Från min barndom i det fattiga nordöstra Göteborg minns jag den ständiga cirkulationen av prylar. Det fanns alltid något att ta med till kompisens mamma, en gratängform som inte fick plats i skåpen eller en deckare på spanska som cirkulerat bland latinosvenskarna. Sedan skickade mamman tillbaka något, kanske kunde vi ha nytta av en avancerad kattsandlåda, riktigt dyr var den, när nu Smulan gått vidare? Man bar alltid omkring på grejor mellan mammorna. Det gör man fortfarande i orten, där barnen släpar omkring gigantiska ikeakassar.
I Ruben Östlunds film Play från 2011, som handlar om ungdomsrånare, klass och etnicitet, finns ett sidospår i form av en vagga, som ställts på ett tåg. Den står i vägen, tågpersonalen gör allt mer irriterade utrop för att kontakta vaggans ägare, men ingen träder fram. Vaggan har tolkats som symbol för det ena och det andra (bland annat som stöd för den rasistiska teorin om migrationen som ett medvetet folkutbyte), men jag tänkte att vaggan inte var särskilt mystisk, bara ett sätt att skicka ett större föremål mellan två städer för den som inte har pengar till porto, och att den nog hämtades upp i god ordning på destinationsorten.
Man säljer knappast sommarstugan för att köpa ny vinteroverall av något av de dyrare märkena, men kanske villatillbehöret studsmattan för att delfinansiera köpet.
Förra året upptäckte jag med förundran medelklassens små marknadsutbyten. Först såg jag dem av en slump. Jag har därefter börjat följa fenomenet med visst intresse. Avlägsna bekanta med två höga löner, bilar och sommarstuga säljer sneda juniorsängar, avskavda hamsterburar och inkompletta småbarnscyklar till varandra som tokiga. Påtagligt ofta är det saker som de fattigare människorna som jag vuxit upp med inte skulle ha drömt om att kränga utan som självklart hade passats vidare utan något swishande inblandat. Det händer att grejerna är så slitna och vinda att jag blir förhäxad av sekundärskam och tvångsmässigt klickar fram ”säljarens alla annonser”.
Jag får kämpa för att inte trilla ned i vänsterpopulistiska antaganden om att fattiga i genomsnitt har högre moral. Ett rimligare antagande är att även ISK-klassen har problem med kassatorsk. Eller att de fick det när räntorna blev höga i förfjol. Man säljer knappast sommarstugan för att köpa ny vinteroverall av något av de dyrare märkena, men kanske villatillbehöret studsmattan för att delfinansiera köpet.
Jag gissar här, och det beror inte på slöhet, utan på att Sverige med skatteomläggningen 2007 slutade föra bok över hushållens skulder och förmögenheter. Ett försök att återintroducera datainsamlingen bekämpades hårt av högern och näringslivet förra året som ett farligt intrång på den personliga integriteten och ett hot mot företagsklimatet, och det blev en tumme ned. Det vi har är aggregerad data, vilket är otillräckligt för att dra säkra slutsatser. Men det sagt: det hejdlösa säljbeteendet talar för att delar av villaklassen upprätthåller en ekonomisk fasad. Och nej, ekonomiskt resursstarka människor har inte i genomsnitt lägre moral, men tydligen lite längre till skam.
