Priset för bästa ståuppshow dedikerar Özz Nûjen till sin döda syster. Med sin Sverigeturné i 101 orter vill han få folk att rösta i valet, på alla partier utom ett – men inte det du tror.
– In är det svåra. Ut kommer man alltid.
Det säger platschefen Hala när hon skramlar med nycklarna så att Özz Nûjen och jag kan komma in bakom Rivals scen. Özz replik kommer blixtsnabbt:
– Precis som i Sverige. Ut kommer man alltid, upprepar han.
Stockholmsteatern Rival, där antifascisten och nöjeskungen Karl Gerhard en gång invigde den då toppmoderna biosalongen, är Özz Nûjens hemmascen. Häromveckan tog Özz hem Årets föreställning på Svenska standupgalan för sin show Medborgare Nûjen med 131 föreställningar i 101 svenska städer. Finalen är på Södra teatern på valdagen den 13 september. Så ja, de politiska skämten haglar även i den 90 minuter långa föreställningen. I veckan ska han spela i Märsta.
Mitt mål är ju att få folk att skratta så snoret rinner. Och sedan så ska de vilja gå och rösta.
Han slänger av sig sin puffiga dunjacka och slår sig ned i soffan. Här i logen, specialdesignad av kollegan Robert Gustafsson som har specifika krav på komfort: bland annat har ett kostsamt badrum installerats. Själv blir Özz nöjd om det finns kaffe. Men när jag ber honom att sätta sig vid sminkspeglarna blir det problem.
– Jag hatar sammet, klarar inte av känslan!
Kvickt plockar han upp en handduk ur ett skåp och brer ut över den mjuka, rosa stolen. Nu så.
Medan bilderna tas håller Özz en miniföreläsning för oss om nyöversättningar av Homeros Odysséen. Den senaste är gjord av en kvinnlig översättare och lägger fram en mindre smickrande bild av den grekiske sagohjälten, med mord och våldtäkter. Sådant som äldre manliga översättare tonat ned och omtolkat.
– Jag är nyhetsnarkoman, säger han för att förklara sitt oväntade intresse för antika grekiska epos.
– Så fort jag är ledig läser jag nyheter, helst text-tv.
Det blir mycket radiolyssning också i bilen på väg till föreställningarna ute i landet. Inte minst som nyhetsflödet är källan till en show som hela tiden måste uppdateras. Och det går fort nu.
– Nu pratar jag ju en del om Grönland. Vi blev medlemmar i Nato för att slippa krig och nu kanske det blir krig inom Nato. Är det inte typiskt Sverige att man tjatat om det i 40-50 år och så när man till slut hugger så blir det fel? Det var väl det sista vi trodde – att vi skulle behöva försvara Grönland.
Affischen till Medborgare Nûjen visar ett svenskt id-kort med de igenkännbara tunna säkerhetslinjerna och komikerns milt leende, vattenkammade huvud. Så även om turnén handlar om valet 2026, är showen djupt personlig. Den är dedikerad till hans syster Debbie, som avled bara 50 år gammal för snart exakt ett år sedan.
Özz blundar och lutar huvudet bakåt i soffan. Plötsligt ser han mycket trött ut.
– Min älskade syster. Innan hon dog hade hon ett enskilt samtal med oss alla. Jag ville få henne att skratta, men det slutade med att det var hon som fick mig att skratta. Det sista hon sade till sina barn var: ”Vad ni än gör, se till att bli fina och goda medmänniskor och att rösta”.
Priset han fick här om dagen betyder särskilt mycket. Han ser det som ett pris till henne.
– Debbie var advokat och människorättskämpe. Hon hjälpte kvinnor och barnfamiljer. Hon var min stora idol och är det fortfarande.
Han säger att han är glad över priset och uppmärksamheten, och plockar fram ett citat ur en recension i Sydöstran. Där står att han lyckas med något som inga panelsamtal klarar av, nämligen att han ”gör politiken begriplig, relevant och engagerande”.
Rivals scen lyser rött av strålkastarljusen mot de nästan 900 stolarna som ska fyllas när Özz ska hit igen i april för två föreställningar.
Är det viktigt att utstråla självförtroende när man kommer in på scenen som komiker?
– Nej då, inte alls. Du ska komma in som dig själv. Är du nervös så säg det. Det viktiga är att du vet vem du är och att publiken ser det.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Han ställer sig i mitten och tittar ut över den osynliga publiken: ”Så här mycket folk har jag inte sett sen jag hade kalas för att jag hade gått ned 15 kilo… inget att applådera, jag gjorde bara en omskärelse”, improviserar han.
Okej, så borde jag som judinna skoja om att jag inte sett så mycket folk sedan jag var på banken?
