De flesta vänsterpartister verkar överens om den så kallade partiskatten – i princip. Men hur den tillämpas verkar mest vara en slump, visar Flammans granskning.

Tankarna bakom den så kallade partiskatten är enkel, och kan tyckas självklara för ett socialistiskt parti: Företrädarnas ekonomiska villkor ska inte skilja kraftigt från väljarnas, och partiet är alltid i behov av pengar för sin verksamhet.

I vänsterpartiets stadgar sägs att partiets olika instanser ”kan besluta om regler” om att rekommendera förtroendevalda att betala viss andel av arvodena till partiet.
Det handlar alltså inte om något bindande eller ens enhetligt – vilket i sin tur engagerar en hel del medlemmar. Inför partikongressen i slutet av februari finns ett tiotal motioner i ämnet.
Recepten kan skilja – några menar att partiskatten skall användas till att justera nettoarvodena till genomsnittliga LO-löner. Andra anser att det skall handla om procentsatser på arvoden. Men motionerna har gemensamt, en frustration över otydligheter. Det generella temat är behovet av hårdare riktlinjer, gärna i stadgan.

Motionerna kanske inte skulle behövas. Ty i allmänna termer är redan idag de allra flesta överens om två principer: Alla med arvode från politiska uppdrag – från en lokal byggnadsnämnd upp till heltidsarvoderad riksdagsledamot med sidouppdrag – skall betala tio procent av arvodena till partiet, företrädesvis på respektive organisatorisk nivå.
Den andra principen, tydliggjord av de senaste fem årens ökning av vänsterpartistiska tungviktare i kommuner och landsting, är att ingen ska tjäna mer än riksdagsledamöterna. Överskjutande summa bör betalas till partiet.
På förra kongressens uppdrag har partistyrelsen utarbetat rekommendationer kring tillämpningen och beräkningen.
Men Flammans rundringning bland riksdagsledamöter och deras distrikt – granskningen omfattar inte företrädare på kommunal- och landstingsnivå – visar att stadgans rekommendation tolkas mycket olika.
En del distrikt har tagit stadgan som utgångspunkt för att avkräva ”skatt” från sina företrädare, vilket dessa accepterat. Andra har menat att detta inte går, med hänvisning till just stadgan.

Flera riksdagsledamöter menar att de tio procenten inte ska beräknas på hela lönen, utan på mellanskillnaden mot en genomsnittslön, efter skatt. Med den principen hamnar summan på 1 000 – 1 500 kronor i månaden. Också synen på begreppet partiskatt är olika.
– Den innebär en tydligare koppling till att jag sitter som representant för vänsterpartiet med ett förtroendeuppdrag, säger exempelvis Siv Holma.
Hennes riksdagskollega Lars Bäckström varnar i stället för att ”blanda ihop begreppen”.
– Vi ska inte blanda ihop parti och stat. Kallar vi det skatt tycker jag att själva frivillig- och solidaritetstanken försvinner. Vi bör kalla det för kollekt.

SÅ FUNKAR PARTISKATTEN BLAND RIKSDAGSLEDAMÖTER

Flamman har frågat riksdagsledamöter om vad de anser kring ”partiskatten” och hur mycket de betalar. I vissa fall har vi hämtat uppgifter från distrikten. Stockholmsdistriktet håller på och omarbetar sina rutiner kring partiskatten, vilket flera av deras ledamöter hänvisat till.

Lennart Beijer, Kalmar
Betalar 1 000 vardera till distrikt, lokalförening och fackförening, summa 3 000 i månaden. Anser att fler bör betala någon form av partiskatt, men det bör inte stadgeregleras hårdare än i dag.

Ingrid Burman, Uppsala
Betalar inte regelbundet inom partiet, men ”när det känns angeläget”. På ett år ”försöker jag komma upp i de tio procenten”, säger Burman som efterlyser ett rättvist system som motiverar till betalning.

Lars Bäckström, Bohuslän
Betalar ”då och då till konkreta ändamål” och olika typer av verksamhet; vilka specificerar han dock inte närmare.
– Jag är mer oroad över Skandiachefernas arvode än Göran Perssons. I mitt socialistiska Sverige är det politikerna som tjänar mest.

Britt-Marie Danestig, Östergötland
4–5 000/år till socialistiska stödfonden, ämnar börja betala regelbundet till distriktet från och med nu.

Rossana Dinamarca, Västra Götaland
Anser frågan tydligt reglerad – det är en rekommendation – och är tveksam till skärpta regler.
– Jag betalar en universitetsutbildning till en släkting i Chile, och även till min familj där. De tillhör den lägsta arbetarklassen och det är så jag bidrar.

Mats Einarsson, Stockholm
Utreder, på verkställande utskottets uppdrag, hur en central partiskatt skulle utformas. Har inte betalat partiskatt för 2003, med hänvisning till Stockholmsdistriktet. Ska sätta in 12 000 hos socialistiska stödfonden.

Marie Engström, Värmland
1 500/månad till Ung vänster och partidistrikt.

Lennart Gustavsson, Västerbotten
Cirka 2 000 /månad varav en del går till organisationer utanför partiet.

Owe Hellberg, Gävleborg
1 500/månad till distriktet. Anser det otydligt vad som gäller, och att det borde vara obligatoriskt.

Ulla Hoffmann, Stockholm
Anser partiskatten riktig som princip men efterlyser mer enhetliga regler. Har under 2003 inte betalat, i avvaktan på riktlinjer från Stockholmsdistriktet.

Siv Holma, Norrbotten
1 500/månad till distriktet och 2 500 /månad till lokalorganisationen i Kiruna. Anser det rimligt att behålla som rekommendation. Gruppavgiften i riksdagen borde gå till lokalorganisationerna.

