulle alltså fortfarande inte kunna investera i den gröna omställningen, tåg eller bostäder utan stora nedskärningar. Med en analogi till privatlivet skulle staten inte heller fortsättningsvis kunna ta CSN-lån förrän besparingarna från timvikariaten betalat utbildningen, eller laga taket innan vattenskadan blivit ett faktum.
Jag representerade Göteborgs partidistrikt i de hårda förhandlingarna. Till slut presenterades ett kompromissförslag: utöver ett balansmål skulle lånefinansiering tillåtas av vissa strategiska infrastruktursatsningar med stor klimatnytta. Vi var överens.
Förra veckan hade Socialdemokraterna möjlighet att uppfylla kongressens beslut. En parlamentariskt sammansatt kommitté tillsattes för att se över det finanspolitiska ramverket och en majoritet av riksdagen hade uttalat sig för en mer expansiv politik.
Så presenterades resultatet. Socialdemokraterna hade kommit överens med Tidöpartierna och Centerpartiet om ett strikt balansmål, utan möjlighet till lånefinansiering i enlighet med kongressens beslut.
För mig är det tydligt: Socialdemokraternas partistyrelse borde behandla frågan och överenskommelsen behöver underkännas. Och så behöver vi ta nya tag på nästa års kongress i Göteborg. Temperaturen, ojämlikheten och arbetslösheten ökar. Vad händer egentligen om vi inte vågar satsa på framtiden?
