Inför det senaste riksdagsvalet fokuserade V mycket på frågan om att få bort vinsterna ur välfärden. Lite väl mycket tyckte vissa men jag tyckte det var lika motiverat som befriande. Frågan är ju extremt viktig och det finns dessutom många till och med långt in bland borgerliga väljare som står på den progressiva sidan i den här frågan. Det är ju också en tacksam fråga att leda in på kapitalismens övergripande princip att man ska kunna göra profit på all tänkbar mänsklig verksamhet.
Tyvärr kunde man ändå redan nu befara att frågan ganska lätt skulle kunna myglas bort efter valet eftersom man fick det att låta som att det vore sannolikt att få med S på ett vinststopp och att man därför tänkte inrikta sina krafter på det. I en slags märklig hybris betonade man samtidigt att man aldrig skulle sätta sig i en regering som accepterar vinster i välfärden: ”här viker vi inte en tum”.
Om detta kan först sägas att inget annat parti ville ha med V i någon regering, något man borde vara stolta över med tanke på att inget av de andra etablerade partierna, inklusive S, i grunden ifrågasätter kapitalismen ens nu när den håller på att ersätta snart sagt alla mänskliga relationer med köp-sälj-dito och är på god väg att förstöra livsbetingelserna på planeten.

Ett underförstått budskap var att man gärna trots sin relativa litenhet ville sitta i en regering, en strategi vars konsekvenser Miljöpartiet bittert fått erfara. De har ju på ett närmast pinsamt sätt fått stryk i alla frågor.
Och hur gick det då efter valet? Jo, efter förhandlingar sades man ha kommit överens med regeringen i frågan och genom diverse luddiga uttalanden och dokument försökte man få det att låta som att man nu var överens om att välfärdsvinsterna snart skulle vara ett minne blott.
Efter en tid blev det allt mer uppenbart att S inte alls var intresserade av något vinstförbud. Med en högersosse som Ilmar Reepalu som ”utredare” i frågan kunde man lugnt förlita sig på att resultatet inte skulle bli något förslag om totalt vinststopp. Det blev som bekant istället ett förslag på ett vinsttak på 7 procent.

Tyvärr går det inte att komma från känslan att Vänsterpartiet, nu när man inte (som väntat) lyckats få med något annat parti på vinstförbud, är beredda att ge upp det principiella motståndet och istället koncentrera sig på att försvara Reepalus förslag för att nå en fullständigt urvattnad överenskommelse med regeringen.
I den senaste partiledardebatten i riksdagen ägnade Jonas Sjöstedt så där i förbifarten nio sekunder av sitt fem minuters inledningsanförande åt denna fråga och i en Agendadebatt med S-politikern Stjernkvist avslutade Sjöstedt med att stolt deklarera: ”Vi är ett parti som håller vad vi lovar, har vi lovat att göra en överenskommelse och att vi ska förhandla om en budget så gör vi det”. Nu var det ju inte riktigt det man gick till val på utan på att driva frågan kompromisslöst. Inte stod det innan valet några V-politiker i talarstolen som med eld i stämman lovade att man skulle ”Göra en överenskommelse” eller förhandla utan några krav på resultat. Inte heller syntes några sådana texter på banderollerna i första maj-tågen.
Så snälla V; Stå utanför! Ta INTE ansvar! Fortsätt istället driva opinion och stötta all kamp i frågan istället för att genom någon förment ”realism” bidra till att debatten stryps.
Det är livsviktigt att hålla fast vid kravet på totalt stopp för skattefinansierade vinster i välfärden. Om inte riskerar denna, i dag av så många människor ifrågasatta, absurditet att normaliseras.