Jag ångrar mig genast. Usch, ska jag stå här och dra antisemitiska skämt?
– Banken, haha. Det där var så dåligt så det blev bra. Det är helt irrelevant om det är grovt, så länge det blir kul. Visst, det är inte okej, men det är roligt.
Forskaren och opinionsbildaren Tobias Hübinette har länge uppmärksammat och kritiserat de komiker som sprider nidbilder av asiater, nu senast när en film spreds med kändisparet Jenny och Niklas Strömstedt.
Vad tänker du om Tobias Hübinette när han kritiserar skämt om asiater?
– Han har naturligtvis rätt. Men ibland är man desperat och då tar man allt möjligt. Då finns det inga gränser för hur lågt man kan sjunka för att få folk att skratta. Så man är en riktig skratthora då. Men löjligast av allt var han ledarskribenten som kritiserade Hübinette i Nya Wermlands tidning. Stod där och pöste med armarna i kors i sin ledarbyline som om han vet allt.
– Men det blir också konstigt när någon säger det den andra inte får skämta om.
I Medborgare Nûjen är det riksdagens minsta parti Liberalerna som får mest stryk. Ett skämt går ut på att de är så små så det inte ens finns en öl med så låg alkoholprocent.
– Det är ett enkelt skämt, men de tycker att det är kul. Så klart beror det på publiken. Samt leverans och tajming.
Det har kostat mig mycket att skämta om extremhögern. Det har hänt att jag fått kämpa för mitt liv, med knytnävarna.
Ståupp, berättar Özz, är en judisk varietétradition från USA. Den har rötter i reformistisk judisk tro, men var ett sätt för många nyanlända att tjäna sitt levebröd och sedan blev det tv och radio med profiler som Jerry Seinfeld, Woody Allen, Amy Schumer och Sarah Silverman. Jag hittar en uppgift om att 80 procent av alla komiker i New York var judar år 1978. Så då måste vi skoja en stund om att kurder och judar har så mycket gemensamt. Det går hem.
– Du har väl hört om den där juden som bodde ensam på en öde ö?
Det har jag inte men börjar fnissa redan innan Özz drar in andan för att dra skämtet.
– Han byggde två synagogor. Så när de upptäcker honom 20 år senare frågar de: men varför bygger du två synagogor? För den andra skulle jag aldrig gå till!
Sådana konflikter och starka känslor finns i den kurdiska gemenskapen också. Höger- och vänsterfalanger.
Av de judiska komikerna är det Joan Rivers (1933–2014) som Özz uppskattar mest. En parant dam, dotter till ryska immigranter och som blev en berömd tv-personlighet. Ett gyllene skämt av henne går såhär: ”En man kan ligga runt hur mycket han vill. Om en kvinna är otrogen 19 gånger blir hon kallad slampa.”
– Jag såg henne live i Montreal för många, många år sedan. Grov i käften, ojojoj.
Om du hör ett bra skämt, kan du sno det då?
– Man kan bli imponerad av ett hantverk. Men i standup måste du utgå från dig själv. Visst, sno folks skämt, men efter ett tag kommer det att lysa igenom.
Så du blir inte stressad när du hör någon som är galet rolig och bra?
Jag skämtar om att jag är medlem i KKK, korta knubbiga kurder.
– Jag blir bara inspirerad och glad. När jag ser något vackert, roligt, fängslande eller förföriskt så blir jag betagen. Då vill man ju också antingen trumfa det eller göra det ännu vackrare eller bättre.
Vad är knepet?
– Att lära känna sig själv. Ta det jobbiga hos dig själv och gräv. Förhäv aldrig dig själv och var modig.
Skojar du om alla partier?
– Jag ger alla ministrar en känga. Men också oss svenskar, som är helt lamslagna. Politik är alldeles för viktigt för att läggas i händerna på politiker. Vi måste behålla maktbalansen. Avsätta politiker och sätta dit nya.
Men gör inte politikerna som de vill ändå?
– Det tar jag också upp, till exempel det här med privatiseringarna. 70 procent är emot dem. Medan 70 procent av politikerna i riksdagen i dag jobbar för skolföretag, vårdbolag och byggbolag. Det säger jag till publiken: när ni röstar, kolla upp om hen sitter i en bolagsstyrelse för ett skolföretag.
Jag kollar på hans turnéschema. Bara i Norrbotten är det 20 stopp. Kiruna, Gällivare, Haparanda, Kalix, Luleå, Luleå, Piteå, Skellefteå… Även förstäder som Södertälje, Bålsta och Hallunda. Junsele har 723 invånare.
– Jag har bokat upp Folket hus där som tar 260 gäster. Så om det blir fullt betyder det att var tredje junselebo är där. Det är en public service-grej för mig.
