BOK

Ingen kommer undan Olof Palme
Göran Greider.
Ordfront förlag, 2011.

När Göran Greider, 25 år efter mordet, skriver sin bok om Olof Palme tar den spjärn mot Henrik Berggrens hyllade biografi Underbara dagar framför oss. Även om han också blir förförd av dess  språk vägrar han acceptera den bild av Palme som liberal modernist som Berggren målar upp. Palmes socialism görs där till en fin ”gå bort-kostym” i stället för de ”skitiga arbetskläder” som Göran Greider ser.
Via de adresser där Palme bott  får han möjlighet att studera hur både Palme och det svenska samhället utecklades i en rasande takt under bara några decennier. Men också hur det har utvecklats efter hans död.
På Östermalm där Palme föddes får han anledning att fundera på hur borgarsonen betraktades med det hat som endast en förrädare ur de egna leden kan frambringa. I radhuset i Vällingby får han chansen att se det moderna, mycket jämlika, Sverige växa fram. I Gamla stan får han prata om skillnaden mellan arbetarrörelsen och den politiska elit som befolkar det område Palme bodde vid sin död men också hur Gamla stan förvandlats från folkligt kvarter till turist- och musealt centrum.

Greider lyfter fram rörelsemänniskan och den demokratiska socialisten Palme. Han menar att fenomenet Palme inte kan förstås utanför den enorma apparat som  arbetarrörelsen en gång var i vårt land, pågott och ont. Mest gott, menar Greider. Palme älskade rörelsen och rörelsen älskade honom. Greider lånar till och med en gammal bolsjevikisk tes och kallar relationen mellan rörelsen och staten för ”dubbelmakt”.
Han lyfter fram sin tes om att ”rörelsen är budskapet”. Utan en satsning på organisationen är ingen ny socialdemokratisk politik, hur bra den än må vara, värd ett dugg. En ideologisk renässans är inte möjlig utan en organisatorisk renässans. Helt riktigt påpekar Greider det tragiska i att de enda som på allvar satsar på att bygga upp en stark politisk rörelse idag är Sverigedemokraterna.

Den demokratiska socialisten Palme ser Greider trots att han erkänner att Olof Palme aldrig förstod eller ens tyckte om tanken på löntagarfonderna. Den offentliga sektorns utveckling i Sverige var enligt Greider en form av socialism i sig. Han lyftar fram gamle TLM-kollegans Peter Antmans resonemang om att vid en viss tidpunkt på 1980-talet var 40 procent av svenskarna anställda i en sektor som stod helt utanför marknadens kontroll och styrdes av behov. Istället för att nationalisera befintliga arbeten skapades nya ur det arbete som innan gjordes oavlönat, framför allt av kvinnor. Palme försvarade tanken på en offentlig behovsstyrd välfärd ursinnigt och Lisbet Palme lär på en middag ha skällt ut Kjell-Olof Feldt när han dryftat att han kunde tänka sig privata alternativ i skolan. Greider menar stt denna Palmes demokratiska socialism missas i de senaste Palmebiografierna, såväl hos liberalen Henrik Berggren som hos trotskisten Kjell Östberg.

När han till sist pekar framåt talar han om ”ett tredje steg” som skulle vara ett grönt projekt som drivet av en ”marxistisk impuls” också tog demokratin ut på arbetsplatserna och som inkorporerade Göran Perssons avsomnade idé om ett grönt folkhem. Men han ser själv ingen som helst tendens inom socialdemokratin att detta kommer att ske. Av debatter om funktionssocialism, demokratisk socialism, fondsocialism, blandekonomi, reformism, folkhem och det starka samhället konstaterar han att det enda som var kvar i 2010 års valrörelse var det lilla ordet ”välfärd”.
Greider konstaterar välvilligt att Vänsterpartiet idag är det parti som låter mest som Olof Palme och sätter därmed fingret på den ömma punkten, vare sig han menat det eller ej. Att Vänsterpartiet idag mest påminner om svensk socialdemokrati a la 1980-talet är ju egentligen ingen god sak, utan en smärtsam påminnelse om att det saknas egna tankar i den före detta kommunistiska rörelsen.