Okategoriserade 02 september, 2010

Partiet som inget vet

Sedan valrörelsen kom igång på allvar, har Folkpartiet gjort minst sex utspel som involverar ”nyanlända”, ”invandrare”, ”flyktingar”. När Flamman granskar innehållet är det slående inte bara de främlingsfientliga antydningarna utan att Folkpartiet inte har en aning om vad de pratar om.

I valtider är valutspel en del av vardagen. Medan majoriteten av partierna tävlar med varandra om vem som ska vaska fram flest jobb, ta Sverige ur den ekonomiska krisen, minska ungdomsarbetslösheten och effektivisera vården så väljer Folkpartiet att lägga krut och medieutrymme på ”integrationsfrågor”, som partiet utrycker det.
”Föräldrar till barn som är födda utomlands tar ut 70 till 80 procent av föräldraförsäkringen när barnen är mellan fyra och sex år gamla, till skillnad från svenskfödda barn, vars föräldrar tar ut 90 procent av föräldraförsäkringen innan barnet är tre år.” Det säger Integrations- och jämställdhetsminister och folkpartisten Nyamko Sabuni, som i sin nyutkomna bok Det nya Sverige föreslår två olika system av föräldraförsäkring – ett för de som bor i Sverige och ett för de som nyligen kommit hit. Hon säger sig vilja se en snabb integration av nyanlända kvinnor och barn. Uttag av försäkringen när barnen är så pass gamla blir i stället en ”inlåsning”, menade Sabuni i Sveriges radios Studio ett den 17 augusti. ”Det är ett stort hinder i integrationen”, slog hon fast.

Tre dagar senare
släpptes rapporten Outnyttjad föräldrapenning där Försäkringskassan undersökt hur många föräldraförsäkringsdagar som ”brinner inne”, det vill säga inte blir utnyttjade. Föräldrar till barn födda i Sverige jämförs med dem till barn födda utomlands. Undersökningen tar således avstamp i barnets födelseplats, till exempel ”Norden utom Sverige”, ”EU25 utom Norden” eller ”Afrika söder om Sahara”, baserat på barn födda mellan åren 1995 och 2001. Enligt Försäkringskassan kan man anta att majoriteten av föräldrarna är födda i samma land som barnet.

I lyssnarens öron
kan Sabunis förslag låta rimligt – självklart ska barn gå på förskola, och naturligtvis ska kvinnor kunna arbeta i stället för att fastna i hemmet! Men stämmer det att 70 till 80 procent av alla barn födda utanför Sverige stannar hemma mycket längre med sina föräldrar än barn födda i Sverige? Rapporten har facit: svenskfödda barn födda år 2001 förlorade 35,9 hemmadagar. Med andra ord avstod deras föräldrar från att ta ut 35,9 dagar av de sammanlagt 480 dagar försäkringen omfattar, fram tills barnet fyllt åtta år eller avslutat sitt första skolår. Barn födda i Afrika söder om Sahara förlorade 276,5 dagar. Barn födda i Mellanöstern, Nordafrika och Turkiet förlorade 277,9 dagar och barn som var födda i Latinamerika förlorade 210,9 dagar. Högsta siffran var barn födda i Norden utom Sverige som förlorade hela 361,1 dagar, följda av barn födda i Oceanien som förlorade 308,6 dagar. Rapporten tycks alltså säga raka motsatsen till Sabuni: föräldrar till barn födda utomlands tar ut överlägset minst föräldraförsäkning – inte mest. Rapportförfattarna ser en tendens – det är föräldrar med mycket hög inkomst eller mycket låg som inte utnyttjar sina dagar. Men utbildningsnivå och huruvida familjen är ”stabil” eller inte påverkar också uttaget. Därför blir den höga siffran för barn födda i de nordiska länderna slående.
– Tyvärr har vi inte svar på varför barn födda i Norden utom Sverige är den största gruppen som inte tar ut sina dagar. Vi måste göra en annan undersökning om vi ska komma fram till det. Men min hypotes är att de som har bra föräldraförsäkring i sina ursprungsländer, som Norge, får försäkringen därifrån och tar inte ut här i Sverige, säger Jan Almqvist, verksamhetsområdeschef för Försäkringskassans avdelning för analys och prognos

Nyamko Sabuni menar att invandrade kvinnor tar ut 70 till 80 procent av dagarna när barnen är relativt gamla. Säger er statistik det motsatta?
– Det säger i alla fall att de inte tar ut så många dagar, men om det är det motsatta vet jag inte. Det vill jag inte kommentera, säger Jan Almqvist.
Enligt Sabunis pressekreterare har ”inte ministern möjlighet att medverka” i en intervju i Flamman. Men på Sveriges radio specificerar hon sitt förslag:
– Vi kan utforma föräldraförsäkringen [för nyanlända] så att det blir en typ av avtrappning beroende på hur gammalt barnet är.
Men Sabuni har ännu inte svaret på hur detta ska lösas rent tekniskt. Men om detta blev verklighet, vad skulle det innebära för människor i Sverige?
– Då är man på det sluttande planet – att man frångår de mest klassiska principerna om likhet inför lagen, säger Peo Hansen, docent och lektor i statsvetenskap. Han jobbar på REMESO, institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet.