Du vill få folk att rösta. Men många röstar ju på Sverigedemokraterna. De gillar inte alls sådana som vi.
– De kanske gör det av frustration. Och de blir matade med så kallad ”sanning”. Det är ju det som har hänt i vårt samhälle de senaste 30–40 åren. Sverigedemokraterna har inte förändrats, det är de andra partierna som köpt deras bild av verkligheten. Men det finns andra bilder att ge.
Özz Nüjen och jag är ungefär lika gamla och har vuxna minnen av en tid när politiker unnade sig att vara lite mer avslappnade, som när Göran Persson dansade med kossan Doris (2001) eller Gudrun Schyman var med i Let’s dance (2010). Nu är allting bara gravallvar och krigsförberedelser.
Humor och politik. Hur går den kombinationen i dag?
– Jag är typ den enda ståuppkomikern som håller på med det i Sverige just nu. Det kostar för mycket tror jag. Jag vet svenska ståuppkomiker som har lagt av med att skämta om politik eller stå i frontlinjen med åsikter.
Till Sverige kom Özz och hans familj som flyktingar 1983 tillsammans med tusentals kurder. I en radiointervju har han beskrivit hur hans familj tvingades fly som åttaåring och hur de flydde över minfält – och att han fortfarande kan minnas lukten från natten. Ett annat minne är lättnaden över att i Sverige kunna prata kurdiska fritt, något som var förbjudet i Turkiet.
Men i Sverige har rasismen tidvis varit närvarande i Özz Nûjens liv. I tv-programmet Min sanning har han berättat om hur hans skämtande om extremhögern har lett till hotelser och hat, och att han ett tag tvingades växla mellan flera olika bostäder.
– Det har kostat mig mycket att skämta om extremhögern. Det har hänt att jag fått kämpa för mitt liv, med knytnävarna.
Du firar också att du varit artist i ett kvarts sekel. Har humorn förändrats på ett kvarts sekel?
– Samhället har förändrats i grunden. För 25 år sedan var många komiker frispråkiga och samtidigt väldigt politiska. I dag är det mer vardagshumor om att skruvkorken sitter kvar på pet-flaskan eller pinsamheter under dejting. Man vill inte trampa på några ömma tår.
Vad går bäst hem, höger- eller vänsterhumor?
– Det ligger i vårt DNA att heja på den lilla människan, som genom list och humor besegrar fienden som man tror är oövervinnerlig. Mitt mål är ju att få folk att skratta så snoret rinner. Och sedan så ska de vilja gå och rösta.
Vem är roligast av alla politiker?
– Det är den pompösaste av dem alla: Ulf Kristersson. Eftersom han spelar att han är ledare. Men det finns ingen pondus i honom. Hur han än försöker och anstränger sig. Och det är kul. Alla inklusive han själv vet vem som egentligen bestämmer. Det finns ju kortare män än han, absolut, men som har mer pondus. Den som är rolig att se på i debatterna är Nooshi. Hon avslöjar med ansiktet vad hon tycker och tänker.
Han himlar med ögonen för att imitera vänsterledaren.
– Så fort Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson drar något ur röven så ser man hennes resting bitch face.
Det ser mörkt ut med allting, men Özz försäkrar att han är en positiv jävel.
– Jag säger som jag brukar: så länge det finns kurder så finns det hopp.
Åren efter millennieskiftet dök en ny generation ståuppkomiker upp, som byggde en karriär på att skämta om sin egen invandrarbakgrund. Soran Ismail, Ahmed Berhan, Branne Pavlovic, Gina Dirawi, Zinat Pirzadeh. Många blir kvar i det facket, medan andra börjar erövra andra humorfält.
– För att få folk att veta vem du är måste du utgå från dig själv. Ta Johan Glans. Vem är han? Jo, han är från Skåne och har inga axlar. Han har kortärmade skjortor, väldigt lite pigment och är inte farlig för någon. Då får man fram en jävla kul figur. Så började han och nu är han en av våra absolut största.
– Samma med mig: jag skämtar om att jag är medlem i KKK, korta knubbiga kurder. När man väl är etablerad kan man ta sig an andra ämnen.
Han håller inte heller med mig om min spaning. Det finns flera yngre ståuppkomiker med invandrarbakgrund.
– Kaeli Abdi, född i Somalia till exempel. Hon är jätterolig!
Skrattar vi fortfarande åt samma saker, eller har polariseringen gjort att vi skrattar åt olika saker i dag?
– Folk pratar om polarisering som dåligt. Jag tycker det är bra. Om du inte polariserar mot fascism, vad är du då?
Vilken komiker är Sveriges sämsta?
– Oh my god. En dålig dag är det nog jag.
