Elisabeth Rynell är från början poet. Hennes prosa är också mycket poetisk, i meningen vacker.

Men den är även mycket konkret och precis, på gränsen till ekonomisk – och det menar jag som något mycket positivt. Språket har en oerhörd spänst, det driver framåt i högt tempo men utan att stressa det minsta. Det finns ingenting onödigt, inte minst longör. Det är en ren njutning att läsa.

I romanen Hitta hem finns två parallella berättelser. Båda utspelar sig i en brytningstid, en under reformationen, den andra någon gång på 1950- eller 60-talet när Välfärdssverige tar form.

Huvudpersonerna i båda berättelserna är kvinnor, unga kvinnor på väg ut i livet. Det är en kvinnlig roman i ordets bästa bemärkelse. Den beskriver, och i någon mening också skapar, ett kvinnligt universum, där det kanske inte framkommer något nytt eller sensationellt, men där det välkända får nya dimensioner och ett nytt djup.

De två kvinnorna är lite av utbölingar, de känner sig utanför och annorlunda, och deras strävan är titelns ”hitta hem”. Det blir en upptäcktsresa på både det inre och det yttre planet. En av bokens stora fördelar är det dialektiska förhållandet mellan individ och samhälle. Huvudpersonerna lär känna sig själva samtidigt som de växer som människor genom att utforska världen.

Tanken är att det finns en plats i världen för oss alla, en radikal och djupt humanistisk idé. En invändning som jag har är att berättelsen som utspelar sig under reformationen har tydliga drag av ödesbestämmelse, med dunkla metafysiska motiveringar, något som för övrigt står i direkt motsättning till en uppfattning som också uttrycks mycket starkt i boken, att vi är fria att upptäcka och forma våra liv.
En annan svaghet är att Rynell, som uppenbarligen ogillar den folkhemska modernitetskulten, tenderar att istället nostalgiskt längta efter en tänkt varm gemenskap som fanns där innan höghusen i förorten byggdes.

Vägen hem leder alltid framåt, aldrig bakåt.