Enligt den folkpartistiska riksdagsledamot Gulan Avci handlar det om att Sabuni vill lyfta en viktig diskussion.  
– Men det innebär inte att Folkpartiet står bakom förslaget, säger hon till Flamman.
Men är hon inte minister och representant för partiet?
– Ministrar har rätt att skriva böcker. Men detta är inte Folkpartiets politik och inte Alliansens politik. Men det måste vara öppet för diskussion utan att man beskylls för att vara rasist. Det måste vara högt i tak i politiken.
Folkpartiet pratar mycket om kunskap – blir det då inte skevt att göra ett sådant utspel utan att ens ha på fötterna?
– Man måste kunna väcka olika förslag, eller hur? Det är uppenbart ett problem för invandrarkvinnor att ta sig ut på arbetsmarknaden. Om Nyamkos förslag är rätt eller fel får man se i framtiden.
Hon föreslår två olika lagsystem för samma människor i samma geografiska område.
– Nyamko Sabuni är en företrädare för Folkpartiet. Det finns många andra. Vi har ett demokratiskt tillvägagångssätt. Det är upp till våra medlemmar att besluta om det här ska vara Folkpartiets politik eller inte, säger Gulan Avci, som själv den 15 augusti återigen väckte frågan om språktest som krav på medborgarskap. Ett krav som numera står inskrivet i Folkpartiets partiprogram.

Avci menar att anledningen till att Folkpartiet fortsätter att driva frågan beror på att de inte har fått något gehör för den i alliansregeringen. Men hon har inga siffror på hur många som inte kan svenska i Sverige i dag.
– Jag har inga sådana siffror i huvudet, men tyvärr är det allt för många som inte kan prata svenska. Jag har många egna erfarenheter. Jag är uppvuxen i en invandrartät förort och känner många kvinnor och män som inte kan prata svenska.
På Skolverkets hemsida kan man få fram statistik på hur många som årligen påbörjar, avslutar eller fortsätter på SFI, Svenska för invandrare. En exakt siffra på hur många som inte behärskar det svenska språket finns däremot inte.

Peo Hansen säger
att Nyamko Sabuni och Folkpartiet har gjort sig kända för att inte ha tillräckligt mycket fakta:
– Nyamko Sabunis adelsmärke är att inte ha på fötterna. Det är någon slags punschveranda-politik. Man yppar sig oförberedd och det är givetvis i syfte att skicka upp testballonger på någonting som man kanske ska driva sedan. Hennes utspel är väldigt oförberedda, med ytterst lite siffror och fakta att grunda sig på.
Han tror att syftet med att driva dessa frågor är att ”fokusera på pseudoproblem”.
– Det här är en symbolpolitik som är en light-version av de högerextrema partiernas mer raka bud.
Dagen före intervjun med Flamman stod Gulan Avci i Expressens valstuga och visade upp en blå burka i syfte att väcka debatt och ”visa solidariet med kvinnor som lever under förtryck i Afghanistan”. Men i årets valrörelse var det partiets ledare, tillika utbildningsminister Jan Björklund som var först ut i slöjdebatten, när han i början av augusti sad
e sig vilja ändra skol- och högskolelagen. Enskilda rektorer ska kunna förbjuda elever och lärare att bära nikab och burka på sina skolor.
Flamman ringde upp skolverket för att se hur många elever respektive skolpersonal som bär något av dessa två plagg på landets skolor.
– Det här är ingen information som ingår i vår officiella statistik. Det finns ingen sådan statistisk på det, säger Therese Sehlstedt, undervisningsråd på verket.
På frågan om sådana uppgifter kommer att finnas i framtiden är hon osäker.
– Regeringen styr vilka data vi samlar in. Men det skulle vara väldigt komplicerat att ha med detta i den officiella statistiken. Den här uppgiften är en sådan uppgift som man skulle kunna tänka sig att man hänför till etnicitet, men enligt personuppgiftslagen så får man inte föra något register över etnicitet hos individen, säger hon.

Gulan Avci medger att det inte är många kvinnor i Sverige som bär burka eller nikab. Men hon ser ett problem i att DO fortfarande inte gett besked i fallet med den förskolelärare som fick veta att hon inte kunde bära nikab.
Men är det ett så stort problem att den bör göras till en valfråga?
– Det handlar inte om att göra det till en valfråga. Det är ett problem att DO inte ger ett besked innan valet för att hon inte vill göra det till en politisk fråga under valrörelsen. Man kan inte resonera på det här sättet.
Förutom att Nyamko Sabuni nyligen föreslog en låglönemarknad för invandrade personer som enligt henne saknar ”skoltradition” så bjöd hon också in sverigedemokratiska väljare att lägga sin röst på Folkpartiet i stället, i en intervju i Expressen-tv. Gulan Avci försvarar utspelet:
– Alla partier är måna om att SD inte ska komma över fyra-procentsgränsen, eller hur?
Men är det inte anmärkningsvärt att man välkomnar människor med sådana tankar och värderingar till Folkpartiet?
– Nyamko har gjort mycket gott för integrationspolitiken. Hon har lagt om hela etableringssystemet så att människor får en värdig start i det nya samhället.
Flera gånger under intervjun återkommer Avci till att förslag och utspel måste få äga rum utan att Folkpartiet blir stämplade för att vara främlingsfientliga och rasister.
Men om det är Folkpartiet som i störst utsträckning får den beskyllningen, vad tror du att det beror på?
– Det beror på att de andra partierna är fega och inte vågar ta tag i vissa viktiga samhällsproblem.
Men Peo Hansen tror att det är en avgörande skillnad på om liknande förslag kommer från ett etablerat parti som Folkpartiet eller om det kommer från SD.
– Sverigedemokraterna vet man var man har. Men när de etablerade partierna går ut och pratar samma språk får idéerna större legitimitet. Och det man tyckte var extremt för 10, 20 år sedan har helt plötsligt blivit mainstream. Först flyttar man gränsen för vad som är sägbart, och därmed flyttar man också gränsen för vad som är görbart.

