Återigen upprörs omvärlden av israeliska massakrer i Palestina. Egentligen är det en utdragen massaker som pågår. De spektakulära helikopterattacker som vi ser på tv, kompletteras med mindre spektakulära utomrättsliga avrättningar, ”misstag” och ”incidenter”.
En stor andel av offren är barn – 80-90 procent är civila. Den israeliska armén refererar till de flesta enskilda händelser i denna utdragna massaker som olycksfall. Men det krävs ingen större militär kännedom för att inse att om man skjuter direkt från attackhelikoptrar rakt in i bostadshus, då dör civila. I Gaza, ett av världens mest tättbebyggda områden, innebär Israels sätt att agera garanterat enorma andelar civila offer – det är självklart något som Israel kalkylerar med i varje aktion.
Om man vill hitta ett område där Bushs terrorkrig tillämpas fullt ut, är det i ställen som det ockuperade Irak och i Israels ockupation av Palestina. Här gäller preventiva aktioner före domstolar. Här får individer plikta bara för att de befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.
Och här tillämpas godtyckliga och kollektiva bestraffningar. Utegångsförbud, handelsembargo. En stor del av våldet är en logisk följd av ockupationen: det går inte på något ”rättvist” sätt att bekämpa ett folk som slåss för sin legitima frigörelse. I det palestinska fallet har bara valet i januari 2006 gjort allt mycket tydligare. Palestinierna valde en regering som de betrodde, bland annat för att hävda kraven mot Israel. USA agerade mer intelligent, när krav på ockupationens avslutande helt enkelt förbjöds i partiernas valprogram i god tid före valet. Israel annulerade i själva verket valresultatet och svarade med att svälta ut hela befolkningen. Med hjälp av löjeväckande (att helt ge upp väpnad kamp på palestinskt territorium) och orealistiska krav (att Hamas utan någon form av folkrättsliga garantier skall erkänna staten Israel, som i sin tur inte erkänner Palestina) har Israel fått uppbackning av EU och USA för denna politik. Medan massakrerna hittills kostat mer blod än utsvältningen, är det utsvältningen som grundligt klätt av EU –länderna. Det finns ett inte så litet mått av självgodhet i detta agerande från Europa – demokratins högborg. Men demokratiska stater som underkänner demokratiska val undergräver i längden sin egen legitimitet i världens ögon. Det kommer också EU få märka.
Hopplösheten i det palestinska fallet är så akut att många har slutat förstå vad som ligger bakom den. Här ligger också en utmaning för alla som vill se en lösning. Det är svårt, för det finns inte några speciellt positiva tecken i situationen idag. Men varaktiga opinioner byggs inte bara av protester, de kräver lösningar. Och det finns början till lösningar.
Till att börja med sitter den svenska regeringen på en nätt påverkansmöjlighet. Sverige har ett intimt samarbete med den israeliska försvarmakten. Mindre viktigt militärt än politiskt: Sverige legitimerar våldet och gröper ur sitt förtroende. Detta är enkelt: avbryt samarbetet.
Den andra möjligheten finns explicit i det associationsavtal som EU skrivit med Israel. Avtalet tillåter Israel att, som inget annat land i Mellanöstern eller Asien, ha full tillgång till den europeiska marknaden. Men i avtalet ingår också förpliktelser från Israel att respektera mänskliga rättigheter och folkrätten. Eftersom Irsael nu uppenbart bryter mot detta, är det inte svårt att anse avtalet upphävt. EU har hittills pratat mycket om möjligheten till svar på det israeliska våldet, men gjort föga. Nu är det dags att få någonting gjort.
Slutligen finns bojkotten av israeliska varor, en historiskt sett effektiv strategi, som både skapar opinion och ger ekonomiska effekter, tillämpad på rätt sätt.