Den andra valomgången gav Ny Demokrati ett starkt mandat att ta Grekland i konservativ riktning. I slutändan kom vänsterns svek att överskugga högerns alla skandaler.
Resultatet från den andra grekiska valomgången den 25 juni var inte överraskande. Ny Demokratis seger var bortom tvivel, vilket gjorde Syrizas röstandel som den officiella oppositionen och de mindre partiernas prestationer till de enda ovissa frågorna. Vetskapen om valets utgång cementerades redan efter den första omgången i maj, när Ny Demokrati även om de inte uppnådde en majoritet ökade sin röstandel efter fyra år i regeringsställning, medan Syriza såg en minskning med mer än tio procentenheter.
Om junivalet var förutsägbart, verkade dock resultatet i maj överraska alla. Bakgrunden till Ny Demokratis framgångar var nästan lika anmärkningsvärd som Syrizas fall. Också de högerextrema partiernas framsteg, och misslyckandet för den tidigare finansministern Giannis Varoufakis Mera25, upplevdes av många som ett slag i ansiktet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vad gäller Ny Demokrati fanns det goda skäl att förvänta sig bakslag. Under pandemin rådde de över en minskning av BNP med 9 procent under 2020, ett auktoritärt och polisdrivet införande av motsägelsefulla åtgärder, samt en högre överdödlighet än EU-genomsnittet. Och medan EU svarade med massiva köp av offentliga skulder (inklusive från Grekland, för första gången sedan 2010) och bidrag från Europeiska unionens återhämtningsinstrument, verkade den konservativa regeringen mer angelägen om att reglera sina IMF-skulder före överenskomna återbetalningsdatum och köpa in nya polisfordon, än att finansiera den av åtstramningar decimerade sjukvården.
Om kritiken mot regeringens hantering av skogsbränderna 2021, som innebar ödeläggelsen av mer än 125 000 hektar skog och åkermark, nu känns avlägsen så verkade avslöjandet 2022 av den grekiska underrättelsetjänstens omfattande system för övervakning av undersökande journalister, politiker och vanliga medborgare åtminstone tillfoga det styrande partiet lättare skador. Att myndigheten nyligen förts under direkt kontroll av premiärministern själv uppfattades som potentiellt ännu mer skadligt, medan det slutliga erkännandet av övervakningen, motiverat med ”nationell säkerhet”, inte gjorde mycket för att lugna känslan av smygande auktoritarism.
Som alla andra länder påverkades Grekland också av en inflationsvåg pådriven, som IMF själv nyligen medgav, av företag som utnyttjade pandemirelaterade blockeringar i försörjningskedjan och energiprisrusningar för att höja sina priser – och vinster. Även i detta sammanhang förblev Grekland ett extremfall, och noterade de högsta energiprisökningarna i Europa. Anledningen? En aggressiv liberalisering av energimarknaden, tillsammans med oviljan att skapa ett ramverk för en terminsmarknad1 som skulle kunna stabilisera priserna.
Även den tragiska tågkollisionen i februari 2023 som tog fler än 50 unga studenters liv skakade förtroendet. Skandalen togs till en ny nivå med förra månadens publicering av en officiell teknisk rapport om orsakerna till olyckan: enligt experterna skedde kollisionen på grund av kronisk och kriminell statlig likgiltighet inför att bibehålla eller installera nya procedurer och teknologier för att öka säkerheten, så som är standard i andra länder.
Ny Demokratis seger verkar dock indikera att inget av ovanstående påverkade majoriteten av väljarna. För vissa kommentatorer vägde landets goda ekonomiska resultat tyngre. Men stämmer berättelsen? En närmare titt avslöjar att den grekiska ”framgångssagan” är starkt överdriven, okritiskt återgiven av en kohort av etablissemangsmedier – vars koncentration i händerna på ett fåtal regeringsanknutna affärsmän är en viktig orsak bakom den grekiska mediefrihetens fall till den lägsta positionen inom EU och plats 107 i världen.
Trots nominell bnp-tillväxt visar en detaljerad maktoekonomisk analys att sysselsättningsskapande, reallönetillväxt och ojämlikhetsmått följer en konsekvent nedåtgående trend. Om det finns ekonomiska vinster är de med andra ord alltmer ojämnt fördelade.
Ett annat sätt att förklara Ny Demokratis valframgångar är att titta på oppositionen. Här finns en annan avgörande pusselbit. Medan de flesta minns Syriza från dess spektakulära maktövertagande 2015 på en plattform för att stoppa åtstramningar, verkar få ha uppmärksammat dess – mindre spektakulära – stöd för finanspolitisk konsolidering. Syrizas regeringstid 2015–2019, under vilken partiet omformulerade sig självt som en realistisk mitten-vänsterregering, var ett misslyckat försök att balansera oförenliga ord och handlingar. Att kritisera åtstramningar samtidigt som de drivs igenom, främja vaccination på samma gång som framstående medlemmar tillåts sprida förnekelse, högljutt försvara migranter och i samma stund driva ohyggliga flyktingläger och underteckna det katastrofala avtalet mellan EU och Turkiet – Syrizas motsättningar var inte så diskreta som dess ledning önskade. Den svaga insatsen som officiell opposition sedan 2019 gjorde inte mycket för att vända situationen.
Efter den andra valomgångens ytterligare röstförlust tvingades i princip Syrizas ledare Alexis Tsipras att avgå. Och även om det finns partimedlemmar som hoppas på en förnyelse som kan vända den nedåtgående spiralen, tenderar många andra att likna Syrizas bana med ett stjärnfall, snarare än en krokig väg mot nya himlar.
Att tre högerextrema partier tar plats i det nya parlamentet visar att Grekland följer bredare globala trender av politisk polarisering. Men den olycksbådande normaliseringen av högerextremisternas verklighetsbeskrivning och politik förstärks ytterligare av Ny Demokratis inställning. Framstående ministrar i den nya regeringen, vars egna förflutna återfinns i en lång rad radikala högerpartier, leder den gränslösa kören.
Med det uttalade syftet att avsluta Greklands ”konsensus” sedan 70-talets diktatur – en eufemism för att avveckla resterna av välfärdsstaten och påskynda privatiseringar inom bland annat utbildning och sjukvård – är Ny Demokratis starka majoritet mer än alarmerande. Den tidigare inrikesministern och nuvarande konsultativa statsrådet Makis Voridis tvekade trots allt inte att offentligt förkunna syftet: vänsterns fullständiga utplåning.
Översättning: Leonidas Aretakis.