Berit Jóhannesson, Göteborg
Cirka 2 500/ månad till distriktet. Tycker det är självklart med partiskatt, men är tveksam till att göra reglerna tvingande.

Kjell-Erik Karlsson, Halland
8 000 om året till distriktet, under viss protest.
– Distriktet har budgeterat att jag skall betala mer, men jag har sagt nej i väntan på kongressens beslut.

Kalle Larsson, Stockholm
Cirka 3 800 /månad till distriktet samt 6 900 i månaden till Ung vänster. Känd för sin åsikt att en genomsnittlig arbetarlön borde vara principen. Efterlyser bindande riktlinjer.
Elina Linna, Sörmland 2 000/månad till distriktet, men är samtidigt tveksam till att distrikten ska kunna sätta upp egna regler. Betalar även då och då till Ung vänster och Fristadsfonden.
– Att betala är en lojalitetshandling.

Sten Lundström, Skåne
1 500/månad till distriktet samt oregelbundna summor till partiets fristadsfond. Hellre högre partistöd och lägre riksdagsarvoden, än fokusering på parti skatten.

Lars Ohly, Stockholm
Betalar cirka 2–2 500 /månad till företrädesvis solidaritetsorganisationer. Anser att stadgan kräver följdregler kring tillämpning, men att rekommendation är mest lämpligt.

Rolf Olsson, Göteborg
2 500/ månad. Efterlyser mer likvärdighet över landet, men vill inte ha ”tvingande fållor”.

Peter Pedersen, Örebro
Tycker att stadgarna är ”så tydliga de kan bli”: det handlar om en rekommendation. Betalar ”då och då” till olika insamlingar. Varnar för ett beroende av partiskatten skulle kräva en intern kontrollapparat, och kanske accepterande av högre arvoden. Hellre sänkta arvoden och högre partistöd.

Per Rosengren, Skaraborg
Har inte gått att nå. Enligt uppgifter från distrikt betalar han inte.

Sven-Erik Sjöstrand, Skåne
1 500 /månad till distriktet, 500 till Ung vänster, samt oregelbundet till andra organisationer. Mer rättvist om pengarna drevs in centralt.
– Det är ganska odramatiskt det hela.

Camilla Sköld Jansson, Jämtland
Betalar regelbundet till olika ändamål och oregelbundet till Fristadsfonden. Ingenting till distriktet.

Tasso Stafilidis, Skåne
Har inte gått att nå. Enligt distriktskassören betalar han inte något till distriktet och undviker frågan.

Karin Svensson Smith, Skåne
Ej till distriktet. Uppskattningsvis 2–3 000/ månad till barnhem i Kurdistan, Greenpeace med flera internationella organisationer. Tycker att den internationella solidariteten behöver betonas, hellre än pengar inom partiet.

Karin Thorborg, Västmanland
Suttit i riksdagen ett år. Har sökt besked kring vad som gäller kring partiskatten, anser det vara mycket otydligt. Sedan i somras betalar hon 2 000 i månaden till vänsterpartiets fristadsfond.

Gunilla Wahlén, Västernorrland
Cirka 1 000 i månaden till Röda korset, Greenpeace m.m., och 100 till Ung vänster. Efterlyser tydliga riktlinjer från kongressen, menar att partiskatten är en ”ganska otidsenlig konstruktion”.

Alice Åström, Jönköping
Betalar inte till partiet men 1 500–2 000/ månad till flyktingorganisationer, Amnesy m.fl. Tycker det är ett problem att distrikten gör så olika.

Vet ej/har ej gått att nå Gudrun Schyman och Sermin Özurkut, Stockholm, har ej gått att nå. Stockholmsdistriktet vill inte lämna ut närmare uppgifter. Anders Wiklund, Dalarna, har ej gått att nå, ej heller distriktet.

Emma Berg Mattias Håkansson

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ann Heberlein

Författare och filosof.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

Biskopen i Lund tyckte att Ann Heberlein passade bättre som opinionsbildare än präst. Foto: Lisa Mattisson.

Inrikes • 14 oktober, 2025

Ann Heberlein: Nu är det högern som är lättkränkt

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna.

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen.

Diskutera på forumet (0 svar)

Joel Halldorf

Kyrkohistoriker och författare, aktuell med boken ”Makten och det heliga” som kommer ut den 30 mars. Foto: Zandra Erikshed.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati.

Diskutera på forumet (0 svar)

Karim Jebari

Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut.

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen.

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen.

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser.

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans.

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet.

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)

Joakim Höjer

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Diskutera på forumet (0 svar)

Sasha Talaver

Exilrysk forskare och aktivist bosatt i Wien.

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.

Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Diskutera på forumet (0 svar)

Rasmus Fleischer

Ekonomihistoriker och författare.

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Partiskatten – en tolkningsfråga?

Emma Berg Mattias Håkansson

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Ann Heberlein

Ann Heberlein – du är förlåten!

Ann Heberlein: Nu är det högern som är lättkränkt

Leonidas Aretakis

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Jacob Lundberg

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Joel Halldorf

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

Karim Jebari

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Joakim Höjer

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Sasha Talaver

Marx var ingen Moskvavän

Rasmus Fleischer

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

Om avsnittet

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Paulina Sokolow

Emma Berg Mattias Håkansson

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Ann Heberlein

Ann Heberlein: Nu är det högern som är lättkränkt

Leonidas Aretakis

Prenumerera och läs direkt!

Jacob Lundberg

Prenumerera och läs direkt!

Joel Halldorf

Prenumerera och läs direkt!

Karim Jebari

Joakim Höjer

Prenumerera och läs direkt!

Sasha Talaver

Prenumerera och läs direkt!

Rasmus Fleischer

Om avsnittet

Prenumerera och läs direkt!

Paulina Sokolow

Flammans veckobrev