Precis som andra statsvetare som Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet tror Peo Hansen, att Sverigedemokraterna vinner på Folkpartiets retorik och språkbruk. Men även om SD skulle komma in i riksdagen tror han inte att de blir lika stora som högerextrema partier har blivit i till exempel Danmark eller Nederländerna.
– Det finns många förklaringar till att Sverige skiljer sig från övriga europeiska länder just nu. En är, tror jag, att vi har vissa sunda politiska tabun i Sverige. Både personer inom vänstern och bland liberaler beskyller svensk politisk debatt för att vara moraliserande, men mitt svar är: tack och lov för det! Självklart är det så att politik alltid har en moralisk dimension, precis som människans handlande, säger Hansen.
Som exempel tar han antisemitism, hur tabubelagt det är i Sverige att fälla antisemitiska kommentarer eller anspela på det politiskt.
– Jag önskar bara att det kunde sträcka sig till fler. I andra länder har man gjort upp med de tabun som funnits – och se vad som har hänt. Det är de damluckor som öppnas så att det ska blivit fritt fram för extrema högerkrafter. Då har man glömt alla historiska läxor.

Inrikes 02 januari, 2026

Frikyrkliga uppmanar regeringen: Läs bibeln

Bibeln rymmer bara en vers om gränser, men många om gästfrihet. Foto. Hasse Holmberg/Scanpix.

”I Bibeln är brist på gästfrihet mot utsatta något som politiska ledare ska ställas till svars för”, påminner ett öppet protestbrev som skrivits under av tusentals svenska frikyrkokristna. Uppropet riktar sig till Johan Forssell (M) och Tidöregeringens migrationspolitik – och ställer bibelverser mot högerkristen retorik.

”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten.”

Citatet är en bibelvers ur den tredje Moseboken (19:34), och en av de ”källhänvisningar” till Bibeln som återfinns i ett öppet brev till migrationsminister Johan Forssell (M). Över 2 800 frikyrkligt kristna från hela Sverige har hunnit skriva under brevet på några dagar, i protest mot regeringens migrationspolitik – en som, i brevets ord, ”kännetecknas av hårdhet och retroaktiva beslut till nackdel för invandrare”.

Kritiken riktar sig särskilt mot förslaget om att utreda möjligheten att återkalla permanenta uppehållstillstånd, som Advokatsamfundet i sitt remissvar menar skulle ”strida mot grundläggande rättsstatsprinciper, internationell rätt och principen om barnets bästa”. Frikyrkobrevet menar att den ”bristande känslan för etik” är ännu värre än rättsosäkerheten:

Vi önskar något annat än en nationalistisk kristendomstolkning, och jobbar för en mer socialt radikal förståelse.

”Ett sådant statligt agerande är helt enkelt grymt, eftersom det kastar delar av befolkningen ut i osäkerhet. Det fjättrar människor i ett tillstånd av permanent otrygghet. [...] Om lagförslaget går igenom kommer utfallet göda depression och desperation.”

Bakom brevet står några initiativtagare från den lilla Baptistiska Arbetareföreningen, som bland annat ger ut webbtidningen Tungor av eld

– Vi önskar något annat än en nationalistisk kristendomstolkning, och jobbar för en mer socialt radikal förståelse, berättar medlemmen Anton Johnsson, som till vardags arbetar på en begravningsbyrå i Nässjö.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 02 januari, 2026

Hörselkliniker säljer dyr teknik till äldre: ”Gråter på mottagningar”

Privata vårdgivare anklagas för att sälja in dyra hörselapparater till äldre. Foto: Magnus Lejhall/TT, Bertil Ericson/TT (montage).

600 kronor. Mer än så ska en hörapparat inte kosta i Stockholm. Flera äldre vittnar dock om att kliniker säljer på dem splitt nya modeller, för siffror motsvarande en månadslön. Hörselskadades Riksförbund menar att regionens utrustning är bra nog – och nu har regionen varnat jätten Audika.

– Jag har varit med patienter som har suttit och gråtit på mottagningar. En dam snyftade att hon kunde behöva sälja huset för att ha råd med hörapparat. Det är fruktansvärda saker man har sett.

Agneta Österman Lindquist (bilden), distriktsordförande i Stockholm för Hörselskadades riksförbund, samlar sig och suckar. Hon och andra från HRF får inte sällan hänga med som stöd åt de som ska till hörselmottagningen för första gången – för att hindra att patienter övertygas att spendera pengar de inte har.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 januari, 2026

Dags att säga nej till miljardärernas sperma

Den ryska mångmiljardären Pavel Durov, grundare av samtalsappen Telegram, inledde i somras ett samarbete med Elon Musks app X. Foto: Cyril Pecquenard/Sipa/TT.

När superrika män börjar erbjuda sin säd som en tjänst till mänskligheten blir det tydligt varför kampen mot ojämlikhet också är en feministisk fråga.

