I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.
På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.
När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.
Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.
Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.
Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.
Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.
Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.
Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.
Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte mycket om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.
Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.
Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.
