En av maj månads mest omskrivna tv-serier är Patrick Melrose. Fem avsnitt (det sista sändes i måndags på HBO Nordic) med Benedict Cumberbatch i huvudrollen som bygger på Edward St Aubyns hyllade romansvit.

I grunden är detta en berättelse om sadism och våldtäkt av barn inom en engelsk överklassfamilj. Vad som utforskas är inte bara miljön kring dessa övergrepp – en miljö som på olika sätt blundar för, tillåter och normaliserar vad som sker – men framför allt såren som aldrig riktigt läker utan tvärtom förs vidare genom generationer. Patrick Melroses värld är konstruerad som ett slags labyrint kring faderns våldtäkter och moderns förment tysta medgivande. Varför begick fadern övergreppen? Hur mycket visste modern och vilket ansvar kan hon i sammanhanget tillmätas? Vilka konsekvenser har övergreppen fått för Patrick och i förlängningen för hans barn? Vilket är hans eget ansvar? Är det möjligt att bryta med flera generationers destruktivitet? Hur hittar man ut ur labyrinten?

Av de frågor som ställs i serien handlar kanske ändå den mest intressanta om hur faderns övergrepp sanktioneras av den omgivning som både fruktar och beundrar hans auktoritet, psykopatiska drag och överklassiga dekadens. Svassandet för en immoralisk grymhet förbehållen världens ”stora människor” (förstådd i motsats till medelklassig moralism och sipphet) för tankarna till hovet runt vår egen Kulturprofil. Precis som i fallet med Kulturprofilen belyser berättelsen om Patrick Melrose medskyldigheten och svagheten hos dem som känner sig nödgade att ingå allianser med makten för att själva stå ut – och som gör detta på bekostnad av dem med minst makt och skörast psyken.

Porträtten av känslomässigt störda och förstörda individer är i Patrick Melrose oupphörligt intressanta, men hade varit outhärdliga utan någon form av presenterad utväg. Denna må upplevas som otillräcklig då den går genom enskilda individers moral och civilkurage, men i Patrick Melroses sjuka värld, där det är viktigare att inte vara tråkig än att visa medmänsklighet och integritet, blir faktiskt slaget för moralen ett tydligt ställningstagande.