Den 23 december delades en märklig julklapp ut av samtalsappen Telegrams grundare Pavel Durov. Han lovade att betala provrörsbefruktningen för ogifta kvinnor under 37, om de använder hans ”eftertraktade” och ”högkvalitativa” spermier. Han kallar det sin ”civila plikt” att hjälpa till, och har redan fler än 100 biologiska barn som alla har rätt att ärva hans uppskattade förmögenhet på 156 miljarder kronor.

Hans affärspartner Elon Musk, själv far till minst 14 barn, skojade att det var ”nybörjarsiffror” jämfört med Djingis Khan, som beräknas ha 16 miljoner ättlingar. Durov svarade med en referens till datorspelet Starcraft: Spawn more overlords!!!, skapa fler överherrar.

Erbjudandet att göra kvinnor till avelsston för elitgener hänger ihop med en annan pojkfantasi som Elon Musk spridit: grundandet av en ny republik styrd av ”högstatusmän”, där män med lågt testosteron och kvinnor inte är välkomna.

Utbytet är ett tecken i tiden. Om superrika män förr ville bli odödliga genom museer och forskningsstiftelser, vill de i dag frälsa världen med sin sperma. Det visar också varför kampen mot superrika män måste vara en huvudfråga för feminister.

Ironiskt nog börjar högern få panik av att kvinnor svarar på alla reaktionära åtgärder med att välja bort barn.

I rapporten Därför blir män rikare än kvinnor visar Fredrika Bremer-förbundet att ”lönegapet” kan minskas om vi vill, men också att jämställdhet inte går att isolera från ekonomin. Skillnaden i livsinkomster beror inte bara på normer eller livsval, utan på en politik som prioriterar vinster för en liten krets stenrika män.

Det gör det dock svårare att nå bred enighet om en politik som gynnar kvinnor. Den är nämligen ofrånkomligen socialistisk.

Sverige är ett skolboksexempel. Här använde vi staten för att frigöra kvinnan: föräldraförsäkring, barnomsorg, äldreomsorg och utbyggd offentlig sektor gjorde det möjligt för henne att arbeta, försörja sig och lämna skadliga relationer. Det var inget mirakel, utan en politik som byggde på socialismens och kvinnorörelsens recept. Därför toppar de nordiska länderna också ständigt jämställdhetsindex från World economic forum, Varieties of democracy och FN.

Och sambandet syns lika tydligt när staten drar sig tillbaka. Skattesänkningar, privatiseringar och individualiserad risk har fått ojämlikheten att tillta igen.

Just föräldraskapet är ett tydligt exempel. Kvinnors löner minskar fortfarande när de får barn, medan mäns knappt påverkas. Rapporten förklarar det delvis med normer om den ”perfekta medarbetaren”, men dessa normer är direkt kopplade till marknadsekonomin, där arbetsgivare krasst sett alltid måste hålla tillbaka kostnader. Därför kan vi inte vänta på ”attitydförändringar”. Politiken måste tvinga fram en jämn fördelning av ledighet, ansvar och risk. Och vi män måste ta vår del.

Men lönerna är en krympande del av historien. Den verkligt explosiva ojämlikheten finns i kapital. Det sägs att det ska löna sig att arbeta, men i Sverige lönar det sig att äga. Arbete beskattas hårt och kapital lätt. Det har inte gjort ”män” till kollektiva vinnare, utan skapat en extremt rik manlig elit. Enligt Credit Suisse och UBS äger den rikaste procenten över 45 procent av alla tillgångar, och de flesta är män. Det är här makten finns. Inte hos kvinnan, men inte heller hos den arbetslösa killen i Borlänge.

Pengarna används inte bara till att köpa metalliska jättepenisar att, som Jeff Bezos och Elon Musk, segla till Venedig eller flyga till Mars med. De används också till att köpa medier där de kan sprida sina reaktionära idéer, som när Elon Musk ger sig in i svensk debatt på extremhögerns sida på sin egen plattform X.

Hans offentliga nedskärningsprogram Doge bör förstås även i detta ljus. När resurser flyttas från välfärd till privata fickor försvagas verktygen som kvinnor använde för att bli fria. Därför är även Tidöavtalet en samlad attack mot kvinnors frihet, där SD:s reaktionära värderingar går hand i hand med nedmonteringen av välfärden.

Läs mer

Socialister och feminister måste samla sig för en ny gemensam strid. Men inte genom att hjälpa högern att övertala unga arbetarmän om att även de är vinnare om de manliga miljardärerna får bestämma. Utan genom att förklara att även de missgynnas, inte bara ekonomiskt och socialt, utan även sexuellt.

Ironiskt nog börjar högern få panik av att kvinnor svarar på alla reaktionära åtgärder med att välja bort barn. Det som skulle fösa tillbaka kvinnan i mannens famn har i stället lett till en sexstrejk värdig Aristofanes pjäs Lysistrate.

Det är alltså dags att säga nej till miljardärernas sperma. Ett mer jämlikt samhälle skulle inte bara ge kvinnor större frihet – det skulle ge männen ett bättre sexliv också. Om inte det lockar tillbaka killarna till vänstern vet jag inte vad som gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 02 januari, 2026

V och C måste inse allvaret och samarbeta

Vänsterpartiet och Centerpartiet har mycket gemensamt, skriver vänsterpartisterna Stig Henriksson och Per Sundgren.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Helst vill vi förstås efter valet 2026 ha en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men politiken följer inte alltid önskelistor, och mycket talar för att Centerpartiet kommer att behövas för att skapa en majoritetsregering. 

