Så är då den socialdemokratiska kongressen till ända. Det är inte vilken kongress som helst. Det är den typ av kongress där framtida regeringspolitik beslutas. Efter kongressen verkar båda sidor på något vis nöjda, höger som vänster. Ändå har ju partiets politik förändrats måttligt under dessa dagar.

Inrikespolitiskt var den stora knäckfrågan vinster i vård och skola. Partiledningen och högern är nöjd med att det inte blev något förbud att ta ut vinst från skattefinansierad välfärd som vård och skola. Vänstern är nöjd med att den lyckades få med en principförklaring att Socialdemokraterna, egentligen, är motståndare till vinster i välfärden.

De Ipred-kritiska ombuden var nöjda med att partiledningen gick med på att frågan ska ses över och partiledningen var nöjd med att de inte tvingats till att riva upp den.
SAP ett stort parti och måste kompromissa för att överleva. Och kanske är det därför inte konstigt att ombuden, inför ett valår, väljer att fokusera på det gemensamma, istället för på det som skiljer åt. Ingen ville heller försvaga Mona Sahlins ställning och få det att i riksmedia se ut som om hon blev överkörd av sin egen kongress, det skulle kunna äventyra den önskade valsegern.

Vänsterpartistiska funktionärer och förtroendevalda verkar också positiva inför den loja kongressen. Att Lars Ohly fick hålla tal på kongressen var historiskt, visst, men kan det verkligen vara rätt taktik inför det rödgröna samarbetet att så tidigt nöja sig med så lite och dessutom göra det med så glada miner?
Socialdemokraterna kallade detta för sin jobbkongress, men ur den kom nästan ingenting konkret om jobb. Anne-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja skriver i Aktuellt i Politiken att man ska titta under styckena Klimatpolitik och Bostadspolitik för att hitta jobbpolitiken, men det känns, trots goda satsningar på byggande av bostäder och satsningar på kollektivtrafik och ny miljöteknik, som för magert för att kallas Jobbkongress.

Troligtvis är väljarna smartare än att det räcker med att nämna ordet ”jobb” för att de ska få förtroende för ett visst partis ekonomiska politik. Vad man hittills kan se av Vänsterpartiet, ger vid handen att inte heller det i valrörelsen kommer att prioritera frågan om den ekonomiska krisen och skapandet av nya jobb, utan fokusera på välfärdsfrågor. Socialdemokraterna verkar göra detsamma.
Risken för trängsel i mitten är uppenbar. Likaså risken för att Vänsterpartiet, i sin iver att vara alla till lags, kramar ihjäl sig självt när det omfamnar socialdemokratin.

Där är EU-frågan ett bra exempel. Om Vänsterpartiet ändrar sin uppfattning för att det faktiskt uppfattar en ny politik som bättre är det en sak. Men satt i sitt sammanhang tror nästan ingen på att det inte finns ett samband mellan den nya regeringskonstellationen och Lars Ohlys nya linje om avskaffande av utträdeskravet. Väljarna brukar inte gynna dem som låter andra sätta agendan och snällt följer efter.

För den socialdemokratiska vänstern är det bästa att Lars Ohly och Vänsterpartiet fungerar som pådrivare och då krävs det både gott självförtroende och en profil, till vänster!, i valet. Den profilen måste inte bara vara tydlig, den måste också skilja ut partiet från sin storebror SAP.
Nå, visst fanns också positiva beslut på denna lite loja tillställning. Den tredelade föräldraförsäkringen är välkommen och känns nu säker som en eventuell rödgrön regerings prioriterade reformer. Den begränsade etableringsrätten för friskolor ska inte underskattas. Att en etablering ska kunna skjutas upp i två år och att det ska räcka som skäl att elevunderlaget inte räcker till, är viktiga verktyg för frustrerade kommunalpolitiker som hittills tvingats tacka ja till nya skolsatsningar samtidigt som de sett de kommunala skolorna tömmas på elever, försämras och i förlängningen lagts ned.

Vettig kritik av kongressen har kommit från så olika håll som Göran Greider i Dala-Demokraten och från Dagens Nyheters ledarredaktion. Greider påpekar att det är märkligt att det ska vara svårt för kongressen att uttrycka ”att offentlig sektor är och måste förbli en av de viktigaste skaparna av jobb, nu och i framtiden”.
Dagens Nyheters huvudledare skriver att ”trängseln i mitten” kan bereda väg för Sverigedemokraterna och ”visionär politik behöver inte vara detsamma som ideologisk renlärighet. Det handlar om att presentera en idé om vilken sorts samhälle man strävar efter /…/ Som framtidsvision räcker varken höjd a-kassa eller fler jobbskatteavdrag särskilt långt.”
Jag kunde inte ha skrivit de bättre själv.