Den 23 juli i Wien avslutades den 18:e konferensen om hiv/aids. Trots rötmånad i svensk press har den legat i viss medieskugga. Det är synd. Trots stora framsteg i behandlingen av hiv-smittade och aidssjuka de senaste åren dör fortfarande 8 000 människor varje dag av sjukdomen.
Konferensen kunde presentera ett antal framsteg i preventionen av hiv-virusets spriding med ett gel för kvinnor som avsevärt minskar risken för smitta som höjdpunkt. Huruvida detta verkligen var ett framsteg diskuterades då ju inget gel i världen är lika säker som kondomer. Men på konferensen ledde nyheten till jubel då alla sätt som kvinnor själva kan ta till för att skydda sig ansågs vara viktiga framsteg. Mot smitta vid till exempel sexuellt våld hjälper ju inte krav på kondomer mycket.
Frågan om hiv/aids håller inte bara på att försvinna ur våra medier jämfört med när det var som mest uppmärksammat på 80- och 90-talet. Också politiker och aktivister i Sverige talar mindre om det. Undantaget är frivilligorganisationer med biståndsverksamhet, framför allt i Afrika, men deras budskap når tyvärr allt för sällan fram till de breda lagren.
På sistone har USA aviserat att de ska skära ned på sina bidrag till aidsforskningen och ryktet går att Tyskland och andra europeiska länder är på väg att följa efter. Redan sedan tidigare bidrar östeuropeiska regeringar med mindre än sin beskärda del. Detsamma med Afrika och Asien.
– Vaccinforskning kostar pengar. Behandling är väldigt dyrt och vi behöver medel till preventionsprogrammen, säger Dr. Nafis Sadik, FN:s speciella sändebud för aids i Asien och Stilla havsregionen, till nyhetsbyrån IPS.
Aktivister på aidskonferensen uppmärksammade värdlandet Österrikes hyckleri. Trots att det står bakom den har det självt inte bidragit till den internationella aidsfonden med en enda euro sedan 2001. I ett brev som visades upp på konferensen förklarade Österrikes regering att den för tillfället inte ”prioriterar hälsa” och därför inte ämnar bidra med några medel till fonden. Protester väcktes också mot att ingen från regeringsnivå deltog från de östeuropeiska länder som för tillfället har enorma problem med ökad smitta, framför allt bland det växande antalet sprutnarkomaner i Östeuropa och Centralasien.
Fortfarande är bromsmediciner otillgängliga för en stor del av Afrikas befolkning. I Zambia, där man nått en bit på vägen, får varje hiv-smittad cirka 187 dollar per person i utländsk hjälp. I Zimbabwe, som under en längre tid utsatts för omvärldens blockad, är den summan fyra dollar per person. 11-åriga Thambo ligger nu på en sjukhussäng i fosterställning på landsbygden i Zimbabwe och skriker av smärta. Troligtvis har hon fullt utvecklad Aids, skriver nyhetsbyrån IPS. Vad helst omvärlden anser att president Robert Mugabe ska straffas för kan det knappast vara hennes fel, men det är så det slår i praktiken.
Bolagens patent och förbud mot billiga kopior innebär att priserna på bromsmediciner hålls uppe så högt att fattiga länder bara med mycket stor hjälp från omvärlden har råd att köpa dem. Den rika världens drabbade kan fortsätta leva länge, relativt opåverkade, medan stora delar av den fattiga världen dör i samma omfattning som sågs bland framförallt homosexuella män i västvärlden under 1980-talet.
– När du upptäcker, som jag gjorde, att läkemedelsbolagen dumpat utgångna läkemedel i tredje världen …, tagit kraftigt överbetalt för dem och sedan dragit av dem som välgörenhet, då blir det till en metafor för den mest cyniska exploatering av de fattigaste och mest utsatta på jorden, som författaren John Le Carré uttryckte det i en intervju om sin uppmärksammade thriller om läkemedelsbolagen i det aidsdrabbade Afrika, Den trägne odlaren (Bonnier, 2001).
Sedan dess har naturligtvis en hel del hänt men bromsmediciner är fortfarande mycket dyra. Michel Sidibé, ledare för FN-organet UNAIDS, sade under konferensen i Wien att minskade bidrag riskerar att ”rulla tillbaka alla framsteg som gjorts det senaste decenniet”.
På sistone har också nya rön lagts fram om hur god näring avsevärt förbättrar möjligheterna för överlevnad för smittade.
– Det finns växande bevis på att mat och rätt näring är nödvändigt för att personer med hiv/aids ska leva ett hälsosamt liv längre och för att förbättra behandlingen av hiv/aids, säger Martin Bloem, FN:s matprograms chef för nutrition och hiv.
I en annan, möjlig, värld skulle stora resurser kunna gå till forskning mot sjukdomar som Aids istället för krig i Afghanistan och Irak. Matsuveränitetet skulle prioriteras i fattiga länder som idag inriktar sin marknad på export av råvaror och jordbruksprodukter till den rika världen. Näringsbrist skulle inte behöva förvärra sjukdomsbilden.
Inte heller skulle så kallade strukturomvandlingar, som nu sker, tvinga fattiga länder med enorma problem med aids att stänga sjukhus och i stället prioritera avbetalningar på enorma skulder till den rika världen. Priset på livsnödvändig aidsmedicin skulle inte sättas på en marknad dominerad av enorma multinationella bolag med bara vinster som mål.
Detta tål att påminnas om ibland. Särskilt i valtider är det lätt att de stora, viktiga frågorna skjuts i bakgrunden för det dagspolitiska. Personpolitik och dagsaktuella utspel kan skymma blicken för vad vänstern verkligen står för. Samarbete, inte konkurrens, skulle kunna lösa våra gemensamma problem.
För närvarande behandlas fem miljoner människor för smittan medan tio miljoner står på väntelista. Det är en dödens och skammens väntelista för de rika länder som nu vill dra ned på bidragen. HIV-relaterade dödsfall kan, enligt FN, reduceras med ytterligare 20 procent mellan 2010 och 2015 men då krävs att åtminstone nuvarande nivå på och riktlinjer för behandling upprätthålls. Med mer pengar kan man naturligtvis göra mer och intensifiera forskningen kring ett vaccin. Det är fortfarande en ödesfråga för mänskligheten.