”Det går inte”, säger pessimisten. Men vi är optimister. Det går i andra länder, inte minst i våra nordiska grannländer, och i Sverige samregerar V och C redan i både regioner och kommuner. Så varför skulle det inte gå i riksdagen?

I praktiken har Centerpartiet, genom att utesluta varje samarbete med Sverigedemokraterna, inget alternativ till en rödgrön regering med Magdalena Andersson som statsminister. Detta börjar nu gå upp för Centerledningen, som inser att ett samarbete med Vänsterpartiet troligen kommer att bli nödvändigt för att en regering utan SD ska kunna bildas.

Det finns förstås problem och kompromisser att hantera, men det finns också områden där de tre rödgröna partierna och Centerpartiet drar åt samma håll. 

Den ekonomiska politiken är självklart central och här finns betydande skillnader. Inte bara mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet, utan mellan dem och samtliga rödgröna partier. Så varför skulle de få diktera den ekonomiska politiken? 

Alla partier kommer att behöva kompromissa, även Centerpartiet. Men också på ekonomins område finns viktiga frågor, där en möjlig samsyn kan uppnås. Det är inte socialismen som står på dagordningen, men den ekonomiska politiken får under inga omständigheter leda till att ojämlikheten ökar.

Rader av undersökningar visar att Centerpartiets väljare är de borgerliga väljare som ligger närmast de rödgröna partierna när det gäller jämlikhet, också på det ekonomiska området. I vårens Som-undersökning hade andelen centerpartister som placerar sig till höger mer än halverats, och deras inställning till skattenivåerna ligger nu nära Socialdemokraternas.

Skillnaden mot de tre högerpartiernas väljare är alltså stor. Mot denna bakgrund borde det gå att komma överens om en ekonomisk politik som inte ökar de ekonomiska klyftorna, och som skyddar den gemensamma välfärden.

Det finns förstås problem och kompromisser att hantera, men det finns också områden där de tre rödgröna partierna och Centerpartiet drar åt samma håll. Inte minst gäller det klimat och miljö. Här finns förutsättningar för en mer offensiv politik. C borde tillsammans med V och MP kunna sätta stopp för socialdemokratiska tankar på utbyggd kärnkraft samtidigt som stora satsningar görs på utbyggd järnväg och kollektivtrafik, både i städer och på landsbygd. 

Och när det kommer till demokratin och rättsstaten finns en stark gemensam grund, medan regeringen angriper yttrandefriheten och vill gradera medborgarskapet. Att sådana frågor alls står på dagordningen visar hur allvarlig situationen är. Centerpartiet borde tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet kunna enas om en humanare och mindre repressiv migrations- och kriminalpolitik. 

Slutligen behövs en politik som faktiskt gynnar landsbygden. Bönder och andra småföretagare har länge missgynnats av en industripolitik som främst gagnat stora bolag, ibland med förluster för hela samhället, som i fallet med Northvolt. 

Vi ser därför goda förutsättningar för ett regeringssamarbete mellan de tre rödgröna partierna och Centerpartiet. Under alla omständigheter är ett sådant alternativ överlägset ett fortsatt styre med SD som ledande kraft.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 januari, 2026

Är detta Buschs julklapp till Xi Jinping?

Runt 3 000 personer arbetar på det som ska bli världens största vätgasanläggning, ett stålverk och en anläggning som ska göra järnsvamp att tillverka stål av. Foto: Joakim Ståhl/SvD/TT.

Med vind, vatten och en stark ståltradition är norra Sverige idealiskt för den gröna industrin. Om Stegra faller är det ännu ett fiasko för regeringen – och en fin julklapp till Xi Jinping.

Sverige och Europa har ett grundläggande problem: vi är beroende av att importera energi. År 2023 importerade unionen 58 procent av all energi. Eftersom den är central för både produktion och transport stannar ekonomin om vi inte kan köpa billig olja, kol och gas. Då försvinner jobb, varor blir dyrare och hela branscher slås ut.

Det vet Putin, som ströp gaskranen före invasionen av Ukraina. Det vet Trump, som vill tvinga oss att lägga ned vår klimatpolitik för att få oss att köpa amerikansk gas. Det vet Qatar, som ställer liknande krav. Det vet också Xi Jinping som storsatsar på grön energi för att slippa importera fossil sådan.

Därför handlar svensk grön energi inte bara om klimatet, utan om självständighet och säkerhet.

Det är också något som industrin vill se. Därför grundades Stegra, ett uppstartsbolag som backas av jättar som Scania och Mercedes-Benz, för att ersätta kol i stålproduktionen med vätgas från förnybar el. Bolaget bygger nu EU:s första stålverk på 50 år, ett projekt som ska skära bort miljontals ton stål som årligen importeras till EU och skapa runt 1 500 jobb i norra Sverige.

Är det med dammsugare och greigea köksluckor som vi ska möta den kinesiska industridraken?

