Katolska kyrkan i Karlstad har vandaliserats femton gånger. Även prästens bil har skadats. I skrivande stund är det oklart om det är rasister, islamister eller satanister som ligger bakom. Att det är ett hatbrott torde vara tydligt. En ensam galning, som det brukar heta, skulle inte vara så ihärdig.
Polisen har inga spår.
Såvitt jag vet är det ovanligt att satanister tar till handgripligheter. En gång har jag upplevt det, i Clara kyrka i Stockholm. Då handlade det om avföring framför altaret – äckligt, men inte livsfarligt.
Det systematiska våldet mot katolska kyrkan i Karlstad tyder på en medveten organisation. I församlingen finns många nyanlända, vilket skulle kunna göra den till måltavla både för rasister och jihadister.
Det svenska samhällets oförmåga att skydda människor som utsätts för hatbrott börjar kännas allt mer skrämmande. Delvis handlar det om neddragningen av polisen. På landsbygden har ”ring polisen” nästan blivit ett skämt. Det är inte småbrott vi pratar om när asylboenden brinner. Förr eller senare kan någon brinna inne.
Inte heller de talrika dieselstölderna på landsbygden är harmlösa, även om de givetvis inte kan jämföras med brott mot hälsa och liv. De slår sönder ekonomin för kämpande småföretagare och skapar så både arbetslöshet och hopplöshet.
Det brukar vara högerns sak att ropa på fler poliser. Men vi som har hjärtat till vänster måste inse att den känsla av att vara övergiven av samhället som alltmer sprider sig när polisen inte kommer – i Karlstad, i Husby eller i Moskosel, är en grogrund för såväl psykisk ohälsa som mörka politiska krafter.
Det hela ackompanjeras dessutom av nedlagda vårdcentraler, bibliotek och fritidsgårdar. Samhället drar sig tillbaka, såväl från förorten som från landsbygden. Område efter område av samhällsbygget sätts på undantag. Samtidigt pumpas pengar in i RUT och ROT vilket gynnar en konsumistisk, överdådig livsstil – privatkonsumtion i stället för samhällsidentitet.
Utförsäljningar och upphandlingar förstärker känslan av att samhället drar sig undan. Taxichaufförer som kör färdtjänst och sjukresor arbetar tio tolv timmar om dagen. Underentreprenörer i tre fyra led har blivit förödande för järnvägsunderhållet. Kriminella gäng startar bolag som utför personlig assistans.
Det nyliberala tänkandet har smugit sig in på område efter område. Vi inom vänstern har en viktig uppgift att påminna om att en annan värld är möjlig. Vi måste underifrån visa den möjligheten, så som de svenska folkrörelserna en gång gjorde.
Under tiden borde det gå att nå en bred politisk enighet om att vi måste kunna skydda de allra mest utsatta, misshandlade kvinnor och de som utsätts för hatbrott.
