År 2016 satt jag på ett kommunstyrelsemöte i Arvika. Det låter kanske inte så muntert, men den här gången var glädjen påtaglig både till höger och vänster efter ett extra tillskott från staten som plötsligt gjorde budgeten genomförbar. Men i handlingarna fick stödet inte kallas vid sitt rätta namn: ”välfärdsmiljarderna”.
Jag punkterade stämningen när jag frågade: ”Så… är det här Vänsterpartiets välfärdsmiljarder?” Det blev stelt. Alla ville ha pengarna – men ingen ville erkänna avsändaren. Motvilligt medgav man att skänken från ovan kom från vänsterhåll.
Samma logik såg vi 2021 när Socialdemokraterna behövde Vänsterpartiets röster för att Magdalena Andersson skulle bli statsminister. Bara veckor innan hade V fällt den S-ledda regeringen över frågan om marknadshyror. Socialdemokraterna mobiliserade till och med partister – och medlemmar i Pensionärernas riksorganisation – för att hacka på V:s krav om höjd garantipension. När dammet lagt sig stod de med minst i plånboken och Vänsterpartiet som vinnare. Plötsligt började S skryta om att de själva genomfört reformen.
Våra motståndare finansieras av krafter som ingen ensam kan tämja. I Vänsterpartiet har vi varandra.
Visst har Vänsterpartiet gjort misstag. Men när läget varit avgörande har vi röstat rätt.
I partiledardebatten i Sveriges Radio P1 den 17 september hettade det till en enda gång – när Ulf Kristersson (M) anklagade S för kopplingar till gängkriminella och Magdalena Andersson (S) svarade med samma mynt. I övrigt var samsynen kuslig, inte minst i ekonomisk politik och kriminalpolitik, där Socialdemokraterna i praktiken imiterar Moderaterna. Skillnaden är att M tydligt vill fortsätta regera med SD som underlag, medan Magdalena inte kunde säga något säkert om sin sida – särskilt inte om Vänsterpartiet.
Internt i V har det varit flera turer: hot om avhopp, beklagliga händelser och beslut som det går att ha skilda meningar om. Samtidigt har det på högersidan vuxit fram en ”fascistisk hydra”, där både liberaler och konservativa nu utgör huvuden. Rasistskandaler, korruptionsliknande kopplingar till näringslivet och jävsmässiga beslut passerar utan att Ulf säger ifrån. I det landskapet är Vänsterpartiet riksdagens viktigaste oppositionskraft. Politiken jag nämnt ovan hade aldrig blivit av utan partiets medlemmar – och utan er hjältar som sitter i genom långdragna möten i kommun- och regionfullmäktige samt i utskott.
Själv har jag periodvis låtit medlemskapet glida – mest av glömska, ibland på grund av rapporter om det interna livet som inte direkt gjort mig mer entusiastisk. Men: utan Vänsterpartiet hade vi haft marknadshyror, fler kommuner hade pressat sönder sin omsorgspersonal och pensionärerna hade gått miste om sin höjning. Det är ett axplock av vad vår organisation levererar – så länge vi står upp för den. Det är ett år kvar till valet. Våra motståndare finansieras av krafter som ingen ensam kan tämja. I Vänsterpartiet har vi varandra.