För ett otränat öga ser Stegra och Northvolt likadana ut – gröna risksatsningar i norr. Men Stegra är något annat. Man producerar stål – något Sverige har gjort sedan 1600-talet. Man använder europeiska leverantörer i stället för kinesiska, som Northvolt hade problem med. Och man har kommit överens med Byggnads om kollektivavtal på hela bygget, att minimera de underentreprenörled som Northvolt haft problem med, och ha koll på bygget.

Att satsningarna hamnar i norr är ingen slump. Där finns vattenkraft, vindkraft och en industriell kompetens som gör regionen attraktiv. Det arvet håller regeringen nu på att sjabbla bort.

Energin och kompetensen är nämligen värdelös utan hamnar, järnväg och elnät. Här har regeringen dumpat ansvaret på Stegra. För att satsningarna ska fungera måste Luleå hamn byggas ut och ny räls läggas. Men kommunen vill självklart inte ta risken för mångmiljardinvesteringar. Sådana investeringar borde komma från staten, som har lägre lånekostnader än både kommuner och bolag. I stället lämnar man notan till ett enskilt bolag, samtidigt som man lägger 20 miljarder om året på städning och köksrenoveringar genom rut och rot, och ägnar resten av tiden åt att kulturkriga mot allt som kallas grönt.

Under tiden fortsätter Kina att bygga industrikapacitet och statliga bolaget HBIS utvecklar nu samma teknik. Kinas handelsöverskott växte nyligen till rekordstora 1 000 miljarder dollar. Är det med dammsugare och greigea köksluckor som vi ska möta den kinesiska industridraken?

Stegra har nu fått problem med finansieringen. Investerarna tvekar, då regeringen dessutom har vägrat att betala ut det stöd till Stegra som EU-kommissionen redan godkänt. Man har dessutom bestämt att just Stegra inte ska få statliga medel som finns till för att investerare ska tro på projektet. Staten borde signalera långsiktighet och stabilitet. I stället signalerar man kortsiktighet och osäkerhet.

Först när skadan redan var skedd delade Energimyndigheten i panik ut ett begränsat stöd för några veckor sedan. Det är sent och otillräckligt. Om Stegra faller kunde pengarna lika gärna eldats upp i spisen i Sagerska palatset.

Läs mer

Här finns också det tragiska sambandet mellan Northvolt och Stegra: ett fåtal kampanjaktörer med hemliga finansiärer har fått mediesverige att tro att problemet är en ambitiös industripolitik.
I själva verket är det tvärtom: den unika statliga passiviteten i Sverige undergräver vår konkurrenskraft.

Som forskare på stålomställning vet jag hur centralt Sverige har varit globalt. OECD, IEA och EU har alla pekat på Stegra som ett ledande exempel för stålindustrins omställning. Kollegor runt om i världen säger samma sak: alla väntar på att se om Sverige levererar. Lyckas vi, följer andra. Men om både LKAB, SSAB och Vattenfalls Hybrit pausas och Stegra fallerar skulle det få en enorm avkylande effekt i hela västvärlden.

Vi kan ersätta de miljoner ton kol som importeras till EU varje år. Vi kan skapa en innovationsmotor i norra Sverige. Ska det kastas bort?

Om det sker vilar ansvaret tungt på Rosenbad.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 01 januari, 2026

Så formar spelnördar på Södermalm USA:s unga höger

Spelbolaget Paradox Interactive ligger bakom den framgångsrika strategiserien ”Europa universalis”. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT.

En berättelse om storstrategispel och högerextrem radikalisering, berättad av någon som älskar dem.

Ifall du missat det: USA:s försvarsminister Pete Hegseth har många tatueringar.

De ser inte bara fruktansvärda ut. De är också oroande, då många kretsar kring ett och samma tema: korstågen. Inte metaforiskt, utan de faktiska medeltida expeditionerna. Pete Hegseth, USA:s krigsminister som det numera heter, har täckt kroppen med symboler från väpnade slag för snart 1 000 år sedan.

Jerusalemkorset, vapenskölden för det havererade korsfararväldet Kungariket Jerusalem, sitter mitt på bröstet. På underarmen finns ett kors med ett svärd, en referens till bibelversen Matteus 10:34, som kristna nationalister än i dag använder för att rättfärdiga religiöst våld. Och på biceps: Deus vult, Gud vill det.

Gaddad. Pete Hegseth, USA:s krigsminister, visar upp sina armtatueringar på Instagram. Foto: Privat.

Den sistnämnda tatueringen var den som fick mest uppmärksamhet när Hegseth nominerades till sin post i november 2024. Det påpekades att uttrycket använts av vit makt-mördare och nynazister under 2010-talet, vilket väckte oro även utanför de etablerade mediernas läsekretsar. Men konsekvenserna uteblev. Han avfärdade kritiken som ”antikristen hatretorik”, godkändes att leda Pentagon, och liberalerna gick vidare med sina liv. När de ger sig på honom i dag handlar det i regel om hans supande eller allmänna inkompetens.

Men varför har de släppt tatueringarna? Troligen för de kan ursäktas som uttryck för kristen traditionalism, snarare än rasism i vår samtid. Det må stämma för Jerusalemkorset, som fortfarande pryder Georgiens flagga, och visst har Matteusevangeliet citerats i predikningar i tusentals år. 

Men ”Deus vult” är knepigare. Efter korstågen föll uttrycket ur bruk. I hundratals år användes det varken av kyrkan, konservativa katoliker eller medeltidsnördar. Men sedan 2010-talet har frasen återupplivats  som en symbol för vit nationalism.

