”Kan inte du bara gå hem?”
Jimmie Åkessons griniga inspel när Nooshi Dadgostar pressade honom om gängkopplingarna har blivit en snackis efter söndagens debatt. En annan är när Ebba Busch räckte fram ett telefonnummer till Magdalena Andersson för att prata energipolitik över blockgränserna.
Men det mest talande klippet var mer anonymt.
Johan Pehrson blev ombedd att motivera sitt ”nej” på frågan om Sverige ska införa ett tiggeriförbud och såg ut som att någon slängt en granat i hans famn. Oj, är jag i tv? Till slut sipprade ett svar ut: ”Ja, för jag tycker inte så.”
Det är svettigt under strålkastarna och alla kan tabba sig, men han var inte ensam att famla efter orden. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson brydde sig inte ens om att trycka på svarsknapparna. Alla oväntade frågor möttes av axelryckningar och plågsamma harklingar.
Vi vet att det finns roligare saker att göra en söndagkväll än att vara med i (eller titta på) Agenda, men personerna i rutan tävlar faktiskt om makten i Sverige. Nog kan de ge sken av att trivas med tanken på att styra? Utöver en energisk Ebba Busch såg övriga partiledare ut att tänka på rektoskopier som skulle genomföras omedelbart efter sändningen. Inte minst Magdalena Andersson, som konsekvent pratade som rymdroboten Hal i filmen 2001. (”Jag är rädd att jag inte kan göra det, Ulf.”)
Det sägs ibland felaktigt att politiken har blivit för personfixerad. Från Tage Erlanders klassiska ”Gubber och kärringer, huk er i bänkarna för nu laddar han om” i Hylands hörna, till Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra, påstås att den som gör sig bäst i ett kort filmklipp – eller soundbyte – också är den som vinner folkets hjärta. Och att vi i dag styrs av karismatiska broilerpolitiker som har bländande leenden men saknar substans.
Men faktum är att politikerna verkar livrädda för att visa minsta tillstymmelse till personlighet eller självständigt tänkande. De är så söndermedietränade att den där elden som fick dem att ge sig in i politiken, som jag är övertygad om finns där bakom, har släckts. Till och med träige Tage kunde riva av skratt med ett skämt om en klumpig kyrkoherde, men vilken av gårdagens partiledare skulle klara det? Det kändes närmast uppfriskande att just Muharrem Demirok trasslade in sig i ett smårasistiskt skämt om lata sydlänningar som njuter av sangria och souvlaki i stället för att jobba. De andra vågade inte ens försöka vara roliga.
Utöver en energisk Ebba Busch såg övriga partiledare ut att tänka på rektoskopier som skulle genomföras omedelbart efter sändningen.
I stället blängde de surt på varandra, utan självförtroendet att ge motståndaren minsta poäng, kritiserade varandras ”oenighet” utifrån premissen att alla måste bli likatyckande cyborger, och pratade hellre om motståndarens usla politik än vad man själv ville åstadkomma.
Ofta beskylls ”formatet” och intervjuarna – i det här fallet Camilla Kvartoft och Anders Holmberg – men de gjorde ett utmärkt jobb. Felet ligger inte heller hos politikerna, som ju är en del av en hel stab med retorikexperter, talskrivare och sakkunniga som nöter ned deras individualitet, och lär dem att svara samma sak oavsett fråga. I Nooshi Dadgostars fall handlar det troligen om en rädsla för att antingen göra sin radikala svans arg – vilket har hänt ofta på senaste – eller Socialdemokraterna ovilliga att låta dem vara med att regera.
Agri Ismail skrev nyligen i Flamman att upprepandet av inövade fraser har fått väljarna att längta efter något mänskligare – och i brist på det en Trump eller Jan Emanuel som åtminstone inte låter som en pr-maskin. Gårdagens sömniga debatt visar att fältet ännu ligger öppet. Låt oss hoppas att rätt krafter kliver in.
