Min bror

Jamaica Kincaid.
Övers. Niclas Nilsson.
Tranan.

Jamaica Kincaid föddes 1949 på Antigua men flyttade tidigt till USA där hon blev författare och Harvardprofessor. Men trots att hon levt den största delen av sitt liv någon annanstans är det barndomen på den karibiska ön Antigua, och mer specifikt modern, hon ständigt återvänder till i sitt författarskap. Liksom många av litteraturens modersgestalter kastar denna en stor, despotisk skugga över allting. Så även i romanen Min bror från 1997, med vilken förlaget Tranan fortsätter sin utgivning av Kincaids författarskap.

I denna bok återvänder den vuxna författaren till sitt barndomshem när hennes bror insjuknar i aids. Han föddes när hon var tretton, bara några år innan hon lämnade hemlandet och de har aldrig känt varandra. Medan hon har gjort karriär som författare har han mest drivit runt, missbrukat och varit arbetslös. Det avstånd som skiljer dem illustreras obarmhärtigt i en tragikomisk scen där den döende brodern frågar om ett stycke i en av systerns romaner där en moder försöker abortera det som ska bli hennes yngsta son. Handlar det om honom, frågar brodern som är yngst, varpå systern som mycket väl vet att det gör det skrattar högt för att sedan nedlåtande förneka det och förklara för sin obildade bror vad fiktion är.

Rasism, klass och homofobi möts i synen på hiv och aids

Precis som i Kincaids andra romaner är alltså skildringen av relationen till familjen brutal och krass. Författarjaget skriver flera gånger att hon inte älskar brodern, och att den dominanta modern börjar hata sina egna barn så fort de växer upp och utvecklar en egen vilja. Ändå öppnar broderns sjukdom och död ett sår i henne. Ett sår som till stor del har att göra med relationen till platsen hon kommer ifrån. Kincaids beskrivningar av hemlandet ger inte sällan uttryck för ett internaliserat förakt. Författarjaget tycks delvis ha internaliserat den koloniala blicken på hur människor uppför sig och pratar. Och brodern symboliserar i mångt och mycket allt det hon lämnat och allt det hon skalat bort från sig själv när hon blev uppburen amerikansk författare.

En av Kincaids styrkor är att hon låter dessa såriga, aggressiva känslor ta plats i texten samtidigt som hon uppvisar en medvetenhet om den koloniala ordning som skapat det förakt som jaget känner gentemot sin bror och mor. Hon beskriver också hur rasism, klass och homofobi möts i synen på hiv och aids. Brodern är en av dessa svarta män som inte skulle ha tillgång till de mediciner som ändå fanns vid denna tid, om det inte vore för hans syster.

Kincaid arbetar mycket med upprepningar och utvikningar för att understryka vissa motiv, och låta andra liksom bryta sig in i berättelsen i parentesform. Det fungerar ofta bra, men vissa av upprepningarna tycks istället vara oavsiktliga, som om boken inte redigerats ordentligt. Det är synd på en annars elegant och brutal berättelse om sorg, hat, självhat och kärlek.