Sedan 2012, för att vara mer exakt – efter att svenska Paradox Interactive släppte Crusader Kings II, ett storstragegispel (grand strategy) om medeltiden där uttrycket förekommer hela tiden.


Du har nog en idé om hur texten fortsätter.

Jag kopplar Paradox till en färsk skandal om Donald Trump, för att vänsteryxigt beskriva deras spel i så skräckinjagande termer som möjligt. Med formuleringar som omedelbart avslöjar att jag inte spelat en sekund, målar jag upp hela strategigenren som en digital radikaliseringsmaskin som gör unga män till fascister. Det saknas knappast underlag. Företagets mest populära spel är trots allt en andra världskriget-simulator där du bokstavligen kan spela Hitler. Sedan rundar jag av med lite vagt gnäll om internet, antyder att spelen borde förbjudas, och går vidare utan att ha gjort någon klokare.

Det tänker jag inte göra. För jag har något att erkänna: jag älskar Paradoxspel. Jag har spelat dem sedan högstadiet och gör det fortfarande. Jag är dessutom, vågar jag påstå, rätt bra på dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 31 december, 2025

Flamman firar in 2026 med historisk ökning

Redaktionen firade 5 000 prenumeranter med champagne. Foto: Flamman.

Flamman fyller 120 år och firar med historiska siffror. Årets mest lästa artiklar tar sikte på samhällets mäktigaste.

1,5 miljoner. Så många gånger klickade sig folk in på Flammans hemsida under 2025 – en historisk siffra.

Vi är stolta över att några tidningens mest lästa artiklar under året tar sikte på Sveriges rika och mäktiga, helt i enlighet med tidningens socialistiska historia.

Dit hör Liz Fällmans reportage från Vargön, där turkiska Yildirim köpt upp smältverket och dumpar miljontals ton slagg, liksom Leonidas Aretakis genomlysning av överklassterroristen Alexander Holmberg och försöken från den inflytelserika familjen att skydda sin nazistson genom riktade stämningar. Men också Jonas Algers insiktsfulla industripolitiska analyser av Kinas gröna omställning och Northvolts kollaps, som lästs av tusentals människor.

Vi har också publicerat viktiga idétexter, som Joel Halldorfs uppmaning till frikyrkorna att göra upp med den kristna sionismen – som diskuterats i såväl Sverige som våra grannländer – och Lyra Eriksson Lindbäcks uppgörelse med den traumakultur som präglat samhället under 2000-talet. Under sommaren debatterade kulturredaktör Paulina Sokolow antisemitismens fortsatta relevans med poeten Johannes Anyuru.

Utöver det har vi fört en intensiv bevakning av både Vänsterpartiets interna splittringar och den framväxande högerextrema gaturörelsen. Våra gräv om allt från Jeffrey Epsteins svenska kopplingar till SD:s mingel med Alexander Ernstberger har plockats upp av de stora mediehusen. Vi har dessutom storsatsat på intervjuer, och pratat med alla från Linda Skugge och Amanda Lind till humorgruppen Freudian Slip och den virala herrmodeexperten Derek Guy.

Under året har vi både ökat i antal prenumeranter och höjt priset på tidningen. Det innebär att vi ökat våra prenumerationsintäkter med två miljoner jämfört med året innan – och mer än fördubblat dem sedan 2023.

Pengarna har investerats i en ny reportertjänst, höjda arvoden och en ny hemsida – men också i att stärka säkerheten på redaktionen. Att inte ducka för de tuffa granskningarna kommer tyvärr med en ökad hotbild. Samtidigt tror vi att vi är på helt rätt väg framåt.

1,5 miljoner visningar är en bra siffra. Det innebär att nästan tre gånger fler läser Flamman i dag jämfört med för bara några år sedan. 2026 fyller tidningen 120 år, och står starkare än på länge.

Samtidigt hoppas vi att det bara är början. Nu börjar valåret, och vi vill göra allt för att fortsätta granska Sveriges ekonomiska och politiska makthavare. Om du vill bidra till det arbetet får du gärna prenumerera, alternativt sätta in en slant via Swish (1234417630) eller plusgiro (486227-2). Varje krona går till att bygga en stark vänstertidning som står emot högerblåsten.

Gott nytt år!

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 31 december, 2025

Clara Bohman: Hejdå 2025 – året när bajs blev till motstånd

Florentina Holzingers föreställning på Dansens hus, ”A year without a summer”, drog fulla hus, men flera i publiken lämnade rummet. Foto: Mayra Wallraff.

Brunt och gult är kampens färg. Clara Bohman tar adjö av ett år då kroppsvätskorna skvätt på scenerna som aldrig förr.

Den 18 oktober: Världens mäktigaste man Donald Trump delar AI-videor där han flygbombar sina politiska motståndare med bajs. Samtidigt har kiss och bajs börjat spela en allt större roll på svenska scener. Kvinnliga skådespelare kissar ymnigt på scen: Mira Mark i Exil i Hello Kitty City på Brunnsgatan fyra, Jenny M Jensen i 1974 på Konträr – hon låter det gula skvala på den svenska flaggan för att visa sitt missnöje med svensk kulturpolitik och Elin Skarin i Konstabs Ingmar Bergmans såsom i en spegel kissar i ett dricksglas. I Dämon: Il funeral de Bergman på Dramaten tvättar regissören Angélica Liddell sitt nakna kön framför publiken och skvätter ut smutsvattnet på den.

Att kissa och bajsa på scen är kamp.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 31 december, 2025

Iskyla efter Ice i Chicago

Gränspatrullens befälhavare Gregory Bovino promenerar med sina agenter efter att gripande i Little Village-området i Chicago, den 16 december 2025. Foto: Anthony Vazquez/Chicago Sun-Times/AP/TT.

Helikoptrarna har tystnat, men rädslan hänger kvar. Flamman åkte till Chicago och träffade traumatiserade migranter som nu gömmer sig från gränspatrullen – och de eldsjälar som hjälper dem.

Chicago i slutet av november. Vinterkylan är inte här än, men då och då sveper iskalla prärievindar in som en förvarning. För bara några veckor sedan surrade helikoptrar över taken, medan gränspoliser grep människor med latinamerikanskt utseende. Nu har ett lugn lagt sig över staden.

I skyltfönster och på restaurangdörrar sitter klistermärken på både engelska och spanska, som vittnar om de senaste månadernas konflikter: ”Lämna Chicago ifred”, ”Gränspolisen: Ut ur Chicago”, ”ICE är inte välkomna”. På en postlåda har någon klottrat ”ICE-agenter är fjollor”.

För att förstå vad som har hänt har jag stämt möte med Förenade grannar för ömsesidigt stöd (Neighbors united for mutual support, Nums). De är baserade i södra Chicago och har bett mig att träffas i en kyrka – vars namn de av säkerhetsskäl inte vill att jag nämner.

När jag slår upp portarna möts jag av en kör framför altaret som snart börjar sjunga. Jag ser mig förvirrat omkring, innan jag ser meddelandet på mobilen: ”gå runt till baksidan”.

Vid dörren mot parkeringsplatsen tar socialarbetaren Bess Cohen (bilden) emot. Hon engagerade sig i Nums för precis ett år sedan, berättar hon, medan vi letar efter en avskild vrå i kyrkans källare.

– Jag är judinna, så jag tycker det här stället är ganska läbbigt, säger hon när vi passerar under ett kors med en gråtande Jesus.

Nums grundades av Maureen Graves, en humanitär advokat som började hjälpa migranter förra sommaren, när en udda kris uppstod i staden. Inför Demokraternas partikonvent i augusti 2024 beslöt Texas republikanska guvernör Greg Abbott att skicka tusentals migranter, främst från Venezuela, till staden för att skapa kaos och få det demokratstyrda Chicago att framstå i dålig dager.

Bussarna anlände sent för att släppa av folk på polisstationer, kyrkor eller trottoarer, ofta utan både vinterkläder och kontakter i staden.

Anarki. Ett protestklistmärke från anarkistgruppen Crimethinc har satts upp på stängslet utanför en Ice-kontor i förorten Broadview, Chicago, den 12 december 2025. Foto: Nam Y. Huh/AP.

– De där bussarna kommer att fortsätta rulla tills vi har säkrat gränsen, förklarade Abbott inför en jublande publik.

Den nya eran inleddes 2022, när man började bussa migranter från Texas till så kallade ”fristäder” i de delar av USA som domineras av det demokratiska partiet. Vilket i Chicago ledde till en kraftig ökning av hemlösheten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 december, 2025

Ond, kåt, sjuk och oförglömlig

Jana (Amanda Jansson) och Bror (Rasmus Johansson) i barndomshemmet där de växte upp med misshandel och övergrepp. Foto: SVT.

I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs epos uppenbarar sig det gudomliga i en tom spritdunk. ”Jag for ner till bror” skimrar av lagerlöfsk mytologi, tycker Paulina Sokolow.

– Jag vill hångla, hångla, hångla, säger den sängliggande svårt sjuka kvinnan. Katarina, spelad av Malin Vispe, är tidigare klasskamrat till huvudpersonen Jana Kippu. I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror, återser de varandra under en besöksrond i den fiktiva västerbottniska orten Smalånger, dit Jana återvänt för att ta hand om sin försupna bror och kanske styra upp sitt eget liv. Hon tar ett jobb i hemtjänsten och återser, en efter en, de grannar hon växte upp med, som ömsom plågat henne, ömsom blundat för hennes och hennes brors utsatthet. Nu har de blivit gamla och förgrämda. 

En som är alldeles för ung för att ligga bitter och döende är den jämnåriga Katarina. Från sin höj- och sänkbara bädd fixerar hon sin dödsångest till ett vitglödgat raseri. I sitt morfindopade huvud är hon kvar i högstadiet och löftet om romansen med Magnus, ögonblick från ungdomen som ödet gjort till höjdpunkt i hennes korta liv. Till de minnena tvingar hon Jana, för vilken samma tid utgjorde en mardröm av våld och sexuella övergrepp. De blanka utstående ögonen, den gråvita hyn, de glesa hårtestarna och de lealösa lemmarna vill inte få ro, de vill ha sex! Vid sidan av Jan Malmsjös onda präst i Fanny och Alexander och Stellan Skarsgårds förvirrade våldsverkare i Den enfaldige mördaren, sällar sig Katarina till svensk filmkanons parnass av oförglömliga antihjältar. Hennes dödsdom har inte bara gjort henne till någon att tycka synd om, utan också gett henne mandat att unna sig att ödelägga Janas liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)